Ändring av diskussionsreglerna här

Trots att den här bloggen i princip är inaktiv så råkar jag ändå ut för nättroll. Det är ju det nättroll gör – trollar – egalt vad/vem det handlar om. Den senaste tiden har en person med (det garanterat falska) namnet Sven Hansson gjort mig påmind om en sak jag redan tidigare tänkte göra – nämligen ställa in bloggen på modererade kommentarer. Det går alltså fortfarande att kommentera, men endast icke-trollande kommentarer släpps igenom för er läsares skull.

Jag kommer troligen inte blogga så mycket här öht i framtiden heller, men det visste ni kanske redan. Till skillnad från nättrollen som Sven så har jag faktiskt bättre saker att göra numera.

Det skånska motivet på 500-lappen

Var verkligen Öresundsbron det bästa man kunde komma på som ”bild från skåne” på 500-lappen? Jag kan tänka mig en miljard andra skånska vyer som är vackrare och trevligare än en jävla ful motorväg som knappt går runt ekonomiskt… Vad sägs om Ale stenar? Stenshuvud? Något skånskt slott? En rapsåker? En skånelänga? En fet jävla gås? T om Turning Torso hade varit en bättre sak än en brobild med vy BORT från skåne. Skåne, det är det vi alltså INTE ser på bilden.

I övrigt ser sedlarna ok ut.

Sydsvenskan

Det riktiga livets början och slut

Hela tiden när man studerar möts man av attityden från folk som inte studerar att studerandet man befinner sig är en fas på väg till det ”riktiga livet”. ”När blir du klar”, ”vad ska du jobba med då”… osv osv.

Dvs det riktiga livet börjar först när man stämplar in på kontoret/Volvo/varvet/banken/gruvan för första ggn, svär över de korta semesterveckorna, har ångest över hur resekassan till Thailand skall funka för familjen. Dvs hamnar i ett ekorrhjul som verkar domineras av stress och misär när man ser på det som utomstående (eftersom gnäll är knegeriets lingua franca). Ett därtill intellektuellt understimulerande ekorrhjul också eftersom nästan inget i ens vardag längre handlar om att lära sig helt nya saker.

Säga vad man vill om studier, men de utmanar hjärnan avsevärt mycket mer än det övriga livet gör. Uppenbarligen, med tanke på hur korkade uppfattningar knegare kan ha om studier som ”en fas på väg mot det verkliga livet”. De har missat något radikalt verkligen. Och har de en gång i tiden studerat och har den uppfattningen, ja då vill jag påstå att något gigantiskt stort gick dem obemärkt förbi i deras liv. Det är ingen garanti att folk som studerat har sett skogen. Vissa har examensmålet och 40 år på golvet som löneslav som ett träd de envetet stirrat sig blinda på.

Good for them. Good for the economy. Men uselt för själen som jag ser det.

När man likt mig av och till studerat sen 1998, så börjar man istället inse att livet, det börjar precis när du själv väljer att det skall börja. För vissa börjar det aldrig, för andra efter pensioneringen, för många med första dagen på jobbet vid 20 årsåldern. Och för mig har det hela tiden hållit på så länge jag kan minnas. Vissa faser i mitt har givetvis varit bättre än andra och det är långt ifrån så att de studerande faserna alltid har varit bäst. Få saker toppar känslan av att bli förälder tex. Men det är något helt annat. Jag talar inte om all sorts utveckling nu. Jag talar om den intellektuella och jag talar om påståendet att livets jävla mening skulle vara att bli skattebetalande arbetare.

Att sätta ett allmänt likhetstecken mellan arbetare och det vuxna livets riktiga början, ja det säger mer om det lilla meningslösa och uppenbarligen bittra liv de lever som tycker det – än något annat.

Visst finns det ingen självklar motsats mellan att jobba och att fortsätta utvecklas. Självklart lär man sig massor i yrkeslivet. Men det är på en mer handfast nivå relaterat till just sitt yrke. Andelen ”aaahaaa”-upplevelser där man känner att man faktiskt plötsligt begriper lite mer om hur universum och allt däri funkar kommer att minska. Det vet jag, för jag har trots allt provat på att jobba fler år. Det handlar mer om att man polerar existerande kunskaper hela tiden än att verkligt nya dörrar öppnas. Tyvärr handlar det också om att massor av det man lärt sig börjar samla damm i arkivet eller t om försvinna.

Man kan givetvis på egen hand införskaffa kunskap privat, även som arbetare. Men för de flesta blir det inte så mycket av den varan. För de flesta handlar det arbetande livet om ett hjul som sakta rullar på mot ett mål som de inte riktigt kan definiera. Luther kanske skulle kalla det ett bättre liv i himmelen. Jag vet fan inte annars vad det är knegarna hoppas på och tänker. Troligen tänker de helt enkelt inte så mycket alls existensiellt. Det är förklaringen.

Jag själv har i dagarna startat upp en egen verksamhet. En firma. Studierna för mig är över, men jag ville inte ersätta dem med ett 7-16-liv som bara maler på med ett litet avbräck på några semesterveckor vars position i kalendern måste tigga mig till hos chefen. Som verksam i en kreativ bransch hoppas jag att jag åtminstone fortfarande kommer att få lov att nudda vid fötterna på den akademiska värld jag nu lämnat.

Vi får väl se hur det blir med den saken. Det gäller rimligen att åtminstone försöka.

Bakåtsträvare och dinosaurier

Jag är djupt fascinerad över hur Folkpartiet fungerar numera. Eller inte fungerar. Det här med att de kallar sig liberaler är inte minst djupt fascinerande. Vet de ens vad ordet betyder? Jag är inte så säker. Det låter fint i deras öron. Det är väl allt troligen.

För liberaler är de i a f inte alls. Inte ens socialliberaler. Ordet liberalism dog totalt i partiet sen majoren-som-pekar-med-hela-handen-och-tänker-med-halva-hjärnan tog över. Anledningen att det stör mig är att jag en gång i tiden röstade på dem – när de fortfarande hade socialliberala inslag i sin politik. Jag själv är fortfarande samme socialliberal, det är alltså inte jag som ändrat mig. Alls. Det är alltså i grunden så att jag känner mig stjärtamentes-kopulerad av dem.

FP säger fortfarande att skol och utbildningsfrågor är deras hjärtefrågor, de framhåller därtill vikten att undvika flum och trams i samma skolbänkar. Och allt detta låter ju sunt och bra och påminner om det jag röstade på en gång i tiden. Det är en hjärtefråga för mig med.

Men så fort ämnena dyker upp i konkreta exempel så gör de inte mycket annat än sätter käppar i hjulen för en vetenskaplig oflummig utveckling. Mycket snack och totalt obefintligt med hockey med andra ord.

Så fort det finns rationella empiriska data som stöder något som de inte tycker om så framställer sig FP som det minst skolvänliga partiet i riksdagen. Det är väldigt mycket av varan ”jag känner vad jag känner” när Björklund ifrågasätts av vetenskaplig expertis. Det eller så hänvisar han till ”andra studier” som han sen aldrig kan redovisa källan på.

Eftersom de inte finns.

En sak där Jan Björklund verkligen gör bort sig är i synen på modern teknik. Han är inte bara en uppenbart stockkonservativ teknikofob, han är också totalt ovillig att faktiskt ta till sig att samhällen förändras med teknologiska framsteg. Han känns som en olustlig relik från en olustig pilsnerfilm.

Jan Björklund är inte minst rädd för läsplattor/surfplattor eftersom han har fått för sig att barnen därmed inte kommer kunna hantera ”verkliga saker”, dvs penna, papper och tryckt bok. Ni vet, läsplattor är alltså påhittade. Ett ord som består av grafitatomer fastnat i klorblekta söndermalda pappersfiber är lite mer på riktigt än ett ord som består av elektriskt upplysta pixlar. Tydligen.

Han verkar tro att läsplattor, det är något ”man kanske jobbar med sen som vuxen, men papper och penna och inbundna böcker, det kommer alltid ha sin självklara plats i vuxenlivet och inte minst i yrkeslivet som de små barnen skall skolas inför”.

Mmm, jaha?

Om vi bortser från ”detaljen” att dessa äldre mer klassiska instrument (penna, papper, bok) på många sätt kommer spela avsevärt mindre roll för dagens barn när de blir vuxna, så är det inte ens sant heller att man blir sämre på att använda dem för att man förespråkar teknik istället i undervisningen. Faktum är att barn som får ta sina första steg mot läs och skrivförståelse via tangentbordet verkar bli bättre på penna och papper än de som aldrig gör så. Tekniken utesluter alltså inget. Tvärtom.

Anledningen är enkel och elegant: Tangentbordet suddar ut skillnaden mellan de med god handstil och de med dålig och fokus hamnar istället själva texten och innehållet. Dvs det som har betydelse i verkligheten för ens positiva utveckling. Sen är det ju också så att familjer som främjar barn med konstruktiv teknik är också i regel familjer med intellektuellt stimulerande miljö. Allt hänger samman.

Visst, barn om 20 år kanske kommer tycka att det är jobbigt att skriva med penna och överlag ha fulare handstil än de hade anno 1950, men so fucking what? Vad har det för betydelse för något alls?

Jan Björklund borde som utbildningsminister åtminstone vara intresserad av vad de nya rönen visar istället för att bara avfärda dem utifrån sin inbyggda kompass för allsvetande som han tror sig ha. Hade han öht vetat vilken väg samhället är på väg när det kommer till teknik så hade han förstått det. Istället gräver majoren ner sig i ett skyttevärn kring böcker och pennor och ser sig som en försvarare av något beprövat som funkar fint, istället för att se bristerna som den nya tekniken visar fanns med det gamla.

Totalstopp verkligen. Ridå.

Jag är själv mer än lovligt medveten om fokuset grundskolan har på HUR din text ser ut handstilsmässigt på papper och skrivet med penna, än innehållsmässigt. Jag har t om utsatts för kränkande hån i klassrummet av lärare i lågstadiet ”för att jag inte kunde lära mig skriva snyggt någonjäklagång”. Tänk om läraren istället hade fokuserat på VAD jag skrev?

Jag vet att jag inte är ensam om den här erfarenheten av skolan och jag skall inte raljera över min skolgång igen. Vetenskapen vet också att detta är ett återkommande problem i skolorna med orättfärdig behandling av elever även om en och annan pedagog med bäst-före-datum från 1950-talet inte såklart hängt med den heller och även den baserat på tyckande protesterar mot utveckling.

Det som är bra är följande: Läsplattor och teknik raderar ut ett arkaiskt problem kring irrelevans kring handstil, vilket inte alls är kopplat till skriv och läsförståelse, men ivägen står arkaiska människor som inte förstår sig på utveckling fortfarande.

Samhället kommer inte bara övergå i mer och mer elektroniska medier för att det kan det rent teknologiskt, det kommer också göra det av miljömässiga skäl (såga ner skog för att vi bokstofiler, inkluderat mig själv, skall få våra fysiska böcker på papper är jävligt obegåvat).

Tekniken och stora delar av vetenskapen utvecklas idag exponentiellt. Samhället i övrigt hänger inte alls med denna utveckling. Men det är skillnad på att ha svårt att hänga med, och att aktivt försöka stoppa utvecklingen mot saker som bara precis är positiva och där kritiken helt baseras på ideologi och rädsla för förändring än faktiska data. Vissa blåklintar försöker t om backa utvecklingen.

Men visst, de som talar för utveckling kunde kanske uttryckt sig lite annorlunda ibland, inte minst i frågan om läsplattor i skolbänken. Talat mindre nedlåtande kring gammal teknik än de gjorde kanske. Sköra människor behöver nämligen få känsliga ord inlindade i bomull ibland för annars slutar de lyssna. Så funkar det ju tyvärr i en politiskt korrekt värld. Säg aldrig till idioter att de är idioter – för då slutar de ju lyssna.

Jag vet själv hur det känns när någon påstår att böcker och pennor tillhör forntiden. Man blir lite provocerad som bibliofil. En försvarsmekanism blir då att försöka framhäva en massa påhittade problem som kan uppstå.  Att vara progressiv och inse att ”men vänta nu, kanske en ny lösning faktiskt är bättre än en gammal och beprövad trots allt” – är inte alltid så lätt.

Sånt kräver ett liberalt och öppet sinne, eller att man satt detta öppna sinne som ett ideal som man alltid, oavsett fråga, försöker sträva mot åtminstone. Något människor som hela tiden pratar om hur bra det var ”förr” aldrig någonsin kan förstå. Visst kan ”perfektion” uppnås ibland och visst kan därmed bakåtsträvande från nya sämre lösningar också ha sin plats. Verkligen ALLT blir inte alltid bättre för att det kommer något nytt.

Men det är mer en hypotetisk situation som handlar om estetiska ting snarare än vetenskapliga och teknologiska. Jag är själv av åsikten att arkitektur från 1800talet är vida överlägsen dagens tex. Jag är medveten om att det dock handlar om en estetisk preferens kring hur huset ser ut. Inte att hus från 1812 är bättre byggda än hus från 2012.

Förvånansvärt ofta, eller rättare sagt alltid, handlar just ogillande av samhällsförändring snarare om att man inte förstått den nya lösningens förmåga, styrka och kraft och den gamlas brister än att den gamla egentligen var bättre. Det är väldigt få saker som rent objektivt bortom estetiska frågor var bättre förr i kalla kliniska objektiva data. Allt från brott till sjukdomar var mer problematiskt förr. Levnadsstandarden är också högre nu än någonsin. Svensken hade det inte bättre år 1957 även om journalfilmers käckhet kring folkhem och våra selektiva minnen från barndomen kan få oss att tro det.

Exempel på motsatsen finns säkert, men det är undantag, inte det som representerar samhällsutvecklingen i stort.

Folkpartiet som skräckexempel går mer och mer in en slags fåra bland de konservativa ideologierna än framåt som ett liberalt och progressivt parti. De fokuserar mest på marginella problem eller totalt imaginära sådana och vill likt alla konservativa inte bara stanna upp förändring, utan helst backa den till det rosaskimrande ideal man har fått för sig en gång i tiden fanns. Det är lite som en knarktripp att lyssna på konservativa reaktionärers bild av hur bra allt var förr, fast utan kicken. Men baksmällan, den duckar man inte tyvärr.

Det gäller därför, för samhällets bästa och för en positiv rationell samhällsutveckling utan pseudovetenskapligt flum från tyckare utan fakta på sin sida, att vi ser till att få väck personer likt Jan Björklund från makten över en sån viktig fråga, där han förstår så lite och ställer till med så mycket negativt. Jag kan förvisso som medveten förälder själv se till att mitt barn får det stöd den behöver för att hänga med i utvecklingen på egen hand, men det är fortfarande irriterande för mig själv att jag måste kämpa emot dinosaurier och därtill se att andra barn som växer upp i mindre lyckligt lottade miljöer bara kommer få ta del av folkpariet dinosauriernas icke-tekniska alternativ. Med tanke på att FP tyvärr är ett rätt populärt parti bland lärare så återfinns också risken att teknikofobin vidhålls i klassrummen oavsett vem som styr.
 IDG

Hejdå akademin!

Den akademiska världen var inte för mig och jag har lagt studierna på hyllan. Något jag i praktiken redan gjorde 2010 men pga div kognitiva brister kring tidsuppfattning inte själv uppfattat ordentligt att jag gjort förrän i år. Ev återupptar jag dem i höst för att slutföra åtminstone en kandidatexamen, men det är faktiskt inte säkert. Det känns mer som en principiell sak då än något annat. För att bli geolog och flytta till någon jävla gruva i Lappland och skilja hematit från magnetit, det tänker jag faktiskt inte bli.

Aaah, den akademiska världen, mitt hem under halva mitt liv… Jag har många ggr haft planer på att satsa allt där i korridorerna bland gråa eminenser eftersom jag så innerligt trivs i ett smart sällskap där jag lär mig saker på en nivå man liksom aldrig gör ute i det övriga livet.

Men samtidigt hela tiden känt att … nej… det här är allt för stressigt och allt för slitigt… och att det i själva apparaten i sig finns det allt för mycket skräp för att den skall funka som jag vill. Bara en sådan sak som jag i grunden totalt saknar alla former av studiedisciplin går inte jättebra samman med högre studier. Jag har klarat mig ganska bra för att vara en som i princip aldrig närvarat på föreläsningar eller pluggat ordentligt inför en tenta. Man kommer långt med hjärna, analys och intuition faktiskt. Men ibland har det tagit stopp. Jag kan t ex meddela att förstå kemin bakom magmor och faser inte går väl samman med dåliga läsvanor.

Men det är en märklig värld den där akademiska. Det finns ett ideal i klassrummet som ofta upprätthålls för studenten och en verklighet utanför som ofta skiner igenom, och tillslut, när du pluggat så länge som jag har och vet var man skall titta, syns verkligheten hela tiden. De flesta institutioner är som dagisplatster, trots smarta professorer och annat högutbildat folk. Intriger och konflikter hör till vardagen. Revirpinkningar och hierarki. Skitstövlar och arslen, som på vilka arbetsplatser som helst. Tro inget annat. De må kalla sina bråk för debatter om paradigm, men det är allt för ofta bara precis två arga små människor som inte tycker om varandra och som bara råkar ha stora ordförråd. Tittar du noga, bakom ytan så ser du.

Det här systemet som de lever i och upprätthåller är inget för mig. Det är bara precis jobbigt. Och jag vill inte leva ett jobbigt liv. Jag skall satsa på något helt annat nu. Något de fnysandes över sina glasögonkanter skulle kalla trivialt och enkelt. Något jag kallar livskvalitet istället.

Men alla dessa år du pluggat! Du har ju läst massor av ämnen sen 1998. Allt detta i onödan då?

Onödan? Nja, jag får väl bara helt enkelt försöka dra nytta av det faktum att jag läst mer än de flesta som kallar sig intellektuella gjort och att jag alltid kommer att komma med en pistol till knivslagsmål (dvs aldrig känna mig underlägsen någon i någon debatt pga bristande utbildning). Jag kommer också kunna nyttja det till mina enklare livsmål. Finns det verkligen onödig kunskap i någon situation? Jag tror inte det. Det låter som något en kommunistdiktator som vill hålla massorna i styr skulle påstå snarast.

Det är ju inget att orda om egentligen. Att med naturvetenskapen jag har läst begripa kemin bakom min perfekta hemmagjorda körsbärssaft är viktigt för den stolta husmodern inom mig. Att med humaniorans ord och samhällsvetenskapens sociala kunskaper kunna uttrycka mig i text och berättelser kommer bli viktigt framöver i mitt nya liv. Nog finns det nytta även i vardagen av allt från teori till laboration som man genomgått.

Men kanske viktigaste nyttan som jag ser: Att likt få andra pappor kunna svara på precis alla frågor som min dotter kommer att ställa till mig om världen under sin uppväxt. Det är fan inte ett dåligt investerat decennium av studier det om jag kan det.

Vad skall du göra nu istället då?

Ja, det i detalj återkommer jag till en annan gång. Det jag håller på med nu känns jävligt bra och det är allt ni behöver veta egentligen tillsvidare.

Stockholmsförkortningar

Jag är inte mycket för att vara ordpolis. Inte minst av anledningen att jag själv begår språkliga brott på löpande band och knappast är den stenkastare som saknar synd. Men å mänsklighetens vägnar vill jag ändå uttrycka min oro för ett fenomen som stört mig vid återkommande tillfällen. Det hela handlar om sk stockholmsförkortningar. Vad fasiken är det säger du och sätter slangen med halka i halsen innan du tippar ut i salladen av pur förskräckelse. Känner du inte till att stockholmska är en dialekt och en med extrema ord i, inte minst få sk förkortningar, är du antingen bara är dåligt insatt ”lantis” (så som vi så charmigt kallas som kommer från städer ÄLDRE än Stockholm) eller stockholmare med noll självinsikt.

Jo det ska jag berätta för eder hursomhelst. Så gräv fram popcornen och häll upp ett glas mjölk och luta er tillbaka för en stunds skolning.

Som skåning stöter man inte på stockholmare varje dag på hemmaplan, och de man stöter på här nere i pilträdens, herresätenas och gåsapågarnas ädla landskap är oftast allt för kuvade av det starka skånska herrefolket för att uttrycka sig som de gör i mer trygga miljöer. Nu finns här förvisso stockholmskolonier i Skåne så som Båstad och varenda stackars liten erövrad by på Österlen, men i det stora hela är fenomenet med stockholmsförkortningar ringa hört i Skåneland.

En stockholmsförkortning består i att man tar ett begripligt ord och ändrar det till ett obegripligt, ibland kortare, men förvånansvärt ofta längre och att man som slutsumma får ett ord som låter bara precis korkat.

Som exempel här kan jag t ex berätta om hur jag för cirka fem år sen, vid semester på Gotland, en stockholmskoloni av stora mått förövrigt, fick uppleva hur min hjärna flera gånger drabbades av lingvistisk stroke pga bastardorden som hördes i tid ocj otid av ditresta stockholmare. Vi kan här, trots oräkneliga möjligheter koncentrera oss på en herre med irriterande stark solbränna och bristande respekt för omgivning och språk som i den stora matvaruaffären tydligt diskuterade över den naturliga ljudbarriären så att alla – över hela ön – skulle ta del av hans inköpsplaner.

Men det var inte ljudnivån i sig som störde den här skrälige skåningen, utan det som sades. Mannen talade med fraser i stil med denna:

Ska vi ha gnåckisar med kårvisar ikväll? Vad vill du ha till mellis imorron?

Eh va?  Vad fan är en mellis? Jo det kan man ju slå upp idag och konstatera att det är ett mellanmål som åsyftas och att ordet börjar få spridning även utanför Stockholm. Dvs vi har en legitim förkortning, som kan sägas tjäna en funktion rent språkligt, även om denna funktion snarast försvinner eftersom tid för att avkoda krävs för många. Men gnåckisar och kårvisar? Ja det är gnocchi och korv som åsyftades. Inte nog med att man här skapar förenklade ord som tar längre tid att säga, och som precis som mellis förvirrar och därmed tar extra avkodningstid för alla som inte använder ordet. Nej därtill låter ord som kårvisar som om någon den som säger det har rymt från förskolan Kråkfoten. Jag tycker mig även känna hur ens IQ sjunker bara man ser ordet i text, än mindre hör det.

Andra exempel som jag hört är mello för melodifestival, grisisar för vildsvin, fiskisar för fiskpinnar, mackisar för smörgås/macka och pucko för stockholmare.

Fast det sistnämnda var inte sant, då det är ett exempel på skåneförkortning. För vi i Skåne förkortar alltid förkortningar logiskt och stringent – och lämnar aldrig betraktaren oviss om ordets betydelse heller – till skillnad från stockholmarna.

Kåntry på skånska är redia grejor

Som brukligt på alla nordgående bilutflykter sätter jag och sambon numera alltid igång CMR – Country Music Radio. Det som spelas på de övriga kommersiella kanalerna är plågsamt och P3 är mest pladder. Så när P2 envisas med att ha temat tjeckisk tuba-musik blir valen få.

Men jag klagar inte. På så vis underhåller man en besynnerlig kombination av ens sjuttiotalistbehov av ironi och även mina äkta inslag av ren bondläpp som jag har som skåning uppväxt på gård. På CMR, som alltså är en skånsk radiokanal med säte i Svalöv om jag inte minns fel, bjuds man på diverse radioprogram vars gemensamma tema är country. Kvaliten är skiftande, men alltid underhållande. Ofta är det kvinnor med namnet Rose-Marie som säger ordet ”ja” (med skånskt uttal) minst tre ggr i varje mening som väljer skivor och mumlar om Nashville och Texas, eller så är det män med namn som Kjell eller Bengt-Göran och som inte säger så mycket mellan låtarna, men som när de väl säger något går in på nördigt onödiga analyser om countrystjärnor vars ljus sen länge falnat även i de mest insatta linedance-kretsar. Det eller hur gott det är med en grillad bamse.

Idag bjöds vi även på en ”ny” röst i programmet (Ny som i ny i etern, men rösten i sig var allt annat än ung). En man vars namn vi aldrig uppfattade men som talade med samma ljuva goss-stämma som Leif ”Smoke ring” Andersson. Dvs helt utan igenkänbara vokaler och toner och endast med ett gurgel artikulerat till ord. Han spelade en märklig kombo av gravt undersamplade mp3or i typ 5 hz samplingskvalitet med tysk country som troligen aldrig getts ut på skiva, och Pavarotti i duett med Elton John. Det sistnämnda kändes väldigt avlägset från den rena banjo-läran måste jag nog säga och Leifs levande lillebror får akta sig så att fansen inte stormar studion med tjära och fjädrar.

Det bästa med en sån här radiokanal är hur sjukt genuin den känns när man glider på vägen mellan Hurva och Hörby och de leriga åkrarna med John Deere-traktorer glider förbi utanför fönstret. Man blir lite varm inombords som skåning. Skåne är Sveriges eget sydstaterna – så det funkar liksom – på det äkta sättet – helt utan den ironiska generationens medhåll att lyssna på modern Nashville-country då.

Brett vs Cumberbatch

Det finns många mindre kända religioner och naturlagar i universum. Saker man helt enkelt inte får ifrågasätta utan att kallas kättare/imbecill. En sådan sak är kulten kring Jeremy Brett som den för evigt bäste tolkaren av Sherlock Holmes. På 1980talet gick hans excentriska bokstavssjukdomstolkning av Sherlock på TV och man satt som klistrad. Som skåning och 70talist inte minst fick man enorma doser av Jeremy Bretts supahgej detektiv via dansk TV där serien visades ännu mer än på svensk. Grejen var att vi alla älskade det och att det i form av det inföll under vår uppväxt kom att prägla oss.

Det var kanske inte så konstigt? Vi snackar victorianskt stämning, suveräna originalstorys i form av Doyles 50talet intelligenta kriminalberättelser och så då inte minst Bretts fantastiska skådespel. Fanns det något att ogilla?

Nja alltså, i ärlighetens namn var de flesta av oss som satte Brett på tronen unga när vi såg serien. Vi kanske inte ska förglömma att det som är bäst när man är 10, inte nödvändigtvis är det när man är 37? Det finns goda anledningar till att t ex SVT inte har tagit upp mästerverket igen, för det är inget perfekt mästerverk på det sättet man fick för sig.

Det är nämligen så att jag för ett år sen började se igenom den gamla serien igen, och även om den på alla sätt är en mycket bra serie, så är den kanske inte så perfekt och felfri som man lät den växa sig till i minnet. Ett stort fel är att den inte vågar utveckla Doyles originalberättelser alls till att passa TV-dramaturgin bättre. Det är väldigt platta karaktärer, detektiven och hans doktor inte minst. Man kommer dem aldrig under skinnet utan de är lite av evighetsmaskiner som tuggar på. Och Moriarty, ärkeskurken, kändes aldrig speciellt smart i nivå med Sherlock. Eller var det så att Sherlock helt plötligt kändes dummare? Jag vet inte.

För dryga dubbelåret sen dök så en ny tolkning av Sherlock upp, placerad i nutiden London. Lite mer Asberger än ADHD, lite mer urban cool än konservativ grace. Här väljer man att kombinera många av de (i ärlighetens namn) svaga kortare kriminalberättelserna till ett större berättarformat och se till att en röd tråd finns med i form av Moriarty genom det mesta. Jag tycker faktiskt att den nya BBC-tolkningen med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är av högre kvalitet på de flesta plan än den gamla trotjänaren. Bättre drama, uppfriskande humor och större spänning och bättre skådespel från de flesta håll jämfört med tidigare serie. Så pass bra skådespel att jag faktiskt – hör och häpna – föredrar Cumberbatch framför Brett. Kort och gott, bland det bästa som gjorts i TV-väg.

Det sagt kan det inte nog understrykas hur bra jag trots allt fortfarande tycker att Bretts Sherlock är, vi talar alltså marginell målfotovinst för Benedict som skådis, kanske inte ens det. Den gamle helige Brett-tolkningen är bara inte lika orörbarbart perfekt som jag och en generation hade gjort den till utan har en likvärdig och stundtals överlägsen konkurrent.

Bokplaner

Hej vänner, läsare och okända filurer. Jag funderar på att göra en barnbok för barn i åldrarna 5-10 år. Trots konservativa pappersälskande personlighetsdrag med inslag av en stofilfaktor som i princip gör mig till världens äldsta 37-åring lutar mina tankar helt åt det elektroniska hållet.

Då är de praktiska frågorna många för mig. Jag tänker mig en illustrerad bok, gjord för läsplattor och sånt. Minimalt komplicerad historia som kanske innehåller inslag av multimedia och interaktivitet. Lite ambiensljud, lite klickbar ”extra-info” och dyl vore trevligt tycker jag. Inget krav dock, det går rätt bra med bara bild/text om så också är fallet.

Vad behöver jag veta och kan man fixa det på egen hand genom app-mallar eller något? Snackar vi en shochwave/flash-grej eller vad är formatet? Jag är så hopplöst ute på det tekniska även om jag faktiskt kan lite webprogrammering och sånt.

Måste man ha en förläggare? Jag vill ju inte bara lägga upp den gratis på nätet för folk att surfa till så att säga. Kan man tjäna pengar på den som en läsplatte-app?

Alla sorters tips och erfarenheter mottages gärna. Du kan maila mig också: tattarblast (snabela) hotmail (punkt) com eller givetvis kontakta mig på annat sätt om du redan känner mig på andra sätt sen innan.

Chaka Khan för böfvelen!

Ibland lägger äfven den här herren sina stenkakor åt sidan och ägnar sig åt lättsam musik anno denna sidan av Bismarks död. I samband med Whitney Houstons bortgång har jag spotifysurfat genom relaterade artister och upptäckt att en viss dam, som har det där håret som Elisabeth Höglund ligger sömnlös och tänker på om nätterna i önskan att det vore hennes, nämligen Chaka Khan, ju faktiskt har det där groovet som även får mina artrosa leder att mjukna till. Bra musik och begåvning känner inga musikstilar.

Tillskillnad från Whitney, som de facto ibland mest gapar när hon sjunger är Chaka Khan en duktig sångerska på alla sätt. Inget drygt wailande. Ingen gapighet. Lite rasp för karaktär. Massor av rytmkänsla och en grym sexighet i rösten. Varför har hon inte blivit större? Ett mysterium. Ett olyckligt mysterium. Eller så är jag kanske bara sverigecentrisk och glömmer bort att hon troligen har sålt miljarder skivor i USA.

Jag vill härmed slå ett slag för en röst i klass med vilken röst som helst. Och det är jävlar i det ingen studioprodukt heller. Och glad blir man också av det – vilket jag inte kan säga om mina älskade inspelningar av Prokofiev tex.

En bonuseffekt av denna bloggpost var att jag fick leta efter musik – och då upptäckte att Whitney trots allt var rätt otroligt jävla begåvad ibland.