Sjuksköterska – mina första reflektioner

Termin ett av sjuksköterskeutbildningen går mot sitt slut. En del har varit jättebra, t ex har tempot överlag varit högt och hållit bra akademisk nivå på en del av kurserna. Märks att utbildningen genomgått stora förändringar de senaste 20 åren i sin identitet som en riktig akademisk utbildning och inte en yrkesexamina alena. Två stora paradigm har ju faktiskt skett. Först har ju utbildningen blivit mycket mer akademisk, vi arbetar självklart med vetenskapliga artiklar på nästan varje kurs och det andra stora paradigmet är den sk personcentrerade omvårdnadsteorin som helt ersatt övriga teorier. För dig som pluggat annat (eller bara till SSK) på högskola är det nog svårt att se en jämförelse. Få ämnen har nog i grunden ändrat sig så mycket, (och så lite, på samma gång). Visst dyker nya tankar upp i ALLA akademiska ämnen, men nej inte på själva självbilden på samma sätt. Inte alls. Läran om vad en historiker/geolog/arkeolog ÄR har inte ändrats i närheten av samma sätt som vad historia/geologi/arkeologi har.

Det DU ser framför dig är så långt från verklighetens sjuksköterska och denna förändring har precis börjat nå in i forskningens värld med. Men bara nästan.

För på en del punkter är kärnämnet fortfarande naivt och förvirrat och det akademiska tyvärr forcerat, vilket man märker väldigt väl som gubbe med livs- och utbildningserfarenheter som som läste sina första poäng i ett annat årtusende. Idealet är fortfarande att det hela ska vara ett stort personligt kall som man tårögt ska ha drömt om sedan de yngsta skolåren. Det återkommer ack så subtilt hela tiden.
Vi har t ex numera ett ämne heter P E H, profession, etik och handledning, som återkommer under alla sex terminer som genomsyras av detta ideal trots att ämnet är väldigt ”fritt” och personligt. Helt enkelt att man kan ventilera sina åsikter med lite exempel ur utvald kurslitteratur på de större inlämnngsuppgifterna. Men annars faktiskt mest en chans att tycka till kring det man gör. Det är ju trevligt och för mig helt ovant, men också ett minfält. Återkommer till det sen.
Det som framförallt skiljer SSK-utbildningens teori från allt annat jag läst är just att så enormt mycket av utbildningen ligger på ett självreflekterande plan, både vad gäller vad studenten förväntas redovisa kring sin utveckling, men även kring ämnet i sig, inte minst tack vare detta PEH-ämnet. Alltså metastudier.
Hela SSK-utb genomsyras alltså enormt av metastudier, vilket såklart är ett måste inom något med grunden i omvårdnad och vad som i grunden handlar om att hantera andra människor, men onekligen också väldigt tröttsamt med när nivån vilar på en naivitet kring utövaren/experten på detta (SSKn).
För till trots för all denna introversion inom ämnet är det ingen djupsinnig sådan heller, utan allt ligger på att lära studenterna andras uttänkta värderingar – dvs det man kallar beprövad erfarenhet för att legitimera det som vetenskap. Och kärnan i dessa värderingar är fortfarande ”kallet” i detta som en (idag) outtalad mall. Där idealsjuksköterskan fortfarande ska vara väldigt mycket av en emotionell supermänniska som ska förstå och sympatisera med alla.
Ni som känner mig på riktigt, vet att jag är allt annat än denna passionerade människräddare. Men jag vet såklart att det finns ideal, och så finns det en verklighet. Och så finns det alltid olika vägar genom allt detta där vad sjuksköterskan känner är totalt sekundärt vad sjuksköterskan utför. Det gäller bara att harva sig igenom alla floskler, drömmar och naiva föreställningar om människan, så ska det nog gå bra. Vilket då är en kamp för en cyniker likt jag är.
Det är år 2017 nu, och flera av mina kurskamrater har precis som jag sökt till SSK-utbildningen för att det är ett yrke med god och omväxlande arbetsmarknad. Inte för att vi vill rädda världen. Utbildningen har inte helt hängt med här i varken teori, lärare eller utbildningsmaterial utan de som säger detta högt ut möts av ifrågasättande blickar och man känner tveklöst ett behov av självcensur. Trots alla paradigmskiften har jag inte sett något alls kring detta än på ett självkritiskt plan att tala om inom yrket. Tvärtom verkar det ha cementerats som något osagt i bakgrunden istället.
Nej, de står aldrig och säger att det ska vara ett kall och ingenstans i någon litteratur uppmanas det heller. Men det återkommer som ett lite dunkelt ideal i bakgrunden som förutsätts för att man ska kunna uppfylla idealen kring den personcentrerade vården istället. Läs mellan raderna och du ser det kan man säga.
En annan aspekt jag heller inte gillar med utbildningen och framförallt det här ämnet PEH är att det liksom förutsätts att man ska redovisa en personlig förändring. Men jag är inte en 20åring som precis upptäcker vuxenlivet. Och jag gick in i det hela med rätt stor mental förberedelse, dvs de stora upptäckterna uteblir liksom då.
Och för dig som fortfarande undrar. Nej SSK-utbildningen är inte som vilken utbildning som helst. Den är schizofren. I mellanlandet mellan ren vetenskaplig teori kring det biologiska och det humanistiska, men också en i allra högsta grad konkret yrkesutbildning där det handlar om ett praktiskt hantverk. Kring hantverket och det biologiska har jag inget att orda om. Det kommer jag ha nytta av.
Men kring sin kärna, omvårdnad, etik och humanism, är ämnet desto mer naivt och ogenomarbetat med ett ideal som på inga vägar alls gör folk redo för verkligheten. Trodde jag aldrig skulle säga det: Men SSK-utbildningen skulle nog må bra av att inte vara så teoretisk och om den nu ska vara det, tänka ett par steg till djupare, förankrat i problemen vi ser år 2017. Inte år 1987 eller 1957.
Om man nu ska ha självreflekterande metastudier, då får man ju ha det rejält och med rejäl tolerans för självkritik också. Annars blir det nämligen dogmatiskt och kontraproduktivt. Tänk dig att någon säger åt dig: Snälla student, tänk djupt efter kring det här, kärnan i det vi gör, men gud nåde dig om du tänker fel.
Fel på samma sätt som man kan tänka kring biologin, där det tveklöst finns fel sätt att tänka. För antingen förstår du vad hormonet insulin gör med kroppen, eller så gör du inte det. Men finns det ett fel sätt att förhålla sig till hur en ssk uppfattar en patient som beklagar sig över sin diabetes? Plötsligt är vi inne i en helt annan diskussion. Och ämnesschizofrenin är total när hur detta förhållningssätt kan genomgå stora paradigmskiften det med.
Kanske är det ett ofrånkomligt problem som ett filosofiskt ämne byggt kring etik alltid kommer dras med. För omvårdnad är i grunden etik, vilket är åsikter. Samtidigt som ämnet greppar tag i konkreta hantverk och mycket mer konkret humanbiologi.
Det komiska är att jag visste att jag skulle få störst problem med allt som hade med ämnet omvårdnad att göra när jag gav mig på sjuksköterskeutbildningen, men jag visste kanske inte exakt i vilken form det skulle bli som drygast. Jag trodde det skulle vara när man läste gamla avdankade inaktuella teorier, men istället var det att kall-spöket hägrar i bakgrunden överallt som stör mig mest.
I slutändan är omvårdnad alltid folks känslor omvandlade till åsikter, presenterade som teorier och beprövad erfarenhet. Och för oss som tycker allt sådant som rör praktisk filosofi är platoniskt blir det ibland smärtsamt. Kort och gott, det är inte lätt att vara sjuksköterskestudent och inte helt tycka om sjuksköterskeutbildningens kärnämne omvårdnad och dess outtalade grunder. Det som håller mig flytande under detta är allmän framtidsmotivation, brist på val, andra förhållningssätt, massor av rutin och ett desto större intresse för övriga delar av utbildningen. Att jag ser igenom skogens alla träd till en glänta kan man ju parafrasera det som.
Men det förblir onekligen lite som att gå på McDonalds för att bli mätt och inte gilla hamburgare. Inget snack om saken. Men vilken jävla tur att McDonalds serverar annat då med…
Det inser jag nu, och det visste jag redan innan jag började. Men det gäller att inte bry sig om andras åsikter om avvikande åsikter. Det är DÄR det stora minfältet ligger, inte i ämnets brister. Jag kan i slutändan hantera dåliga teorier mycket bättre än jag kan hantera dess mest ömhudade försvarare. Inte minst om de har makt över mig i formen av att vara lärare.
Och tyvärr dras SSK-yrket av ett annat fenomen. Det drar till sig enorma mängder människor med väldigt stora åsikter kring etik och då av personlighetsmässig korrelations till det, väldigt känslig hud. Och i den akademiska delen som jag då befunnit mig i uteslutande i mitt professionella möte med SSKn, tyvärr också stora egon som tyvärr fungerar som en katalysator på allt det där. Folk som tycker de är experter på andra människors behov är onekligen rätt speciella. Det är liksom det som är kallets stora baksida. Den som brinner väldigt mycket för något är inte nödvändigtvis den som kan förhålla sig mest självkritiskt kring sig själv. För lika lite som kallet att bli präst producerar de största sekulära tänkarna, producerar kallet till sjuksköterska de stora paradigmskiftena inom omvårdnad. Men däremot en enorm portion övertygelse om just det. Jag tror, som förslag på hur detta skulle kunna förbättras, att omvårdnad som vetenskap skulle må oerhört bra av många fler tvärvetenskapliga möten. Där de, på riktigt, fick möta helt andra perspektiv på det egna fältets paradigm. Lite som en geolog möter kemister, biologer, miljövetare, arkeologer och fysiker dagligen och hela tiden tvingas se nya perspektiv på egna tankar skulle omvårdnadsteoretiker nog behöva möta mer än sig själva, ja och det man möter i form av USK, psykologer och läkare då. Men dessa ting är så pass lika att navelskådandet är rätt totalt ändå. Egentligen är det nog bara i mötet med allmänhet och politiker som en konfrontation med paradigm sker.
Omvårdnadsteorin verkar lite för mycket försöka hitta sin egen identitet istället för att ta till sig av andras idéer. Den introverta självreflekterande naturen har skapat lite av en bubbla. För är det något ämne som skulle behöva skynda på att tänka i nya tankesätt är det just omvårdnad. För vi går mot en framtid där det faktiskt inte kommer finnas utrymme för de ideal vi lär oss av strikta resursmässiga skäl. Helt enkelt inte alls finnas personal på samma sätt längre, men paradoxalt nog samtidigt en åldrande befolkning och fler botemedel mot sjukdomar med konsekvensen i allt större behov av just omvårdnad. Dvs färre sjuksköterskor till fler patienter.
Den ekvationen är olöst, och om omvårdnadens experter inte alls har presenterat teorier på hur det skall lösas, då kan inte gärna samhället heller förväntas kunna förhålla sig till det. Folk fnyser gärna åt japaner som gör robotar som sällskap till gamla på ålderdomshem. We aint seen nothing yet på vad som kommer att behöva ersätta människor om vi inte har som lösning att bara låta folk ligga och dö, dvs den ofrånkomliga automatiseringen som vi blir tvungna att anamma på olika sätt.
Supply and demand. Demand är mycket större än supply. Det är faktiskt så enkelt och det kommer sannolikt inte ens räcka till med att bara förbättra förutsättningarna och attraktionskraften i vårdyrkena inom några år. (Fast, jo, en nödvändig början blir det också.)
Dags för omvårnadsteorin att kliva ur sin bubbla och börja fundera mycket mer på detta tillsammans med helt andra akademiska ämnen. För ni kommer uppenbarligen inte alls lösa det den inslagna vägen som ni rör er på nu, för det saknas helt visioner förankrade i allt det som är på väg.
Jag är allt annat än en visionär med lösningar på det här, men jag är rätt bra på att identifiera problem och missade variabler. Och idealen kring kallet och bristen på riktigt tvärvetenskapligt arbete är absolut två illa fungerande variabler kring ett så pass för samhället viktigt fält.
Vad är det jag ska utbilda mig till? Ett yrke som har lösningar på problem eller ett yrke som tänker blunda och låtsas som att man har kontroll på allt med sina små naiva tankar och bara hoppas att det ska lösa sig ”på något sätt”?
Jag ser fram emot kommande fem terminer och ifall jag kommer stöta på någon del av utbildningen där man inte bara blickar bakåt och inåt, utan även framåt och utåt. Jag hoppas det finns visionärer och inte bara cyniker likt jag själv – eller ännu värre: Folk som bara rapar upp gammalt snömos, likt det i mångt och mycket bara har varit än så länge.
Annonser