Kollektiv skuld

Vi lever som tur var i ett samhälle där medvetandet kring generaliseringar innebär att vi vet att dessa i princip alltid är negativa. Att skuldbelägga varje muslim för att det finns terrorism är kanske det mest kända exemplet i dagsläget. Och varje någorlunda normalbegåvad person inser utan större omsvep att det är dumt. Likaså inser de flesta normalbegåvade att en jude som bor i Sverige knappast på något sätt alls är skuld till något som sker i Israel-Palestina-konflikten. Inte heller är tyskar som lever idag rimligen ansvariga för nazismens illdåd.

Som ateist känner jag att jag heller inte riktigt bär något ansvar för illdåd som begåtts mot religiösa i världshistorien. Jag har nämligen inget gemensamt alls med varken Mao eller Lenin på några plan alls.

Listan på guilt by association-saker är enorm. Du kan omvandla det till något personligt om du vill också. Du är inte ansvarig för vad din farfar gjorde. Du är inte ens ansvarig för vad din far gjorde. Du är, i viss mån och under vissa juridiska premisser ansvarig för vad dina barn gör, men det är i princip enda undantaget, både moraliskt och juridiskt. I övrigt är du ansvar för vad DU gör. Det är allt.

Eller rättare sagt, vi BORDE veta detta. Dagligen kastar dårar ur sig guilt by association-argument där allt från skåningar till veganer får bära den kollektiva skulden för något. Jag vet. Det är sorgligt men sant.

Sedan kan man ju helt frivilligt tänka som så att man väljer att aktivt arbeta mot saker man ogillar. Om det ordar jag inget alls. Det är jättefint med muslimer som arbetar mot terrorism. Det är jättebra med ateister som verkar för religiös tolerans. Det är suveränt med folk som försöker förstå och upplysa världen om de illdåd som kanske deras far gjort.

Men deras insatser i det hela är dels fortfarande i allra högsta grad frivilliga och faktiskt sällan speciellt mycket viktigare än någon annans insats.

Det är därför jag då tar upp det här ämnet. För plötsligt har vi ju ett undantag där detta logiska resonemang inte ska gälla längre – och det handlar om männens skuld till vad andra män gör. För plötsligt finns det ett ansvar. Plötsligt finns det en plikt. Och kritiserar man detta ansvar möts man i bästa fall bara av skeptiska blickar, men oftast av raljerande faktiskt.

Det finns goda skäl för att män skall arbeta mot våld mot kvinnor. Om det finns det föga att orda. Men det är inte alls det samma som att män har ett särskilt ansvar i frågan likt jämställdhetsministern tycker. Och ju mer abstrakt diskussion om våld man för, desto mindre blir kopplingen till ett ansvar också.

Sk hedersrelaterat våld är en specifik sorts våld. Det utförs absolut nästan uteslutande av män i samhället. Men det upprätthålls lika mycket av kvinnor som accepterar det. Om du inte förstår vad jag menar så kan jag ju göra en tydlig analogi: Kvinnlig omskärelse utförs uteslutande av kvinnor. Och grupptrycket kring det hela upprätthålls nästan uteslutande av kvinnor. Det har rötterna i patriarkalt ägande absolut, men det förvaltas av kvinnor minst lika mycket som av män.

Då frågar jag dig, framförallt om du som läser detta känner att du har skuld till att kvinnor omskärs? Om inte, så undrar jag varför du anser att jag som man ska känna skuld och ansvar för att det finns hedersrelaterat våld. Jämnställdhetsminister säger i sin ljudintervju att det inte handlar om ”skuld”, utan ”ansvar”. Men skillnaden blir väldigt semantisk eftersom ansvar nästan uteslutande bygger på att man har skuld om man säger åt andra att inte syssla med något.

För i grund och botten är det ju något som de som utför det måste vara ansvariga för. Gråzonen, den enda som öht existerar i skuldfrågan, sker ju bara om jag skulle stå bredvid och låta det ske framför mig. DÅ kan man tala om mitt ansvar utan skuld.

Men fortfarande inte som man. Bara som människa. Det är kanske varje människas ansvar att hjälpa folk i nöd – för att vi ska fungera som en civiliserad art med samhörighetskänsla. Men det är inte det samma som att det är vårt kollektiva fel att andra är i nöd.

Jag har mina egna bekymmer att ta hand om först och främst. Att agera världssamvete är inte bara sällan meningslöst vad jag sett, det är ofta extremt självdestruktivt. Och vill jag göra en insats i frågor så gör jag självklart det.

Jag VILL inte känna ansvar ens i alla de frågor där jag skulle kunna göra en insats dock – utan det ”ansvar” är ett ord som handlar om när jag på något sätt är skuld, eller kan göra en viktig insats. Annars handlar det om att känna att man gör en insats. Framförallt så vill jag själv kunna välja och känna att jag gör en god insats, utan att det har handlat om en helt absurd pekpinne från någon som i praktiken faktiskt nyss stod och sa att alla tyskar bär ansvar för förintelsen. Även om hon garanterat inte alls menade så.

Men kan du inte som man göra en insats mot hedersrelaterat våld, utan att gnälla en massa om pekpinnar och skuldbelägganden och semantiken däromkring?

Jo visst. Men hur? Jag känner ingen som tvingar sin dotter gifta sig med en man som tillhör rätt släkt/ras/religion. Dvs det som är grunden till typ alla fall av hedersrelaterat våld. Vad exakt är det jag ska göra? Storma in i lägenheter hos folk som jag misstänker tillhör kvinnoförtryckare och spöa dem? Jag misstänker att det bejakarna menar är att jag som man sitter i personalmatsalar och hör andra män sitta och tala om hur de minsann skall gå hem och spöa sin ohederliga dotter. Men jag är ledsen att behöva säga det, jag har aldrig hört någon uttrycka det så. Det här sker nämligen väldigt mycket i det fördolda. Folk som sysslar mycket med heder vet om att samhället överlag inte tycker det är ok och håller ganska tyst om det.

Däremot känner jag till någon som skulle kunna göra mycket mer i frågan och det är en jämnställdhetsministern, som istället för att göra något åt frågan sitter och tycker att en massa totalt oskyldiga skall känna ansvar. Du vet ANSVAR. Det ordet som vi precis hade en semantisk diskussion kring. Det är något jämnställdhetsministern och andra mäktiga politiker absolut kan sägas ha i denna fråga. Eller är hens uppgift att delegera det till oss med penis?

Men för all del. Jag kanske bara har missat all peer reviewad forskning som visar att kollektiva skuldbelägganden (eller förlåt, ”frivilliga tal om ansvar”) faktiskt funkar som metod för att hjälpa folk? Jag är trots allt inte jämställdhetsminister utan bara någon som ogillar att få överöst ansvar på sig i frågor där han verkligen varken känner skuld eller att han kan bidra med något alls av relevans för att lösa det.

Dvs när jag nu säger ”not my fucking problem” så handlar det mer om att jag inte gillar en skattebetald minister som JUST sa ”not my fucking problem” och tyckte att problemen skulle lösas av en bunke tämligen förvirrade penisbärare landet runt som jag lovar faktiskt inte har en aning om vad exakt det är de i praktiken förväntas göra.

Lösningen i min amatörmässiga blick ligger väl snarast på att först och främst identifiera VEM det är som gör detta på ett litet mer nyanserat och mindre trubbigt sätt där man inte sysslar med generaliseringar som inkluderar allt och alla av beröringsskräck att stöta sig med någon (ja utom ”män” då). För det är ju elefanten i hörnet här. För det roliga är ju att det faktiskt finns bra forskning i frågan. Som just gör att vi slipper trubbiga instrument.

Hej titta, vetenskap och forskning finns jämställdhetsministern!

Kanske börja kampanjandet där hos de skyldiga först? Annars blir det lite som att säga att varje bankrånares kusin är den som måste ta ansvaret för bankrån… och det är möjligen sant, jag kan ha fel med hela mitt raljerande ovan, men knappast det MEST relevanta lösningen, eller hur?

Jag vet. Ovanligt ämne för att vara jag. Jag brukar ju ondgöra mig över kränkta vita män som blir små broflakes om allting. Och jag känner att jag tassar i yttermarkerna här nu i min egen beröringsskräck kring sådana här ämnen. Men i detta fallet, när någon säger åt mig att ta ansvar för något jag varken har skuld eller lösningar i, bara för att jag har penis, så blir jag faktiskt irriterad. För det är inte mitt ansvar. Det är ditt ministern. Ditt och alla de svin som sysslar med skiten. Ditt och alla de som sitter i maktpositioner. Ditt och alla de som forskar på det hela. Ditt och alla de som oavsett könsorgan har förmågan att sätta stopp för saker men som som inte verkar göra så där värst mycket, eller hur?

That is all. Ta ditt ansvar Åsa Regnér.

 

Annonser