USA och vapen

Återigen en skolskjutning. De återkommande försvarsargumentet för fortsatt MER eller mindre fria vapen i USA som alltid dyker upp efter skolskjutningar av jänkarna är följande:
 
1 Beväpna ALLA istället. Då kan ingen skjuta så många innan den själv blir skjuten.
2 Om man avväpnar alla lagliga vapeninnehavare återstår bara brottslingarna och deras vapen.
3 Utan vapen står man försvarslösa mot en förtryckande stat.
 
Av dessa tre argument finns det en del poänger. Det första argumentet bygger ju på principen att ingen kan dominera någon annan om alla har samma grejer. Problemet är bara att all forskning också visar att våld och risk för våld ökar med tillgång. Dvs om du inte behöver ”stanna upp och andas” innan du kan göra ditt illdåd så ökar chansen att du också gör det. USAs vilda västern var en väldigt våldsam epok där alla var beväpnade. Det är inte balans vi får av mer vapen. Det ÄR ökade impulsiva aggressioner med dödlig utkomst man får. Det andra argumentet faller på att ingen hävdar annat än att det kräver tid. Dvs ja, i början är det mest lagliga vapen som stoppas. Men så småningom kommer det leda till en strypt tillgång för nya vapen för även brottslingar. Och självklart ska polisen vara beväpnad som skydd mot dessa brottslingar. Erbjud även vapenamnesti så vet vi att en hel del till vapen kommer in. Men som sagt, ingen påstår att Rom byggdes på en dag. Men det byggs inte alls om man inte sätter igång heller. Det tredje argumentet är väl kanske det jag kan sympatisera mest med. Trots att det är väldigt osannolikt att USA skulle få en rättighetsförtryckande diktator vid makten är det heller inte omöjligt. Populism och påeldandet av rädslor kan få folk att gå med på allt möjligt skit. Här kan både folk till vänster och höger ge avkall på friheter för säkerhet. Och självklart är vapenavkallet just ett sådant avkall det med.
 
Andra argument som dyker upp är:
 
4 USA är inte som en massa småländer i Europa. Det är större och har enskilda lagar för varje delstat.
5 Det är andra faktorer som spelar roll och så pekar man på länder med många vapen med färre mord och masskjutningar.
6 Man tror inte på frihet om man inte gör det fullt ut.
 
Nej USA är inte som Sverige. Eller Storbritannien. Eller Tjeckien. Men USA är som Europa, eller rättare sagt, betydligt MER homogent och MINDRE komplext än Europa. Så om Europa (eller EU) överlag kan ha tämligen homogena och strikta lagar kring vapeninnehav, så skulle USAs stater kunna ha det eftersom det trots allt ska föreställa ETT land. Och lagar och regler är inget jättebra argument. Med demokrati kan man ändra på allt om man vill. Vilja är frågan är. Vilja. Inga magiska obrytbara spärrar.
Ja, det är mer än vapen som spelar roll. Socioekonomiska faktorer är jätteviktiga med. Attityder. Värderingar. Kultur. Mentalitet. Men seriöst. Vapnen är elefanten i rummet fortfarande. Medelklassungen som hatar livet, samhället och sina klasskamrater kommer alltid att finnas i alla samhällen. Vi har dem med i Europa. Fast med få undantag har de haft tillgång till vapen här och kunnat ställa till med skada. Det är skillnaden. Det är inte frågan om någon större kulturell skillnad mellan en svensk och en amerikan. Utan om massmördaren i Trollhättan för något år sedan hade haft tillgång till vapen hade han dödat många fler. Och för att åter peka på punkten om balans ovan vill jag påpeka att det dräller av exempel där det kvittar ifall folk i omgivningen är beväpnade oftast. För då trappas bara våldet upp oftast. Det är väldigt sällan en masskjutning har stoppats av beväpnade good guys.
 
Och seriöst, om man inte tror på frihet att göra vad man vill så tror man inte på frihet? För det första, who cares? Men framförallt: My ass svartvitstänkande libertarianer. Ni tror på ägandets okränkbara rättighet tex som absolut kan fungera som ett intrång på andras friheter. Inte minst rörelsefriheter. Eller tankefriheter. Eller ekonomiska friheter. Personen som hävdar ägande över ett patent har t ex rätten att stoppa en annan persons ekonomiska friheter att bygga en liknande apparat baserat på godtyckliga åsikter om ”likhet”. Personen som äger en bit land, ska ha rätten att hindra vatten som rinner genom detta land ska kunna nå den törstige grannen? Eller din rätt att få röka en cigarett i mitt ansikte på en gemensam icke ägd plats ska trumfa min rätt att slippa röken i ansiktet? Eller rätten att få skjuta ihjäl någon bara för att den (kanske av misstag) står på din mark som du råkar äga de 79 eländiga år du lever där? Små små öar av enväldiga vidriga och impotenta kungariken är libertarianernas frihetliga utopi. Det är så absurt naivt i en värld av komplexitet och frågor som absolut inte kan lösas av individer alena. Och därtill funkar det ju inte ur frihetsperspektivet eftersom det fortfarande kräver lagar och skydd och att folk ska respektera dessa. Så någon total anarki är det ju fortfarande inte frågan om, utan just en selektiv. Och är man selektiv kan man vara det kring fler saker. För den märkliga inställningen att personlig frihet är så otroligt heligt är ju i slutändan en märkligt egoistisk och oempatisk åsikt grundad i en smått psykopatisk världsbild där man glömmer bort hur många vi är och att vi därför måste samsas och dela på saker och ting. Relikdoften från en tid då världen var mycket tommare och hade mycket mindre komplexa frågor kring det mesta att ta ställning till är vad frihetstokarna mest luktar av idag. Att det inte längre är nybyggarnas tid har gått dessa till största delen egoistiska rädda vita män förbi.
I slutändan är det ju så att vill man stoppa masskjutningarna i amerikanska skolor så måste man ju sluta snacka om friheter och och börja prata om skyldigheter. Men att man inte gör det är ju ett tecken på hur grundläggande djupt rotat den navelskådande egoismen och RÄDSLAN för allt och alla är rotat i det amerikanska medvetandet och kulturen. Där man i princip förespråkar vapen av skälet att man förutsätter att de flesta vill dig ont. Och där man envist hävdar att alla andra tankar är naiva som ett evigt cirkelresonemangsförsvar. Frågan jag ställer mig är: Vems barn måste dö i en skola för att någon på riktigt ska ta steget mot en förändring? För så länge det bara är grannens anonyma barn verkar ingen jävel bry sig bortom tomma samvetstillande ord om ”thoughts and prayers”.
Annonser

Världssamveten och Elon Musk

Få människor missade väl att Elon Musk sköt upp en raket härom dagen. Som ett paket på posten kom kommentarerna från världssamvetena om vad man skulle kunna göra istället för att rädda världen med dessa pengar.

Suck. De vill säkert väl, men samtidigt är de tyvärr allt som oftast så hjälplöst handikappade när det kommer till sina resonemang. Vet inte om det beror på bristande kognitiv förmåga eller om det bara har med blind ideologi att göra. Antagligen en kombination då dessa ting liksom går hand i hand.

Så Elon lägger alltså 90 miljoner dollar på att skicka iväg en raket. Min första personliga reaktion till det är stum förvåning. Inte mer?! Måste ha en rejält slimmad och effektiv apparat bakom det med tanke på att det där ju väl ska gå till utveckling, bränsle, material och löner till massor av anställda. Man inser ju snabbt hur mycket billigare raketuppskjutningar är idag än när NASA hade ensamrätt på det. Och hur mycket billigare de kommer bli för varje gång entrepenörer som Musk utvecklar alla metoder. Det blir mer och mer uppenbart att framtidens rymdforskning kommer ligga i händerna på privata drömmare när en handlingsförlamad stat bara tittar på.

Min andra reaktion är stum förundran varför folk anser sig ha rätten att kommentera vad en privatperson lägger sina pengar på? Kommenterar Elon Musk kanske vad Kalle Andersson lägger sina slantar på när han super skallen i bitar varje fredag istället för att försöka spara lite av sitt kapital och planera framåt likt Elon gjorde en gång i tiden när han gick från just fattig till rik tack vare smarta planer? Nej jag vet, man kan kämpa hårt utan att bli rik, men hata inte de som lyckats för det.

Men det är klart, folk längst ut till ytterlighetsvänstern har ingen respekt för privat ägande och tror att man i princip kan konfiskera allt som alla rika äger och fördela ut detta kapital till en förbättrad balans. Att ekonomi inte alls funkar så enkelt är tydligen rocket science för dessa individer. Vi talar liksom inte om en hög med guldpengar som kan tas från Elons bord och fördelas ut, utan abstrakt ”kapital” helt beroende och kopplat till börsvärde och andra mycket flyktiga saker som direkt skulle implodera in i ett svart hål omgärdat av hyperinflation vid en liknande marxistisk revolution. Det finns liksom ett skäl att inga seriösa nationalekonomer är marxister idag. Ekonomi och resurser funkar inte alls längre som det gjorde på Marx tid, om det ens funkade så på Marx icke elektroniska tid.

Min tredje och givetvis viktigaste reaktion är. Herregud vilka prioriteringar och proportioner! 90 miljoner dollar? Vet folk inte hur lite det är i sammanhanget? Även om vi talade om en hög med guldmynt att fördela ut är det frågan om ett par dollar per fattig. Och sen, USAs skattebetalare lägger VAD varje år på sin krigsmakt (som inte gör någon nytta alls för mänskligheten, men däremot förstör massor av människoliv)?

Någonstans kring 500-600 MILJARDER dollar per år! Det är över 50% av den federala skattefinansierade budgeten som alla, även fattiga är med och betalar för och rimligen skulle ha skitmycket mer intresse av hur den fördelades än vad en miljonär som vill förbättra världen med ny teknik.

Idioter är det snällaste jag kan säga om er faktiskt.

27657082_1030611040433347_826130426677455290_n

Att diskutera med idioter

Diskutera ämnet. Diskutera inte människan bakom. En gyllene återkommande retorisk regel är att man ska diskutera ett ämne sakligt, inte gå till personangrepp mot individen bakom. En fin tanke och princip som givetvis finns av en grund. Hur kul och konstruktivt skulle det bli att diskutera något om allt blev personangrepp istället för diskussioner om ämnet. Inte alls såklart.

Jag skulle dock vilja påpeka något helt annat. Raka motsatsen faktiskt. Att det faktiskt väldigt ofta är just personen bakom ett argument som ÄR ämnet. Att det är en persons bagage, dens allmänna tro, inställning till fakta, objektivitet, källkritik och förmåga till självkritik som ÄR ämnet när man diskuterar med folk med väldigt radikala uppfattningar. Människor som tror på konspirationer, som är kreationister, som tror på Flat Earth-teorin osv.

Men bemöt dem sakligt då? Presentera metodiskt varför de har fel och du har rätt? Lägg fram bevisen och briljera? Om du nu har rätt är det väl inga problem?

Nej det är inga problem. Det kan i vissa fall vara extremt tidskrävande eftersom vissa saker handlar om många variabler, som t ex varför kreationism är en defekt uppfattning när ämnet trillar över i diskussioner om C14-dateringar, evolutionsteorin, rödljusförskjutning, konstanter och en miljon till vetenskapliga ämnen som utgör basen i ens världsbild. DÅ kan det ta enorm tid. Och ofta kan man ju absolut sakna vissa saker rent kunskapsmässigt eftersom det inte finns en garant för att en person som har rätt, har koll på alla variabler som är med och bygger upp denna uppfattning.

Men redan rätt tidigt la jag märke till ett fenomen. Det kvittar ofta väldigt mycket hur enkelt, klart och sakligt du än besvarar en fråga eller motbevisar ett påståenden från någon som tror på något absurt. De glider bara vidare utan att du på något sätt nådde fram. Antingen byter de infallsvinkel eller så flyr de diskussionen helt och hållet på något sätt.

Detta beror ju då på kärnan i problemet. Ni är inte två olika personer som diskuterar ett ämne objektivt utifrån samma förutsättningar och mål. Utan en person har ett enormt emotionellt bagage kopplat till uppfattningen. Ofta är det inte en passionerad tro på att de just har rätt i ämnet i sig, dvs att de har helt rätt om hur C14-metoden funkar, eller att foton inte visar jordens krökning  Utan ofta handlar det om att de har en uppfattning där de bara måste ha rätt i denna sakfråga eftersom de har en större sanning där variablerna under inte utgör delarna som bygger upp den, utan det hela skall stämma åt andra hållet.

Dvs det handlar om en tro. Och har man en tro handlar det inte om att bygga upp huset från grunden och uppåt, utan att anpassa grunden efter huset man redan har byggt.

Dvs för att förstå vad som sker i en diskussion med en fanatisk konspirationstroende, en kreationist eller en plattjordare, så måste du förstå dennes sätt att uppfatta världen. Och då handlar faktiskt allt om personen i fråga, inte om byggstenarna.

Det sagt så kan tillräckligt många icke kompatibla stenar få deras husbygge att rasera för dem. Det är inte hopplöst att bemöta en av dessa troende på det absurda med sakliga argument, men jag kan av erfarenhet säga att det är rätt sällan det sker något över en natt i en diskussion med dem. Har du tur så finns det en gnista av tvivel hos dem. Och en förmåga att förstå att se orimligheter i deras påståenden.

Men ofta MÅSTE du ta diskussionen till en personlig nivå på så sätt att du åtminstone måste fundera på varför en individ tror som de gör. Dvs fråga dem om VARFÖR de tror som de gör mer än hamna i eviga diskussioner där det copy-pastas in bevis från ståndpunkter fram och tillbaka.

Och om vi just tar exemplet plattjordare för att ringa in ett modernt och växande problem och fenomen då. Varför tror plattjordaren (Flat Earther, FE) på att Jorden är platt? Varför tror hen att miljontals forskare i historien skulle vara inblandad i en komplott? Det handlar ju självklart inte alls om luckor i påståendet kring att jorden är en sfär, utan om drivkrafter hos plattjordaren.  Jag har observerat följande återkommande grundfenomen hos dem.

1 De är lågutbildade. Och har de någon form av högre utbildning är den antingen totalt irrelevant för att garantera en vetenskaplig kunskapsnivå eller så totalt överskuggad av en tro på något. Men oftast så kan de knappt uttrycka sig i text, så jag misstänker att de överlag inte är jättebildade i vetenskapliga saker.

2 De är ofta religiösa. Antingen på en specifik religion, men väldigt ofta bara så där vagt ”andliga”. Och de åberopar då ofta följande saker: Att vetenskapen driver oss från Gud genom att göra om Jorden till en plats bland många andra och människan till an djurart bland andra. Dvs det finns ett klart och tydligt inslag av allmän geocentrerad kreationism hos FE-rörelsen.

3 De är ALLTID extremt konspiratoriska. När du lägger fram dina bevis för att Jorden är en sfär så bemöts du omgående av påståenden om att allt är fabricerade bevis från ”dem”. Och ”dem” är då en gigantisk konspirationssrörelse med regeringar, NASA, vetenskapsmän, New World Order osv. I princip är den runda Jorden en gigantisk komplott för att dölja något. Antingen då pga religion, eller pga kontroll av naturresurser hos de fåtalet plattjordare som inte är nämnvärt religiösa.

Om du försöker bemöta detta kvittar det i regel vilka bevis du än lägger fram. Allt du visar är fabricerat. Och de saker som handlar om resonemang försöker man bemöta med sina egna alternativa resonemang. Sakta men säkert växer standard-svaren fram som man copy-pastar in med näraliggande spotlightsolar för att förklara natt/dag eller foton som inte kan visa en böjning av horisonten t ex. Allt givetvis helt absurt dåligt underbyggt rent bevismässigt. Dvs i all absurditet bemöter man ofta påståenden om fotomanipulation med just uppenbart manipulerade foton. Dvs någonstans i bakgrunden på denna rörelse sitter det folk och manipulerar bevis. Det finns ju element inom FE som är fejk. Dvs inte alls tror på sådant här egentligen. Men deras skämtbilder och låtsasargumentation blir ofta fakta för riktiga plattjordare.

Men det viktiga variabeln att identifiera här är inte enskilda defekta argument utan den sammantagna fanatismen. Man MÅSTE ha rätt, och då kvittar kvalitén på de egna bevisen. Inte minst för att man har bestämt sig för att andras ändå är fabricerade.

Dvs man anklagar hela sin omgivning för en gigantisk konspiration. Paranoia på total nivå alltså.

Och då ser jag på det så här. När du når en punkt i en diskussion där den du diskuterar med i princip kan besluta sig för att avfärda ALLA punkter om det passar hen, ända ner på nivån att 1+1 inte ens längre måste bli 2 om det skulle motbevisa en tro, så handlar det inte alls längre om att diskutera ämnet sakligt. Det handlar då om att diskutera personen. Personens mentala och kognitiva hälsa och förmåga ÄR ämnet.

Eller det som man i en mindre finkänslig tid, då man inte ödslade tid på att linda in saker gjorde det enklare för sig. Dvs kallade idioter för idioter. Eftersom det är just vad dessa individer allt som oftast är och vad som är det sakliga argumentet är egentligen.

Plattjordare, kreationister och en överväldigande majoritet av de som tror på stora konspirationer är nämligen just dessa ting för att de är idioter. Inte för att de har en alternativ teori med diverse variabler som är intressanta.

Och vad värre är, vi andra är inte så jävla begåvade vi heller, eftersom vi allt som oftast inklusive mig själv, fått för oss att man kan bemöta dessa idioter med att förklara saker för dem.

Som om de vill/kunde förstå.

Så hur bemöter man då dessa idioter? Genom att kalla dem idioter? Löser det mer än att försöka mala ner alla usla argument de kastar ur sig? Nej, sannolikt inte. Dunning-Kruger-effekten visar ju att idioter ofta tror de är smarta, och sannolikt uppskattar ju inte de heller mer än någon annan av oss att bli kallade just för idioter. Så nej, det funkar sannolikt inte jättebra. Sårar och skapar kanske skyttegravar där de gömmer sig ännu djupare bara.

Men det känns iaf rätt bra att sluta låtsas som om det var något annat. Eller hur? Pröva själv om du inte tror mig. Det är oerhört befriande att faktiskt kalla folk vad de är. Och i slutändan är din mentala hälsa och allmänna välmående viktigare än om du sårar en idiot.

 

Sjuksköterska – mina första reflektioner

Termin ett av sjuksköterskeutbildningen går mot sitt slut. En del har varit jättebra, t ex har tempot överlag varit högt och hållit bra akademisk nivå på en del av kurserna. Märks att utbildningen genomgått stora förändringar de senaste 20 åren i sin identitet som en riktig akademisk utbildning och inte en yrkesexamina alena. Två stora paradigm har ju faktiskt skett. Först har ju utbildningen blivit mycket mer akademisk, vi arbetar självklart med vetenskapliga artiklar på nästan varje kurs och det andra stora paradigmet är den sk personcentrerade omvårdnadsteorin som helt ersatt övriga teorier. För dig som pluggat annat (eller bara till SSK) på högskola är det nog svårt att se en jämförelse. Få ämnen har nog i grunden ändrat sig så mycket, (och så lite, på samma gång). Visst dyker nya tankar upp i ALLA akademiska ämnen, men nej inte på själva självbilden på samma sätt. Inte alls. Läran om vad en historiker/geolog/arkeolog ÄR har inte ändrats i närheten av samma sätt som vad historia/geologi/arkeologi har.

Det DU ser framför dig är så långt från verklighetens sjuksköterska och denna förändring har precis börjat nå in i forskningens värld med. Men bara nästan.

För på en del punkter är kärnämnet fortfarande naivt och förvirrat och det akademiska tyvärr forcerat, vilket man märker väldigt väl som gubbe med livs- och utbildningserfarenheter som som läste sina första poäng i ett annat årtusende. Idealet är fortfarande att det hela ska vara ett stort personligt kall som man tårögt ska ha drömt om sedan de yngsta skolåren. Det återkommer ack så subtilt hela tiden.
Vi har t ex numera ett ämne heter P E H, profession, etik och handledning, som återkommer under alla sex terminer som genomsyras av detta ideal trots att ämnet är väldigt ”fritt” och personligt. Helt enkelt att man kan ventilera sina åsikter med lite exempel ur utvald kurslitteratur på de större inlämnngsuppgifterna. Men annars faktiskt mest en chans att tycka till kring det man gör. Det är ju trevligt och för mig helt ovant, men också ett minfält. Återkommer till det sen.
Det som framförallt skiljer SSK-utbildningens teori från allt annat jag läst är just att så enormt mycket av utbildningen ligger på ett självreflekterande plan, både vad gäller vad studenten förväntas redovisa kring sin utveckling, men även kring ämnet i sig, inte minst tack vare detta PEH-ämnet. Alltså metastudier.
Hela SSK-utb genomsyras alltså enormt av metastudier, vilket såklart är ett måste inom något med grunden i omvårdnad och vad som i grunden handlar om att hantera andra människor, men onekligen också väldigt tröttsamt med när nivån vilar på en naivitet kring utövaren/experten på detta (SSKn).
För till trots för all denna introversion inom ämnet är det ingen djupsinnig sådan heller, utan allt ligger på att lära studenterna andras uttänkta värderingar – dvs det man kallar beprövad erfarenhet för att legitimera det som vetenskap. Och kärnan i dessa värderingar är fortfarande ”kallet” i detta som en (idag) outtalad mall. Där idealsjuksköterskan fortfarande ska vara väldigt mycket av en emotionell supermänniska som ska förstå och sympatisera med alla.
Ni som känner mig på riktigt, vet att jag är allt annat än denna passionerade människräddare. Men jag vet såklart att det finns ideal, och så finns det en verklighet. Och så finns det alltid olika vägar genom allt detta där vad sjuksköterskan känner är totalt sekundärt vad sjuksköterskan utför. Det gäller bara att harva sig igenom alla floskler, drömmar och naiva föreställningar om människan, så ska det nog gå bra. Vilket då är en kamp för en cyniker likt jag är.
Det är år 2017 nu, och flera av mina kurskamrater har precis som jag sökt till SSK-utbildningen för att det är ett yrke med god och omväxlande arbetsmarknad. Inte för att vi vill rädda världen. Utbildningen har inte helt hängt med här i varken teori, lärare eller utbildningsmaterial utan de som säger detta högt ut möts av ifrågasättande blickar och man känner tveklöst ett behov av självcensur. Trots alla paradigmskiften har jag inte sett något alls kring detta än på ett självkritiskt plan att tala om inom yrket. Tvärtom verkar det ha cementerats som något osagt i bakgrunden istället.
Nej, de står aldrig och säger att det ska vara ett kall och ingenstans i någon litteratur uppmanas det heller. Men det återkommer som ett lite dunkelt ideal i bakgrunden som förutsätts för att man ska kunna uppfylla idealen kring den personcentrerade vården istället. Läs mellan raderna och du ser det kan man säga.
En annan aspekt jag heller inte gillar med utbildningen och framförallt det här ämnet PEH är att det liksom förutsätts att man ska redovisa en personlig förändring. Men jag är inte en 20åring som precis upptäcker vuxenlivet. Och jag gick in i det hela med rätt stor mental förberedelse, dvs de stora upptäckterna uteblir liksom då.
Och för dig som fortfarande undrar. Nej SSK-utbildningen är inte som vilken utbildning som helst. Den är schizofren. I mellanlandet mellan ren vetenskaplig teori kring det biologiska och det humanistiska, men också en i allra högsta grad konkret yrkesutbildning där det handlar om ett praktiskt hantverk. Kring hantverket och det biologiska har jag inget att orda om. Det kommer jag ha nytta av.
Men kring sin kärna, omvårdnad, etik och humanism, är ämnet desto mer naivt och ogenomarbetat med ett ideal som på inga vägar alls gör folk redo för verkligheten. Trodde jag aldrig skulle säga det: Men SSK-utbildningen skulle nog må bra av att inte vara så teoretisk och om den nu ska vara det, tänka ett par steg till djupare, förankrat i problemen vi ser år 2017. Inte år 1987 eller 1957.
Om man nu ska ha självreflekterande metastudier, då får man ju ha det rejält och med rejäl tolerans för självkritik också. Annars blir det nämligen dogmatiskt och kontraproduktivt. Tänk dig att någon säger åt dig: Snälla student, tänk djupt efter kring det här, kärnan i det vi gör, men gud nåde dig om du tänker fel.
Fel på samma sätt som man kan tänka kring biologin, där det tveklöst finns fel sätt att tänka. För antingen förstår du vad hormonet insulin gör med kroppen, eller så gör du inte det. Men finns det ett fel sätt att förhålla sig till hur en ssk uppfattar en patient som beklagar sig över sin diabetes? Plötsligt är vi inne i en helt annan diskussion. Och ämnesschizofrenin är total när hur detta förhållningssätt kan genomgå stora paradigmskiften det med.
Kanske är det ett ofrånkomligt problem som ett filosofiskt ämne byggt kring etik alltid kommer dras med. För omvårdnad är i grunden etik, vilket är åsikter. Samtidigt som ämnet greppar tag i konkreta hantverk och mycket mer konkret humanbiologi.
Det komiska är att jag visste att jag skulle få störst problem med allt som hade med ämnet omvårdnad att göra när jag gav mig på sjuksköterskeutbildningen, men jag visste kanske inte exakt i vilken form det skulle bli som drygast. Jag trodde det skulle vara när man läste gamla avdankade inaktuella teorier, men istället var det att kall-spöket hägrar i bakgrunden överallt som stör mig mest.
I slutändan är omvårdnad alltid folks känslor omvandlade till åsikter, presenterade som teorier och beprövad erfarenhet. Och för oss som tycker allt sådant som rör praktisk filosofi är platoniskt blir det ibland smärtsamt. Kort och gott, det är inte lätt att vara sjuksköterskestudent och inte helt tycka om sjuksköterskeutbildningens kärnämne omvårdnad och dess outtalade grunder. Det som håller mig flytande under detta är allmän framtidsmotivation, brist på val, andra förhållningssätt, massor av rutin och ett desto större intresse för övriga delar av utbildningen. Att jag ser igenom skogens alla träd till en glänta kan man ju parafrasera det som.
Men det förblir onekligen lite som att gå på McDonalds för att bli mätt och inte gilla hamburgare. Inget snack om saken. Men vilken jävla tur att McDonalds serverar annat då med…
Det inser jag nu, och det visste jag redan innan jag började. Men det gäller att inte bry sig om andras åsikter om avvikande åsikter. Det är DÄR det stora minfältet ligger, inte i ämnets brister. Jag kan i slutändan hantera dåliga teorier mycket bättre än jag kan hantera dess mest ömhudade försvarare. Inte minst om de har makt över mig i formen av att vara lärare.
Och tyvärr dras SSK-yrket av ett annat fenomen. Det drar till sig enorma mängder människor med väldigt stora åsikter kring etik och då av personlighetsmässig korrelations till det, väldigt känslig hud. Och i den akademiska delen som jag då befunnit mig i uteslutande i mitt professionella möte med SSKn, tyvärr också stora egon som tyvärr fungerar som en katalysator på allt det där. Folk som tycker de är experter på andra människors behov är onekligen rätt speciella. Det är liksom det som är kallets stora baksida. Den som brinner väldigt mycket för något är inte nödvändigtvis den som kan förhålla sig mest självkritiskt kring sig själv. För lika lite som kallet att bli präst producerar de största sekulära tänkarna, producerar kallet till sjuksköterska de stora paradigmskiftena inom omvårdnad. Men däremot en enorm portion övertygelse om just det. Jag tror, som förslag på hur detta skulle kunna förbättras, att omvårdnad som vetenskap skulle må oerhört bra av många fler tvärvetenskapliga möten. Där de, på riktigt, fick möta helt andra perspektiv på det egna fältets paradigm. Lite som en geolog möter kemister, biologer, miljövetare, arkeologer och fysiker dagligen och hela tiden tvingas se nya perspektiv på egna tankar skulle omvårdnadsteoretiker nog behöva möta mer än sig själva, ja och det man möter i form av USK, psykologer och läkare då. Men dessa ting är så pass lika att navelskådandet är rätt totalt ändå. Egentligen är det nog bara i mötet med allmänhet och politiker som en konfrontation med paradigm sker.
Omvårdnadsteorin verkar lite för mycket försöka hitta sin egen identitet istället för att ta till sig av andras idéer. Den introverta självreflekterande naturen har skapat lite av en bubbla. För är det något ämne som skulle behöva skynda på att tänka i nya tankesätt är det just omvårdnad. För vi går mot en framtid där det faktiskt inte kommer finnas utrymme för de ideal vi lär oss av strikta resursmässiga skäl. Helt enkelt inte alls finnas personal på samma sätt längre, men paradoxalt nog samtidigt en åldrande befolkning och fler botemedel mot sjukdomar med konsekvensen i allt större behov av just omvårdnad. Dvs färre sjuksköterskor till fler patienter.
Den ekvationen är olöst, och om omvårdnadens experter inte alls har presenterat teorier på hur det skall lösas, då kan inte gärna samhället heller förväntas kunna förhålla sig till det. Folk fnyser gärna åt japaner som gör robotar som sällskap till gamla på ålderdomshem. We aint seen nothing yet på vad som kommer att behöva ersätta människor om vi inte har som lösning att bara låta folk ligga och dö, dvs den ofrånkomliga automatiseringen som vi blir tvungna att anamma på olika sätt.
Supply and demand. Demand är mycket större än supply. Det är faktiskt så enkelt och det kommer sannolikt inte ens räcka till med att bara förbättra förutsättningarna och attraktionskraften i vårdyrkena inom några år. (Fast, jo, en nödvändig början blir det också.)
Dags för omvårnadsteorin att kliva ur sin bubbla och börja fundera mycket mer på detta tillsammans med helt andra akademiska ämnen. För ni kommer uppenbarligen inte alls lösa det den inslagna vägen som ni rör er på nu, för det saknas helt visioner förankrade i allt det som är på väg.
Jag är allt annat än en visionär med lösningar på det här, men jag är rätt bra på att identifiera problem och missade variabler. Och idealen kring kallet och bristen på riktigt tvärvetenskapligt arbete är absolut två illa fungerande variabler kring ett så pass för samhället viktigt fält.
Vad är det jag ska utbilda mig till? Ett yrke som har lösningar på problem eller ett yrke som tänker blunda och låtsas som att man har kontroll på allt med sina små naiva tankar och bara hoppas att det ska lösa sig ”på något sätt”?
Jag ser fram emot kommande fem terminer och ifall jag kommer stöta på någon del av utbildningen där man inte bara blickar bakåt och inåt, utan även framåt och utåt. Jag hoppas det finns visionärer och inte bara cyniker likt jag själv – eller ännu värre: Folk som bara rapar upp gammalt snömos, likt det i mångt och mycket bara har varit än så länge.

Världssamveten, se hit!

De flesta vill göra gott. De flesta vill leva sunt. Många vill rädda världen. Men det är inte lätt när pga så många olika saker som gör att det som vid första anblick känns jättebra är meningslöst eller t om kontraproduktivt.

  • Lokalproducerat ibland innebär mindre miljövänlig produktion i slutändan pga omständiga transporter och ineffektiv produktion jämfört med bättre produktion i fjärran länder. Jag vet. Givetvis är det inte alltid så där, men VET du när det är så eller inte varje gång du köper en vara där det står att den är lokalproducerat?
  • Fairtrade ibland innebär att småbönder som inte tillhör kooperativet slås ut eftersom de inte har en chans mot FT-jätten i priskonkurrens. Japp, t om något så nobelt som ett initiativ att få fattiga bönder att kunna konkurrera mot stora industrier kan ibland göra exakt samma sak själv mot andra bönder.
  • Bidrag till 3e världen ibland bara föder korruption eller skapar beroende utan krav på egna incitament. Du är medveten om att man redan begrep detta för 2000 år sedan när man skrev en bok som hette nya testamentet va? (fisk, lära fiska…). Så varför begriper vi inte det idag när vi vill hjälpa?
  • Och hur sjutton ska man göra när en lokalproducerad gröda innebär att man då väljer bort en producerad av en fattig bonde i 3e världen som därmed inte kan konkurrera? Allra minst om det införs strafftullar. Skatter på importerade långväga transporter osv. Räddar du fattiga i 3e världen genom att köpa din eko-odlade lokalproducerade gröda tror du?
  • Räddar du fattiga i 3e världen genom att påtvinga dem förbud kring energiproduktion och utsläpp som innebär att deras utveckling upp till 2a och 1a världsnivån haltas och stannar av?
  • Ambassadörer för att förbättra världen, så som Bono, predikar från sin scen hur folk ska spara och inte resa en massa, och sen tre timmar senare stiger ombord sitt privatjet mot nästa destination. Känns det inte som hyckel och sten i glashus?
  • När man som svensk uppmanas att spara på vatten, när vatten inte är en ändlig resurs i vårt land och vi heller utom vid högsommartorka sällan har brist på det. Dvs det handlar mer om att stilla ett samvete med meningslösa åtgärder än ett verklig besparing. Lägg därtill att om du inte spolar ur ledningen ordentligt innan konsumtion av kranvattnet, riskerar att få i dig olämpliga mängder metaller och bakterier, dvs sparrådet går emot hälsoråd.
  • Och apropå sparande, tror att du på allvar gör något bättre i världen genom att släcka lamporna en kväll en gång om året. Allt du gör på sikt är att driva upp priserna på el, vilket gör att småskaliga elkrävande industrier får dyrare kostnader, vilket försämrar deras effektivitet, vilket gör att de dels kan komma att vilja spara in på andra åtgärder, dels i princip motarbetar det faktum att vi behöver dessa industrier för att utveckla vårt välstånd, och därmed effektivisera vårt miljöarbete. För, du vill väl t ex inte att industrierna skall köra med dieselmotorer snarare än elmotorer? Spara är väldigt sällan den självklara lösning det ger sken av.
  • Och apropå el, att du tror att förnyelsebar energi är det samma som miljövänlig energi. Produktionen av vindkraftverk kräver energikrävande framställning av stål och aluminium och man använder stora mängder jordartsmetaller, vilka alla är notoriskt kostsamma och miljöpåverkande att utvinna.
  • Du köper bara ekologiskt? Ja i vissa fall är det föredömligt, men förvånansvärt ofta är ekologiska produkter meningslösa eller t om mindre miljövänliga. Varför då undrar du?
  1. De kräver oftast större areal för att odlas pga växtförlust, parasitangrepp och ogräs. Alltså är mindre effektiva att odla per m2. Dvs mer resurser går åt.
  2. Industrin kring dem är i regel mer komplicerad pga regler. Mer komplicerad är ofta mindre miljövänligt pga energikonsumtion, transporter (se punkt ett) och ineffektiv småskalig produktion.
  3. Inte alls mer nyttig. Det finns ingen forskning som visar att ekoprodukter är ett dugg mer rika på macro eller micro-näringsämnen.
  4. Inte alls godare. Det är välkänt att nötkött från stillastående kor blir mycket mörare än från frigående kossor som blir trådigare och därmed segare. Bästa exemplet är Kobe-biff. Så även om du vill ha lyckliga frigående kossor, så tro inte att de nödvändigtvis smakar objektivt godare.
  5. Det märkliga fenomen att de på många ställen i världen besprutas med ekologiskt godkända bekämpningsmedel, som faktiskt inte alls är ett dugg bättre för miljön än konventionella likt round up. Tvärtom oerhört mycket mer giftiga. Men eftersom ingredienserna är ”naturliga” så godkänns de enklare.
  • Och det tar oss in på min sista punkt för dagen, nämligen att du tror att bara något inte är ”en kemikalie, har ett e-nummer eller bara är naturligt så är det nyttigt och bra”. Dvs är en sucker for positiva eller negativa buzzwords. För stearin är en kemikalie, syre har ett e-nummer och arsenik är i allra högsta grad naturligt. Allt handlar om varje produkt för sig. Varje kemisk förening för sig. Och koncentrationerna av allting.  Prova googla på vad biodynamisk egentligen är. Thats right kids. Det är människoavföringsgödslad föda kryddat med magi. Verkligen ”jättenyttigt” med tanke på att det är välkänt att människoavföring som inte behandlats väldigt specifikt med reningsprocesser är stora smitthärdar och koncentrationer med för oss i allra högsta grad olämpliga ämnen (koncentrat av tungmetaller, gifter och mediciner) och farligheter (bakterier, bakteriesporer, virus, prioner). Och har du någon aning om hur många miljoner liv GMO-grödor uppskattas ha räddat i Afrika? Just det, t ex rissorter som tål torka och parasitangrepp räddar liv mycket mer än eko-grödor gör.

Det är med andra ord aldrig så där enkelt att rädda världen eller leva sunt… Och buzzwords, negativa och positiva, gör folk smått dumma i huvudet. Det är snarast jävligt svårt att förbättra något och riskerna att man agerar kontraproduktivt eller tror att man gör saker och lättar sitt samvete kring meningslösa saker är alltid överhängande. Visst, det är bra att man gör vad man kan. Att man försöker. Men poängen är att om du inte är en bit cynisk kring detta, så har du inte hängt med i hur världen faktiskt funkar. Och om du inte förstår hur mycket välmenande men smått livsfarlig ideologi som styr skildringar och tolkningar av buzzwords så förstår du verkligen inget alls. Vill du rädda världen? Då måste du verkligen sätta dig in i allting på en nivå som är mycket mindre blåögd än pamfletter från Greenpeace och andra organisationer ger sker av. Du måste bli källkritisk kring allt.

Den lyckliga stoiska INTPn

Människor världen över strävar efter lycka och alla har sin egen bild av vad det är för just dem. Andra vill välmenande trycka ner sina definitioner i halsen på andra om vad lycka är. Och det är lätt att både bli deprimerad och förvirrad av allt det här. Som en som gått igenom depression under många år av mitt vuxna liv vill jag dela med mig lite om mina tankar om detta fenomen.

Vad är lycka enligt en depressionsskadad INTP då? Det kan låta som en riktigt sorglig berättelse, men vänta, det är det inte. Allt handlar om vad det är man försöker definiera. Ett problem är att vi T-personer sällan ger oss in på att diskutera det med varandra eftersom det är beskrivet som en känsla. Utan det vi ser och hör är F-personers ideal. Och det vill jag påstå både skiljer sig åt drastiskt, och är samma sak, och det hjälper inte T-personer som inte riktigt mår bra att inte kunna navigera detta träsk av bra och dåliga definitioner och tips.

Det som är likartat är vägarna det uppnås via. Lycka föds ibland ur att allt i livet går som man planerat eller bara en stor mängd positiva saker som sker. Även känslosaker likt kärlek och vänskap. De flesta känner ju redan till att lycka oftast definieras som något folk känner när livsmål uppnås. Dvs det tenderar att vara väldigt avhängigt med vad man har satt för gränser. Det klassiska anledningen till varför det kan finnas fattiga som är förbannat mycket mer lyckliga än rika. (Obs. Kan. Jag är fullt medveten om att det långt ifrån oftast är så pga Maslovs behovstrappa och grundläggande behov som onekligen underlättas av en stark ekonomi. Så det behöver vi inte diskutera.)

Det som skiljer sig är det som jag har behövt fundera extra mycket på. Varför känner jag mig inte alls nödvändigtvis lycklig bara för att jag har skitkul? Nej för den sortens lycka är inte alls nödvändigtvis kopplat till mina mål i livet. Mina mål är att känna mig tillfreds, lugn och trygg. Jag vill känna mig fokuserad och lugn. Smart och intellektuellt stark. Det är också här jag märker att det ligger en hel del poäng i MBTI trots allt. Det verkar nämligen onekligen vara så att när min hjärna verkligen arbetar efter min typs funktionsstack, så känner jag mig också som lyckligast.

Men hur tänker du där då, kanske du säger. Du är ju INTP. Du känner väl ingen direkt eufori om du inte släpper fram Fe? Nja. Det beror på att lycka och eufori inte alls är samma sak för mig. Jag har känt mig euforisk många ggr. Det är inte alls en känsla som jag känner mig jättebekväm i. Den är rätt ofta för stark för att ge mig annat än väldigt tillfällig lycka.

Ofta får man höra att man ”inte ska hålla tillbaka känslor för Det mår man inte bra av.” Nej visst. Känslor som förtrycks mår man kanske inte bra av. Men grejen är att när jag mår bra, alltså genuint bra, så känner jag mig som ett hav som ligger helt stilla och har faktiskt inga förtryckta känslor alls.

För mig är stark lycka och sorg starka känslor. Vågor på havet. Jag mår i slutändan väldigt dåligt av dessa vågor. Oavsett vågens karaktär så kan vi säga att det känns lite som sjösjuka. Självklart är glädjevågorna att föredra, men jag vet av erfarenhet att de alltid kommer med en stark känsla av tomhet efter sig. Vågdalen kan man ju likna det vid.

Alltid. Utan undantag. En ofrånkomlig känslomässig baksmälla/sjösjuka.

Om det är unikt för mig som INTP vet jag inte, men det är alltid så för mig personligen. Har många ggr försökt sätta ord på vad lycka är för mig, men det är svårt att förklara för en människa som definierar lycka utifrån ett eufori/glädje/skratt/starka känslor-perspektiv. För människor som rider på adrenalinkickar eller starka positiva känslor måste det vara rena rotvälskan. Det verkar som att F-människor på ett annat sätt kan rida på vågor. Som att de är kaliforniska mästersurfare, medan vi T-människor och inte minst en INTP öht inte ens vill surfa helst om vi fick välja. En liknelse i både bildlig och bokstavlig bemärkelse faktiskt. Bokstavlig på så sätt att jag har nämligen aldrig känt det där behovet av adrenalinkickar vid upplevelser som F-människor mycket mer verkar söka efter. Extroverta Se-sensorer mest javisst, men F-människor också. INFPs och INFJs jag känner är mycket mer benägna än vad jag är att ”gå på upplevelser”. Museer, konserter, sexualitet osv. Jag saknar inte alls de behoven, men det är nog mycket mindre i jämförelse med hur starka dessa kan vara hos IxFx-personer.

Så idag så slog det mig att en liknelse man (givetvis) kan göra är det som så många oroliga F-personer ju ofta gör i sitt sökande. De dras åt saker som mysticism och meditation inte minst, vilket T-personer inte verkar göra i samma utsträckning.

I det meditativa tillståndet de söker efter är det inte eufori som de letar efter. Det är inte vågen. Det är det stilla havet de söker där det råder ett stor lugn och fokus. Så du, F-person, eller vem du än är, som inte riktigt förstår vad jag menar när jag säger att jag känner mig som lyckligast när jag inte känner något alls. Tänk dig det som meditation strävar efter.

Själv kan jag inte meditera. Försöker jag aktivt sätta mig ned och göra det så sätter min Ti igång med Ne och börjar fundera på saker. Den tackar mig för chansen att i lugn och ro börja fundera på saker. Helst i loopar så att Fen kickar in och jag blir orolig/bekymrad över ett verkligt eller fiktivt problem i mitt liv.

Alltid. Utan undantag.

Och i samtal med fler INTP verkar det vara det vanliga. Våra hjärnor är inte riktigt meditationsvänliga. Vilket är en paradox eftersom det också verkar som att det just är ett sådant ”zen”-liknande tillstånd som vi mår som bäst i att befinna oss i när vi är friska och fungerande.

Exakt varför det är så här vet jag inte. Men det är en slags självinducerad zen, som helt enkelt verkar komma för oss när våra TiNeSiFe funkar i perfekt harmoni och lugn. Som vanligt, med MBTI finns det alltid en viss självuppfyllande profetia, men i det här fallet är det verkligen inget problem. Det viktiga att ta med sig från det jag vill ha sagt är att om man inte förstår att lycka inte är något vi alla definierar på exakt samma sätt med samma mål – så förstår man heller inte hur människor funkar.

Och detta är ett rätt viktigt ämne att ta upp tycker jag. Inte bara för att jag är INTP som råkat illa ut själv, utan för att ärketypen INTP är en av de mest depressionsdrabbade MBTI-typerna som finns enligt studier. Något är alltså benäget att kunna gå sönder i oss, och ett stort problem är att vi INTPs inte tar oss tid att Tänka oss igenom vad lycka är för oss och hur vi ska kunna uppnå det. Vilket vi borde. Inte bara fäkta runt i blindo. Och framförallt så ska vi inte lyssna för mycket på välmenande röster som inte förstår att det i regel sällan är eufori för våra hjärnor och andra F-tillstånd som är ”vår” lycka. Utan snarast något som kan liknas vid zen. Och det menar jag i allra mest icke-flummiga välmening helt utan hokus pokus och annat sådant. Oroa er inte.

Det finns ett skäl att så många INTPs finner ett bättre mående av att studera saker som stoicism. Eftersom det just handlar om exakt det här. Att dämpa starka känslor för att må bra. Må bra på riktigt. Inte surfa på en vågtopp-mårbra – utan något mycket mer bestående. Stoicism är underbart oflummigt och osentimentalt. Det handlar bara att sätta saker i perspektiv. Att gjuta olja på vågorna så att det stilla havet lägger sig istället för att acceptera vågorna som något bra och naturligt.

För det är en faktiskt helt fantastisk känsla att ha total kontroll över sina känslor. Om än att det såklart är något tillfälligt. Vi är ju inte mer än djur vi heller som kan triggas och liknande vi wannabe-vulcans vi med. Men bara vetskapen om hur lycka verkligen ska kännas för mig, och vad som skiljer det från en förförisk vågtopps eufori, är ovärderlig i mitt fortsatta livslånga välmående.

Ge det en stunds tanke du med. Både du som är tankestyrd och du som är känslostyrd. Något säger mig att det inte bara är T-människor som skulle må bättre av att kunna kontrollera vågorna och se lyckan i det stilla havet framför att kunna rida på vågor.

Men HUR kontrollerar man vågorna kanske du undrar över? Ja du, jag är bara 42 år gammal. Jag har inte hunnit lösa det ännu. Men börja med stoicism. Läs och förstå vad det faktiskt är som de säger som du kan tillämpa år 2017. Det var en bra början för mig. Den andra delen är ganska enkel: Lös dina praktiska Maslov-problem och sätt realistiska mål i livet. Någonstans i allt det så ska du se att det går att hitta ett sätt att göra havet helt jävla spegelblankt.

stoicism

metoo

I mitt flöde massor om metoo. Vilket ju är positivt. Hela poängen med kampanjen är ju uppmärksamhet kring ett relativt vanligt fenomen. Vissa reagerar sansat. Andra fånar defensivt. Och vissa hysteriskt och raljerande.
 
Själv ser jag mig som en problemlösare. Eller vi kan kalla det analytiker. Det låter kanske skitnödigt och pretentiöst men jag ser föga anledning att diskutera ett problem om det inte är en problemlösning man vill uppnå. Så funkar min gärna. Varför fråga om varför äpplen trillar ner från träd om det inte är gravitationen du vill diskutera? Jag vet, alla är faktiskt inte lika här. Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på detta faktum. Vissa nöjer sig med att bli arg över äpplen som trillar i skallen. Själv funderar jag på varför och om en hjälm kanske behövs.
 
Men på något märkligt sätt så står #metoo och stampar kring ansvar och ursäkter. Man är inte intresserad av varken förståelse eller hjälmar känns det som. Från alla håll. Varför? Hur minskar man negativt beteende från män med att raljera om ansvar? Jag har säkert sett 10 arga artiklar i mitt flöde på senare tid. Om just män och ansvar i frågan. Jag förstår VARFÖR artiklarna skrivs, för man är trött på att män fastnar i att vilja ursäkta sig, men samtidigt är de på inga vägar alls speciellt problemfokuserade i den kritiken heller. Utan mer utlopp för frustrationer. 
 
Så här är det ju faktiskt: Vill man lösa ett problem så räcker det inte att skriva 10 artiklar om att ALLA måste vara med och lösa det. Det i sig löser inget. Man måste fortfarande också försöka diskutera problemets alla variabler i sig och lev lösningar. Och ja, jag vet, en del av problemet är onekligen mäns undvikande av frågan och vårat ointresse och att en del hellre fokusera på ”men jag har inte gjort något”. Självklart.
 
Men samtidigt… DET är inte heller direkt lösningen på problemet. Utan det är fortfarande en viss sorts män som inte respekterar gränser och kvinnors autonomitet och det är varför de är som de är som vi bör diskutera. Och framförallt: Vad man kan göra åt det. Och för att sluta metadiskutera detta ämnet. Likt alla gör just nu. Så kommer jag med lite förslag här:

1 Identifiera alla variabler som avhandlas. Vad är en kränkning? Är det alltid självklart att alla förstår det? Intentioner kan spela roll här. Var inte rädd att ställa obekväma frågor tänker jag. Även de mest jobbiga. Vad är det för personer som statistiken visar begår merparten av dessa brott? Eller vissa sorter av dem? Är det vita män i maktpositioner likt senaste tidens mediamoguler? Är det invandrade tonåringar från fjärran länder? Eller medelklasspojkar från Vellinge? Är det öht någon demografi som är relevant? Eller handlar det om något annat?
Sluta tyck. Ta reda på vad statistiken säger. Ta reda på fakta. Projicera varken rasistiska högerextrema värderingar på situationen eller vänstersocialistiska maktstrukturer – försök tänk lite mer objektivt. Allt kan lika gärna vara överdrifter eller osanning som sanning och underdrifter. Därför är statistiska underlag jätteviktiga. För att skilja TYCKA från VETA. Jag får hela tiden känslan av att man tassar kring problemet i dessa frågor för att man antingen är rädd för fakta, eller för att man helt enkelt inte vet mer än att man ser ett problem och sedan vill man reagera med känslor istället för något annat.

2 Lär ALLA mycket mer om kroppslig autonomitet. MIN penis. DIN vagina. Hands off if not invited. Och det gäller även det verbala och kring värderingar. Sluta kalla tjejer som nobbar dig för hora – det är inte alls din rätt att ge folk detta epitet nämligen. Sluta att öht döma någon efter hur den ser ut, vem den ligger med, vilka kläder den bär osv. Tro mig. Det är inte jättesvårt. Och jag skiter i om din morfar lärde dig att ”kvinnor som ser ut på ett visst sätt är…”
3 Vilket tar oss in på ”det var bättre förr”. Nej…Din jävla morfarsmorfar levde för massor av år sedan och hade fel om det mesta i livet. Svårare än så är det inte. Här fascineras jag ofta av att konservativa människor oavsett bakgrund tenderar att titta på det här problemet idag och påstå att bristen på respekt för kvinnor beror på samhällets ”allmänna förfall” (att man alltså inte levde som man gjorde förr och tyckte som då). Nej… Det beror om något uppenbart på sådana som ni, som sätter folk i mallar, och så fort de vill göra något annat, så börjar ni döma dom. Det är ni som öht kan få för er att gradera kvinnor utifrån dygdeskalor t ex. Inte vi progressiva.
Samhället har inte män som inte kan respektera kvinnor för att det tappat värderingar. Det har det för att det har gamla värderingar som borde skrotas. Dvs för lite progressivt tänkande. Inte för lite konservativt. Om en kvinna tog av sig sitt huckle på fel plats och vid fel tillfälle för 150 år sedan så blev svenska män talibaner mot henne. Något du inte ser så sjukt ofta på Emil i Lönneberga. Eftersom den visar en idyll som inte är hela sanningen.
Vi var SÄMRE förr på allt som har med dessa frågor att göra. Det vi ser nu är en stor fet identitetskris hos unga män om något. Där man hör gamla värderingar och mallar från gamla och från sagor, men ser kvinnor som frigjort sig från dessa. Redan där uppstår kognitiv dissonans. Och enklast att lösa här är att till att börja med göra sig av med gamla värderingar som byggde på gamla föreställningar om könsroller och förmågor. Vet du vad? Det blir bättre imorgon. Om vi arbetar för det istället för att stirra bakåt med skygglappar och selektiv blick. 
4 Våga fundera på skillnaderna mellan män och kvinnor på ett större plan (alltså inte på individuell nivå).  Jag tänker här t ex på studien på dick pics som gjordes nyligen där det visade sig att män reagerar väldigt annorlunda på motsvarande utskick mot kvinnor (alltså inte alls lika negativt, tror t om siffran låg på noll negativa reaktioner). Som kille är jag inte förvånad. Jag tror att i detta ligger också en större sanning. Även vi ”snälla killar” som inte behandlar tjejer illa verkar överlag ha en annan inställning till mycket som har med kroppar och sex att göra än tjejer överlag. Jag vet, generaliseringar, nu, men ibland är de nödvändiga för att förstå mönster vetenskapligt. Kanske en stor fet ärlig studie skulle behövas där man frågar många tusentals män som känner att de kan svarar anonymt och ärligt (och kvinnor) på frågor om sex och hur allvarligt man ser på saker – avslöja något. Jag tror faktiskt det skulle det. Jag funderade själv på just det för ett tag sedan där en kvinna beskrev en ev våldtäkt av henne som det absolut värsta hon kunde tänka sig. Då skulle hon nog ta livet av sig om det hände.
Jag kunde inte alls relatera. I jämförelse med bokstavligt talat hundratals andra för mig värre brott begågna mot mig så skulle jag inte se det på samma sätt. Här menar jag inte att jag har rätt och hon har fel. Utan jag blev mest häpen över hur olika vi uppfattade detta brott om det skulle begås mot oss. Jag tror helt enkelt att män inte har samma personliga koppling till sexualitet och kroppslig autonomitet som kvinnor har (jag vet, könsgeneralisering, släpp det nu..) och att det kanske förklarar varför män skulle få för sig att det är ok att ta på en kvinna utan lov eller komma med dryga inviter och inte acceptera ett nej. Beror sen denna olikhet på biologiska skillnader eller sociala? Ingen aning. Men den verkar ju finnas. Och när jag sitter på nätet och observerar extremt grabbiga miljöer så ser jag en raljant inställning till kvinnor och ett ointresse för allvaret i en våldtäkt. Alltså borde den observeras. Här ÄR ju något uppenbarligen. Den och en massa andra kring våra köns inställning till saker.
Och utifrån det kan vi säkert ta fram MYCKET bättre mallar för hur man ska kunna uppfostra män. För något säger ju mig att om du har två parter och den ena reagerar mer negativt på en sak än den andre är den enklaste och rimligaste lösningen att den som inte reagerar lika negativt själv åtminstone respekterar den andres större behov här. Istället för att vi i fostran förutsätter att alla reagerar lika. Det finns ju MASSOR av saker där vi inser att alla inte känner eller tycker likadant och behandlar alla lite olika. Det vore bra om vi gjorde det här med. Silverne/platina-regeln är bra utgångspunkt här moraliskt. Behandla andra som DE vill bli behandlade. (Den gyllene regeln är värdelös i jämförelse.) Inte minst om det nu är så att om du har en grupp män och en grupp kvinnor så kommer gruppen av män ha en kanske t om medfödd annan inställning till kroppslig autonomitet än kvinnor och kan behöva extra input om detta för att förstå den andres behov. Dvs inte reagerar likadant på en vagina pic som kvinnan gör på en dick pic. För det är ju inte alls en fråga om att ursäkta män här. Utan att identifiera en skillnad som förklarar beteendet. Och därifrån arbeta fram en lösning. Där svaret givetvis är att mannen ändå självklart ska respektera kvinnan och hennes perspektiv. Men om vi inte förstår och erkänner generella skillnader kanske vi missar bättre lösningar. Så tänker jag.
Slutsats: Fyra lite lösa punkter där alltså. Identifiera alla variabler. Lär pojkar oavsett bakgrund mycket om kroppslig autonomitet. Avprogrammera inställningen att det var bättre förr och att alla som avviker från gamla påtvingade könsroller är öppet villebråd för fysiska och verbala övergrepp. Och våga analysera och fundera på ev skillnader som sannolikt finns mellan män och kvinnors syn på kroppen och sexualitet – i hur vi reagerar på intrång på autonomiteten. För annars förstår vi ändå inte vad vi gör och famlar i blindo i sätt att ändra männens inställning.

Mitt bidrag till metoo idag alltså. Kanske kommer det fler om jag kommer på något eller identifierar fler viktiga saker.

Jag vet att många debattörer efterspråkar att män som ett kollektiv skall agera. Och jag håller med. Problemet är att jag känner inga män som beter sig illa eller gör övergrepp mot kvinnor (vad jag vet). Så istället för att jag kastar ur mig behandlingsplaner till killar i min omgivning som en dåre, så försöker jag sätta lite (kanske kontroversiella) tankar på pränt. Jag tror jag gör större nytta så, för jag tror inga lösningar funkar om man inte är ärlig kring problemen och intresserad av alla variabler.
Och nu vill jag avsluta med att raljera och metadebattera jag med. Det krävs forskning här. Mindre tyckande. Sådan som är befriad från kramande allaärlika-ideologi. Där man vågar identifiera allt från kulturella problem till biologiska skillnader i reaktioner. Du behöver inte hålla med mig i att detta är det viktigaste. Eller att jag har rätt alls i min syn på kultur och biologi som viktiga variabler att våga analysera och kritisera.
Men du lär inte övertyga mig med att skriva ytterligare en intetsägande och raljerande ”alla män måste bidra”-artikel om att du gör någon större insats själv heller då. Tvärtom. Hate to break it to you: Du metadiskuterar bara. Det är inte att göra en skillnad efter att 10 artiklar redan skrivits i ämnet. Det är att älta. Och ält är sällan speciellt konstruktivt på något sätt mer än att det får redan halvt intresserade att bli ännu mer ointresserade. Du sa det ju själv. Männen verkar inte riktigt vilja delta utan vill hellre påpeka att just DE är oskyldiga och DE känner sig orättfärdigt träffade.

Jag mansplainade därför precis ett sätt som får fler undflyende män att vilja engagera sig. Man börjar diskutera vad det är som händer. Inte vem som bryr sig mest. Och OM det är så att män och kvinnor bryr sig olika mycket. Så kanske även DET i sig borde undersökas vetenskapligt. För shit pommes fritt som vi säger i Skåne. HÄR är kanske något viktigt. Det känns rätt absurt att jag ens skulle behöva säga det…

Men tydligen.