Den lyckliga stoiska INTPn

Människor världen över strävar efter lycka och alla har sin egen bild av vad det är för just dem. Andra vill välmenande trycka ner sina definitioner i halsen på andra om vad lycka är. Och det är lätt att både bli deprimerad och förvirrad av allt det här. Som en som gått igenom depression under många år av mitt vuxna liv vill jag dela med mig lite om mina tankar om detta fenomen.

Vad är lycka enligt en depressionsskadad INTP då? Det kan låta som en riktigt sorglig berättelse, men vänta, det är det inte. Allt handlar om vad det är man försöker definiera. Ett problem är att vi T-personer sällan ger oss in på att diskutera det med varandra eftersom det är beskrivet som en känsla. Utan det vi ser och hör är F-personers ideal. Och det vill jag påstå både skiljer sig åt drastiskt, och är samma sak, och det hjälper inte T-personer som inte riktigt mår bra att inte kunna navigera detta träsk av bra och dåliga definitioner och tips.

Det som är likartat är vägarna det uppnås via. Lycka föds ibland ur att allt i livet går som man planerat eller bara en stor mängd positiva saker som sker. Även känslosaker likt kärlek och vänskap. De flesta känner ju redan till att lycka oftast definieras som något folk känner när livsmål uppnås. Dvs det tenderar att vara väldigt avhängigt med vad man har satt för gränser. Det klassiska anledningen till varför det kan finnas fattiga som är förbannat mycket mer lyckliga än rika. (Obs. Kan. Jag är fullt medveten om att det långt ifrån oftast är så pga Maslovs behovstrappa och grundläggande behov som onekligen underlättas av en stark ekonomi. Så det behöver vi inte diskutera.)

Det som skiljer sig är det som jag har behövt fundera extra mycket på. Varför känner jag mig inte alls nödvändigtvis lycklig bara för att jag har skitkul? Nej för den sortens lycka är inte alls nödvändigtvis kopplat till mina mål i livet. Mina mål är att känna mig tillfreds, lugn och trygg. Jag vill känna mig fokuserad och lugn. Smart och intellektuellt stark. Det är också här jag märker att det ligger en hel del poäng i MBTI trots allt. Det verkar nämligen onekligen vara så att när min hjärna verkligen arbetar efter min typs funktionsstack, så känner jag mig också som lyckligast.

Men hur tänker du där då, kanske du säger. Du är ju INTP. Du känner väl ingen direkt eufori om du inte släpper fram Fe? Nja. Det beror på att lycka och eufori inte alls är samma sak för mig. Jag har känt mig euforisk många ggr. Det är inte alls en känsla som jag känner mig jättebekväm i. Den är rätt ofta för stark för att ge mig annat än väldigt tillfällig lycka.

Ofta får man höra att man ”inte ska hålla tillbaka känslor för Det mår man inte bra av.” Nej visst. Känslor som förtrycks mår man kanske inte bra av. Men grejen är att när jag mår bra, alltså genuint bra, så känner jag mig som ett hav som ligger helt stilla och har faktiskt inga förtryckta känslor alls.

För mig är stark lycka och sorg starka känslor. Vågor på havet. Jag mår i slutändan väldigt dåligt av dessa vågor. Oavsett vågens karaktär så kan vi säga att det känns lite som sjösjuka. Självklart är glädjevågorna att föredra, men jag vet av erfarenhet att de alltid kommer med en stark känsla av tomhet efter sig. Vågdalen kan man ju likna det vid.

Alltid. Utan undantag. En ofrånkomlig känslomässig baksmälla/sjösjuka.

Om det är unikt för mig som INTP vet jag inte, men det är alltid så för mig personligen. Har många ggr försökt sätta ord på vad lycka är för mig, men det är svårt att förklara för en människa som definierar lycka utifrån ett eufori/glädje/skratt/starka känslor-perspektiv. För människor som rider på adrenalinkickar eller starka positiva känslor måste det vara rena rotvälskan. Det verkar som att F-människor på ett annat sätt kan rida på vågor. Som att de är kaliforniska mästersurfare, medan vi T-människor och inte minst en INTP öht inte ens vill surfa helst om vi fick välja. En liknelse i både bildlig och bokstavlig bemärkelse faktiskt. Bokstavlig på så sätt att jag har nämligen aldrig känt det där behovet av adrenalinkickar vid upplevelser som F-människor mycket mer verkar söka efter. Extroverta Se-sensorer mest javisst, men F-människor också. INFPs och INFJs jag känner är mycket mer benägna än vad jag är att ”gå på upplevelser”. Museer, konserter, sexualitet osv. Jag saknar inte alls de behoven, men det är nog mycket mindre i jämförelse med hur starka dessa kan vara hos IxFx-personer.

Så idag så slog det mig att en liknelse man (givetvis) kan göra är det som så många oroliga F-personer ju ofta gör i sitt sökande. De dras åt saker som mysticism och meditation inte minst, vilket T-personer inte verkar göra i samma utsträckning.

I det meditativa tillståndet de söker efter är det inte eufori som de letar efter. Det är inte vågen. Det är det stilla havet de söker där det råder ett stor lugn och fokus. Så du, F-person, eller vem du än är, som inte riktigt förstår vad jag menar när jag säger att jag känner mig som lyckligast när jag inte känner något alls. Tänk dig det som meditation strävar efter.

Själv kan jag inte meditera. Försöker jag aktivt sätta mig ned och göra det så sätter min Ti igång med Ne och börjar fundera på saker. Den tackar mig för chansen att i lugn och ro börja fundera på saker. Helst i loopar så att Fen kickar in och jag blir orolig/bekymrad över ett verkligt eller fiktivt problem i mitt liv.

Alltid. Utan undantag.

Och i samtal med fler INTP verkar det vara det vanliga. Våra hjärnor är inte riktigt meditationsvänliga. Vilket är en paradox eftersom det också verkar som att det just är ett sådant ”zen”-liknande tillstånd som vi mår som bäst i att befinna oss i när vi är friska och fungerande.

Exakt varför det är så här vet jag inte. Men det är en slags självinducerad zen, som helt enkelt verkar komma för oss när våra TiNeSiFe funkar i perfekt harmoni och lugn. Som vanligt, med MBTI finns det alltid en viss självuppfyllande profetia, men i det här fallet är det verkligen inget problem. Det viktiga att ta med sig från det jag vill ha sagt är att om man inte förstår att lycka inte är något vi alla definierar på exakt samma sätt med samma mål – så förstår man heller inte hur människor funkar.

Och detta är ett rätt viktigt ämne att ta upp tycker jag. Inte bara för att jag är INTP som råkat illa ut själv, utan för att ärketypen INTP är en av de mest depressionsdrabbade MBTI-typerna som finns enligt studier. Något är alltså benäget att kunna gå sönder i oss, och ett stort problem är att vi INTPs inte tar oss tid att Tänka oss igenom vad lycka är för oss och hur vi ska kunna uppnå det. Vilket vi borde. Inte bara fäkta runt i blindo. Och framförallt så ska vi inte lyssna för mycket på välmenande röster som inte förstår att det i regel sällan är eufori för våra hjärnor och andra F-tillstånd som är ”vår” lycka. Utan snarast något som kan liknas vid zen. Och det menar jag i allra mest icke-flummiga välmening helt utan hokus pokus och annat sådant. Oroa er inte.

Det finns ett skäl att så många INTPs finner ett bättre mående av att studera saker som stoicism. Eftersom det just handlar om exakt det här. Att dämpa starka känslor för att må bra. Må bra på riktigt. Inte surfa på en vågtopp-mårbra – utan något mycket mer bestående. Stoicism är underbart oflummigt och osentimentalt. Det handlar bara att sätta saker i perspektiv. Att gjuta olja på vågorna så att det stilla havet lägger sig istället för att acceptera vågorna som något bra och naturligt.

För det är en faktiskt helt fantastisk känsla att ha total kontroll över sina känslor. Om än att det såklart är något tillfälligt. Vi är ju inte mer än djur vi heller som kan triggas och liknande vi wannabe-vulcans vi med. Men bara vetskapen om hur lycka verkligen ska kännas för mig, och vad som skiljer det från en förförisk vågtopps eufori, är ovärderlig i mitt fortsatta livslånga välmående.

Ge det en stunds tanke du med. Både du som är tankestyrd och du som är känslostyrd. Något säger mig att det inte bara är T-människor som skulle må bättre av att kunna kontrollera vågorna och se lyckan i det stilla havet framför att kunna rida på vågor.

Men HUR kontrollerar man vågorna kanske du undrar över? Ja du, jag är bara 42 år gammal. Jag har inte hunnit lösa det ännu. Men börja med stoicism. Läs och förstå vad det faktiskt är som de säger som du kan tillämpa år 2017. Det var en bra början för mig. Den andra delen är ganska enkel: Lös dina praktiska Maslov-problem och sätt realistiska mål i livet. Någonstans i allt det så ska du se att det går att hitta ett sätt att göra havet helt jävla spegelblankt.

stoicism

Annonser