INTP och depression

När jag får ett problem så vill jag lösa det. Och jag vill kategorisera och plocka isär allt i dess beståndsdelar för att förstå alla variabler. Jag verkligen avskyr mysterier som inte lösts och jag är i sanning en knappolog. Men när problemet man får är en själv, då blir det onekligen också kanske bland det mest svåraste som finns att lösa. Inte minst för att man ju måste vara objektiv och ärlig hela tiden för att nå en lösning som funkar. Det är ju i princip som programmering. Du kan verkligen inte hoppa över någon variabel eller strunta i segment av kod, utan att hela alltet blir pannkaka. För att vara intuitiv är detaljer trots allt väldigt viktiga för mig.

Mitt inte lösta problem i livet just nu är min depression. Den går i vågor och den är stundtals ett jävla aber till elände. Den gör mig handlingsförlamad och lat. Undflyende och irrationell. Jag får för mig saker och överanalyserar sönder saker. Utan att bli för privat och personlig kan man lugnt säga att den ställt till det för mig i mitt liv.

Och skillnaden mellan dippar och toppar är så pass påtagliga att jag givetvis undrat ibland om jag lider av någon slags borderline. Men nej det tror jag inte och nej, man ska inte ställa allvarliga diagnoser på sig själv. Det räcker med min kliniskt bevisade depression som jag vet att jag dragits med i minst 10 år. Självdiagnoser kring allvarliga saker är just allvarliga saker. Och vid närmare tanke så tror jag inte det ändå.

Som många andra människor har jag tittat på vad andra sagt och gjort med sin ångest och sin depression. Vad som hjälpt dem med sin depression. Men ett återkommande fenomen har varit att jag inte kunnat hitta någon hjälp som funkade på mig. Och väldigt få ggr har jag ens känt igen mig i andras problem.

Tabletter dämpade mina symptomen, men just bara det. Ett långt tag trodde jag att det helt enkelt bara berodde just på kemisk obalans. För jag kunde inte hitta någon issue i mitt liv som inte snarast bara var en konsekvens av min depression och inte tvärtom då. Min depression var helt enkelt mest kemi. Kanske triggad av något som satte bollen i rullning. Men vad var denna triggning och varför går allt i toppar och dalar då?

Hönan och ägget. Var började det? Ju mer jag grävde. Desto sämre mådde jag med läkare och terapi som konsekvens.

Och att forcerat diskutera ”hur jag mår” med en terapeut… Det i sig gjorde mig bara mycket sämre. Jag blev stressad av bara tanken på att åter behöva prata om mig själv. Jag är personen som helst skriver av mig saker till att börja med. Och ska jag tala med någon verbalt så ska det vara nån jag känner verkligen bryr sig. Inte någon som får betalt av att lyssna på mig och där jag vet att varje ord de säger och allt jag säger, analyseras. Det hela med terapi kändes kort och gott på tok för falskt för mig. Och vilken nytta gjorde den då oavsett om det var sant eller falskt?

Jag analyserade bara analysen så att säga. Och analysen av mig kändes därtill väldigt otillräcklig. Jag visste liksom syftet med allt som sas. Och skulle syftet undgå mig, så väcktes skepticism. Och plötsligt blev jag mest irriterad. Och det kan ju vem som helst räkna ut att det knappast gör någon som helst nytta då.

”Men det är ju ditt eget fel” är svaret på det. Ja absolut. Men vänta lite, jag kan ju inte ändra på mig för att lösa ett problem som handlar om att jag måste ändra på mig. Så även om det är ”mitt fel”, är det ju inget som hjälper mig ändå. Det är ju sån jag är.

Är jag gravt mentalt sjuk som inte ens kan hantera terapi? Faktum är att jag i princip började tro det stundtals. Och nästan såg tvångströjor framför mig. Och jag brottades mellan att bli totalt obstinat kring allt som har med terapi och psykologi att göra och att bli ännu mer deprimerad.

Men så [insert mer privata händelser som anledning] Jag upptäckte stundtals att jag med ”tankens kraft” kunde ändra beteende och i princip liksom slå undan fötterna för depressionen.

Den känslan var givetvis helt fantastisk. Men så kom den tillbaka igen. Varför? Och varför kunde jag inte besegra den lika lätt denna gång?

”Biologi” var åter min tanke. Hade ju slutat med medicinerna och tänkte att men det är kanske bara hjärnans kemi som spökar. Så ska jag nöja mig med det? En lång stund började jag göra det. Konstant medveten om att det inte förklarar varför externa händelser då ändå trots allt verkar kunna trigga det.

Men så började jag sätta mig mer in i att åter försöka analysera mig själv och lösningar. Ungefär samtidigt som jag insåg vilket kraftfullt instrument stoicism är om man använder det som ett mantra (”Du kan inte påverka vad andra tänker och känner, bara styra din egen reaktion”) så började jag identifiera att tanken visst absolut hade makt här över kemin. Och därmed måste spela roll. För jo, även när jag hade medicinerat mig så hade jag kraschat ibland.

Sedan dök en gammal vän upp. I form av MBTI. Den kom inte med några som helst lösningar direkt utan jag lade själv ett pussel där den bara funkade som en variabel.

Plötsligt kom ytterligare en förklarande modell och variabel upp kring det hela där jag slutade vara konstig för att jag inte fick hjälp enkelt. Varför hade jag svårt med terapi? För att jag är introvert tänkare såklart. Vi tycker aldrig om att tala om oss verbalt utan att det anstränger oss så att nyttan av det äts upp av ansträngningens pris. Men framförallt, vad tenderar hända oss? Jo introverta tenderar att drabbas av depression mycket mer än extroverta. Makes sense. Den som är fast i grubbel och heller inte känner sig laddad av sociala saker osv… Alla deprimerade filosofer och poeter genom världshistorien är ju i princip introverta. Tjohej vilket öde liksom.

Men introverta kan ju få hjälp. Jag har introverta vänner som får hjälp av terapi. Och varför i hellskotta drabbas jag som ändå tycker att jag är en rationell person av dessa jävla dippar då allt plötsligt blir så förbannat emotionellt för mig och jag slutar vara den vulcan jag mår bäst av att vara?

MBTI… Det visar sig att just den MBTIn jag är mer än nästan någon annan MBTI får svåra depressioner där vår hjärnas natur försämrar allt. Kommer du ihåg början av min text? Jag vill förstå allt. Analysera allt. Problemet är att det kan ofta skapa en sk kognitiv loop pga detta när jag inte får fram ett bra svar. Där man helt enkelt ältar en tanke. Det som faljerar då är inte minst att av någon anledning ”väljer” hjärnan att loopa en tanke fram och tillbaka istället för att antingen ta in en ny, eller en annan. Vissa tankar har helt enkelt oljade motorvägar, andra får köra på grusvägar. Och tyvärr är det inte de tankarna man vill ska få motorväg som får det.

I naturliga fall är en sådan här loop naturlig för oss alla. Extroverta som introverta. Tänkare som kännare. Man behandlar en tanke fram och tillbaka tills alla delar av den är avhandlad.

Men det måste finnas gränser. Och det är det som det inte gör för mig. Och om tanken får mig att börja använda delar av hjärnan som jag inte behärskar bra alls. T ex känslor kring mig själv (”fan vad synd det är om mig”), så blir det väldigt olyckligt eftersom jo, MBTI visar ju mig att du som INTP inte alls är bra på introverta känslor.

En loop i positiva förmågor är inget större problem, men en i negativa är verkligen det. Och jo, vi har alla saker vi är bra eller dåliga på, oavsett om du tror på det hela definierat som kognitiva funktioner eller ej eller MBTI så inser du nog det att alla personer är olika. Gör du INTE det så är du en sådan som felaktigt sannolikt tror att ALLA älskar färgglatt och generaliserar enormt kring människor för att vara i princip exakt lika dana. Men så är det alltså inte.

Så i slutändan har det föga med MBTI att göra heller. Det var bara det som gav mig en inblick och en slags definition i vad sjutton min hjärna gör vid alla de tillfällen som jag mår skit.

Och det var EXAKT en loop den gör med saker jag inte behärskar.

Det här kan låta som märkligheter. Och det bör det göra. För som sagt, det tog mig 10 år att hitta vad som sker och triggar mina depressioner. Hade det varit den vanligaste förklaringen (trauma, stress, ouppnådda mål) så hade ju saken varit enkel.

Nu var det en dag när jag satt i INTP-gruppen på FB som jag upptäckte det hela bakom alla poster om memes och annat skit. Men vänta nu… DU har också depression. Du har också svårt med terapi? Du ältar också saker och blir märkligt irrationell? Vänta nu… Och listan på gemensamma faktorer bara trillade in för deprimerade INTPs, som jag inte sett innan någonstans. Tänk dig ett imaginärt formulär med kryss som bockades av. Ett jag alltid bar med mig i alla diskussioner som hade med depression att göra där väldigt få bockar någonsin kryssades för mig. Plötsligt inte bara kunde jag fylla i hela jävla formuläret. Plötsligt kunde jag damma av massor av saker jag i princip hade glömt bort också fanns där. Nya rutor jag inte insett jag ens hade.

Önsketänkande? Självuppfyllande profetia? Och får du någon hjälp av detta då?

Ja det finns risk att man läser in saker i det som man vill ska stämma. Ingen behöver någonsin komma och lära mig självkritik och källkritik. Jag vet. Jag gör inget annat än analyserar situationen just för att undvika det. Du vet, önsketänkande, även känt som kognitiv bias, är faktiskt JUST en form av kognitiv loop där man inte vill se andra variabler. I know.

Men samtidigt. Jag kan liksom inte blunda för det faktum att plötsligt fick jag samman pusslet. Utan dramatiska överanalyser där jag var mentalt sjuk. Och jo, det ger mig hjälp. Jag måste förstå saker. Och det inkluderar mig själv. Och med insikten om vad som sker vid en loop och konsekvenserna av den, så vet jag åtminstone om vad som sker när jag kraschar och kan bättre än förr tänka mig ur det igen.

Så på sätt och vis ÄR jag mentalt sjuk, som hamnar i dessa krascher. Men samtidigt har jag reducerat det från något som faktiskt drivit mig till det suicidala, till något som mer påminner om en dryg kronisk huvudvärk. Det gör ont, men nu vet jag att det kommer gå över och jag kan med dessa rationella modeller förstå vad min hjärna sysslar med och därmed också klättra så sakteliga ur det när det sker. MBTI på den här nivån och stoicism har hjälpt mig mycket mer än något annat. KBT kan vi kalla det (KBT bygger för övrigt på stoicism).

I slutändan är det enkla lösningar. Ett stoiskt ”mantra” som jag intalar mig när mörkret falleröver mig och att hela tiden utsätta mig för distraktioner och input för att öht inte hamna i mörket så ofta. Det är direkt olämpligt för mig att låta mig triggas av de sakerna som får igång en TiSi-loop och som får mig att fastna i Fi-ömk. Och det gör jag med att paradoxalt nog tala med folk. Men då med vänner. Och då om HELT andra saker. Saker som är kul. Saker som distraherar mig. Saker som får ur mig ur loopen.

Tänk så okomplicerat va? Ha kul. Gör saker. Påminn dig om att du inte kan påverka andras tankar och känslor. Bara dina egna. Och tillåt till att misslyckas, för du kommer resa på dig igen. Och igen. Och igen.

Jag skulle kunna skriva om det som sker ovan helt i MBTI-termer med. Ha kul (Fe). Gör saker (Ti, Ne). Påminn dig om att du inte kan påverka (En positiv TiSi-loop). Allt ”mina funktioner” som INTP. Allt friskt. Allt som det ska.

Men världens mest komplicerade väg att nå dit. Välkommen till en INTPs idiotiska överanalyserande värld. Du vill faktist inte bo i den.

Mer utmärkt läsning i ämnet.

Annonser