Falsk akademisk ödmjukhet

”Att veta när man vet något och att veta när man inte vet något – det är kunskap.” – Konfucius

Visst låter det fint? Kloka ord från den ärrade gamle profeten. Visdom från sensei. Antika filosofiska ord som ekar genom historien. Svåra att hävda ett fel i. Men det har alltid funnits ett problem för mig med den här sortens påståenden och det är det självuppfyllande falskt ödmjuka beteende som de leder till. Och att det även kan missbrukas till att just dölja okunskap.

När man kritiserar något i akademiska kretsar så gäller det inte bara att ha kött på benen, det gäller också att vara beredd på en metafysisk duell kring vetskapen om saker i sig. Går det att veta säkert? Och det leder förr eller senare in på citatet ovan, eller varianter av det där riktig visdom likställs med osäkerhet. Den som verkligen förstår saker, förstår hur lite den vet. Ett påstående som inte sällan sägs för att framhäva ödmjukhet. För alla vet ju att ingen är mer ödmjuk än den som berättar om sin ödmjukhet på ett eller annat sätt.

Låt mig ändra på påståendet med lite egen livserfarenhet: Visdom är att se igenom andra personers skitsnack. Visdom är att aldrig underskatta motiv och mänskliga behov bakom påståenden. Att veta när man inte vet något är stort, att veta när man vet något, t ex att någon försöker dölja en agenda genom att åberopa ödmjukhet är större.

För så är det ju. Detta handlar om ödmjukhet. Akademisk ödmjukhet. Varje student tutas i från start att det första man snubblar över är ens egna självsäkra fötter när man börjar sin akademiska resa. Att saker är mycket mer komplexa än vad de oftast förenklas till. Och det stämmer ju till viss del. Men problemet är att om du stannar vid detta perspektiv så lämnar du dörren vidöppen för direkt dumhet. Det som fortfarande är sant, är att det fortfarande finns sanningar. Efter ett halvt liv på olika akademiska institutioner har jag plockat med mig den tveklösa visdomen. Akademiker kommer i två sorter: De som tänker svartvitt, och de som TROR att de tänker i gråskalor, men som är minst lika svartvita.

Relativism. För många ett skällsord. För andra ett tecken på insikt. Problemet är ju att det helt beror på sammanhanget. Ibland är du helt enfaldig om du inte kan relativisera (t ex när du vill kontrollera folks upplevelser av ett fenomen, och det är dessa upplevelser du vill dokumentera och förstå). Och ibland är du helt enfaldig om du inte begriper att vissa saker är sanna, oavsett vad du känner, tror, tycker, vill om saken (t ex inom matematik och naturvetenskaper).

Den som alltid jobbar med sanningar, har inte bara svårt att förstå relativism/hermeneutik och värdet av dessa ting. Men på samma sätt har folk som jobbar med det subjektiva skrämmande svårt att förstå att vissa saker är sanna oavsett perspektiv. Och det är ett allvarligare problem för samhället när folk predikar perspektiv om huruvida en medicinsk kur hjälper än om någon predikar meningslöshet i att förstå hur en medeltidshelare trodde om en ört. Mycket allvarligare.

Nåja. Ordbabbel åsido, min poäng är ganska enkel. Akta dig för folk som gömmer sig bakom falsk ödmjukhet kring sin kunskap. De är ofta mycket mer svartvita i sin världsbild än du i din självsäkerhet. En liten exemplifierande dialog avslöjar oftast just denna falska gråzonsparadox:

”Asiatisk traditionell medicin är dravel, det är inte alls pga kroppsenergier som akupunktur ibland funkar.”
”Så säker du är. Vi kan inte säkert veta om den asiatiska läran om kroppsenergier inte stämmer. Det gäller att vara öppen för möjligheter att vi inte vet allt i frågan. Ödmjukhet inför okunskap är stort.”
”Ingen har påstått att vi vet allt. Men kroppsenergier blir inte sant bara för att någon tror på det eller för att vi inte vet allt. Och Hur kan du vara så säker på din ståndpunkt?
”Det är ju det jag inte är.”
”Fast jo, du åberopade precis att jag inte skulle vara så säker på att jag hade rätt. Det i sig är ju ett påstående som bygger säkerhet kring att din ödmjuka gråzon om inga slutgiltiga sanningar blir ett absolut påstående”.

För det är ju det som är en klassisk paradox, identifierad av akademiker och filosofer för länge sen. Men också ignorerad än idag. Eller kortare sammanfattad i en mening som säger emot sig själv:

”Det finns inga sanningar”

”Ja, utom den då?” 😉 För det är ju så enkelt att avfärda den akademiska relativiserade ”ödmjukheten”. Den är i regel helt enkelt bara ett sätt att försöka låta klok och vis om sin insikt att man saknar insikt, men i slutändan bara en svartvit paradox. Och jag tar folk som självsäkert tror sig veta lite för mycket om saker de inte kan så mycket om alla dagar i veckan framför folk som borde begripa mer, men som irrationellt svartvitt och med äcklig falsk ödmjukhet försöker åberopa visdom i okunskap.

Jag hade en lång diskussion med en plattjordare för ett tag sen (skratta inte). Han försökte gömma sig bakom just ödmjukhet kring möjligheternas visdom. Att jag med att jag kategoriskt avfärdade honom och hans likars påståenden som dumhet som ett tecken på att jag var dogmatisk, dum och framförallt väldigt ovis. Jag skojar inte om jag säger att han nog reciterade följande citat av Aristotele 30 ggr i diskussionen:

“It is the mark of an educated mind to be able to entertain a thought without accepting it.”

Problemet var att han inte alls förstod ens andemeningen av detta citat, än mindre kunde ta det till sig själv. För i hans värld kunde man avfärda alla som kritiserade hans platta jord som trångsynta med hjälp av detta citat. För skojs skull sa jag: ”Ok, jag har lekt med tanken att Jorden är platt nu. Vi säger att den är platt för skojs skull. Vad är nästa steg” Vilket såklart följdes av tystnad där jag då förväntades acceptera att Jorden nu var platt. Inte leka med tanken. För då tog jag inte diskussionen på allvar. Dvs det där med att det skulle finna en vidare djupare poäng med att förstå andras perspektiv med att använda citatet fanns inte – utan han begrep genuint inte poängen. Och när jag ställde frågan tillbaka: ”Kan du leka med tanken att Jorden är rund och att allt du lärt dig på youtube är fel?” Så kunde han inte ens öht ta till sig vad jag sa. Han ville inte ens besvara det utan då startade grammofonen om på första spåret igen där jag inte lekte med tanken (alltså fullt ut accepterade att han hade rätt, enligt honom). Allt i en loop där kontentan var att det var fullständigt OMÖJLIGT för killen att ens hypotetiskt underhålla någon möjlighet alls att han KANSKE hade fel.

Och det är ju lite så där även smarta akademiker funkar i sin ”ödmjukhet” om än mer subtilt och snyggare. De är inte alls ödmjuka folk som åberopar visdom genom att relativisera allt. De åberopar en extremt självsäker position egentligen genom att blanda brist på självinsikt med medvetna retoriska lekar. Där bakom sina retoriska angrepp på andras säkerheter och brister vad gäller insikter om ödmjukhet kring kunskaper finns någon som vill ha sagt något med säkerhet.

Och DET är ett oerhört mycket värre problem för oss alla än att det sitter konspiratoriska idioter och tror att Jorden är platt och försöker hävda ödmjukhet. Eller burdusa typer som arrogant påstår att vi vet det mesta och bästa om något.

För akademikerna i fråga borde veta mycket bättre och har oerhörd makt över kunskapsutvecklingen i samhället. De är faktiskt med och skapar just idioter som plattjordare, genom att de inte tänker igenom sina fina relativiserande citat.

För när ingen absolut kunskap kan existera, då kan heller ej visdom och expertis existera inom ämnen. Mitt tyckande blir lika stort som din forskning. Fysikprofessorn som forskar om värmestrålning kan mer om fysikens sanningar kring värme än kocken som tycker saker om värme. Och om kocken därtill åberopar religion och traditioner med mystik kring läran om värme, så blir det ännu mer omöjligt att kritisera utan att synda mot akademins heligaste budord om ömjukhet.

Och konsekvensen är lite av de problem vi ser i västvärlden. Vår hysteriska ödmjukhet kring oss själva leder till att vi aldrig kan stå upp för saker. Aldrig stå upp för åsikter. Men det paradoxala är att vi just gör så, hela tiden, men bara just kring denna kunskapen ödmjukhet som en helig sanning. Och det är inte bara korkat och absurt – det är skadligt för oss alla.

Annonser

Media vet inte vad ansvar är

Över västvärlden växer populistisk högers inflytande lavinartat. Det som fascinerar mig i denna tillväxt bortsett hur förenklad världsbild dess plattpannade förespråkare ofta har, utan sinne för empati eller konsekvenser är att det inte är mycket bättre med dess belackare och motståndare heller.

Jag har länge varit en ganska hårdförd kritiker av dessa hobbyrasister, men bland all smörja de sprider utan tanke på konsekvenser finns en otrevlig sanning och det är att media beter sig mycket märkligt. Det här med att ta ansvar för vad man skriver.

Screen Shot 2018-12-30 at 16

I fallet med Expressen här ovan är det ju uppenbart så att det är precis det man tycker att man gör. Genom att tona ner en persons härkomst är man inte med och skapar en hetsjakt på oskyldiga av samma härkomst.

Fast problemet är att det är ju ett ansvarstänk på en så idiotiskt naiv nivå att man med rätta undrar över hur lite det krävs för att syssla med journalistik idag. Alla vet ju vilken enorm del media har i allt som sker. Deras makt är på många sätt vida överlägsna alla politikers vad gäller opinioner och därmed hur folk kommer att rösta och detta upprepas ofta. Något så grundläggande välkänt i samhället att det därför blir rent ut sagt provocerande att de då inte tänker på det djupare – vad det faktiskt innebär!

Så de vill skydda onödigt hetsande av invandrare i en nobel gest? Dvs det behövs andra bilder och perspektiv för att den där arga populistpöbeln inte ska få onödigt bränsle? Ja jättebra. Du är uppenbart en god människa som tänker så. Om det säger jag inget. Men är du ens normalbegåvad? Om det undrar jag desto mera.

Hur sjutton kan man då tro att det är det minsta smart att skriva ut vad som bäst kan beskrivas vara en ytterst uppenbart förskönande bild av en persons bakgrund? En schweizare minsann?! Nja tekniskt sett är det ju helt korrekt, men killen var ju från Marocko OCH hade dubbelt medborgarskap med Spanien. Men man väljer aktivt att skriva schweizare framför spanjor och marockan.

Fine. Det är tekniskt helt korrekt. Men det leder till en shit storm vi sett hundra ggr förr i sociala medier.

För det som sker NU istället är att media framställer sig som om de håller på med en försköning av något. Det tar inte många minuter för en sådan här artikel att flöda ut i populisthögerns flöde med löjeväckande ord kring sig. Och så här ser det alltid ut. Jag följer en del av dessa skribenter just för att jag vill ha koll på vad det är jag kritiserar så jag vet hur snabbt de hakar på sånt här som bevis för sin poäng om vad man ofta ser som en agenda.

Jag tänker så här kring ansvar: Media borde veta att det är detta som alltid sker och att år 2018 är de inte längre ensamma om att skildra verkligheten – utan har konkurrens med vem som helst med en dator och en någorlunda rapp tunga.

Skriv om identiteten på något förskönande sätt alls och det leder till något mycket oroväckande. Det leder till att folk tappar förtroendet för media. Det är inte medias plikt som makthavare att försköna saker även om den kliniska rapporteringen av endast problem är just problematisk (ja det fattar vi). Det är DÄREMOT deras ansvar att börja begripa att för varje gång det ser ut som media förskönar eller förändrar något för att något annat ska se lite mer positivt ut, så SER folk det. Framförallt alla dessa människor som letar efter tecken på det.

Ja, ibland ser de spöken där spöken inte finns och man tenderar givetvis aldrig att se när de man gillar gör det samma. Kognitiv bias är ett kraftfullt fenomen. Men tyvärr väldigt ofta finns en poäng kring att media sysslar med vad som ser ut som vinkling. Något media alltid erkänt öppet under sina olika epitet som ”oberoende liberal, socialdemokratisk” osv Men nu är det mycket vagare och det är en ny värld där denna sortens disclaimer inte längre är tillräckligt.

Och DET är mycket mycket värre för samhället än att det mestadels skrivs negativa saker om folk från mellanöstern. Utan att kunna belägga det med något mer än en känsla så tror jag att för varje gång media förskönar en händelse genom nedtoning eller omskrivning så skapar de fler nya övertygade potentiella väljare åt SD (eller betydligt värre partier) än man gör när man väljer att skriva ut saker ärligt – för det är DET jag hö från folk som röstar som de gör pga detta. ”Media ljuger”.

Och för dig som nu vill ta upp kortet kring ”men är det verkligen relevant att nämna någons etnicitet, hudfärg eller religion någonsin”, vill jag påpeka att även just den åsikten betraktas som en del av en media som vill försköna något. Dvs den slår tillbaka. Det där är helt enkelt en fajt du inte kan vinna så där enkelt.

Så hur bör media lösa detta? Jag föreslår att man ganska omgående börjar göra två saker. Avskedar ALLA som oironiskt tycker att försköning är att ta ansvar. För det är det inte. Det skapar rasism och fördomar på löpande band genom att det beter sig som ett sluttande plan där det ena leder till det andra. Det är på nivå att som vuxen tro på tomten faktiskt.

Och för det andra, att de välbetalda journalisterna som känner att de vill förbättra bilden av invandrare lämnar sina lattenedstänkta fik där de sitter och tycker saker och ger sig ut och intervjuer folk MYCKET mer. T ex folk i förorten. (Men även mycket mer just de som röstar på dessa partier, så att de känner att de blir hörda, inte bara rapporterade om).

För HUR bekämpar man bäst fördomar så där väldigt konkret? Krama blommor och tala om allas lika värde med en helig blick? Nej.

Snarast genom att ge folk som det rapporteras mycket negativt om chansen att synas och märkas i fler sammanhang. Inte genom att ta bort och dölja de negativa rapporterna. Varför inte anstränga sig ännu lite mer och bjuda in till debatter? Låta folk få träffa folk. Tvinga på möten. Det som mer än något annat bekämpar fördomar. (Åt alla håll då).

Jag tycker inte det här borde vara så svårt för människor som trots allt ska föreställa ha en akademisk utbildning i ”media” att begripa vad ansvar handlar om och att det inte slutar i den ytliga analys den ligger på när man väljer bort negativa nyheter eller skriver om dem. Men tydligen är det rocket science i att förstå att ansvar inte är något som går i ett ytligt litet led, utan mycket djupt och åt många led. JO jag är medveten om mig själv här nu. T ex att jag då bör känna ansvar när jag nu skriver en text som absolut KAN tyckas vid en ytlig blind överblick ge populisterna rätt om allt. Men du som kan läsa inser att den tvärtom säger att de har oerhört fel i alla sina slutsatser, men att de bara råkar ha identifierat ett beteende hos sina belackare.

Och det i sin tur gör att när jag debatterar med en högertomte som raljerar om fejk news, så blir jag förbannad över, inte att hen tror att alla tidningar ljuger i en stor konspiration, utan att jag ska behöva försvara media, när finns en obehaglig sanning kring det tomten säger helt utan konspirationen.

Media har skapat SDs alla enorma framgångar i Sverige – inte ensamt, men jag vill hävda att de är absolut den viktigaste faktorn. Inte politiker som ”inte lyssnar på vanligt folk”. Inte klasskillnader. Inte utbildningsbrist. Inte IQ-brist. Inte massiva problem med invandring och brottslighet. Eller någon konspiration.

Utan media.

För att de inte begriper alls vad ”att ta ansvar” faktiskt innebär på riktigt bortom den gymnasiala intellektuella nivå de verkar befinna sig på. Och här vill jag att du ska få upp bilder framför dig av tonåriga envåldsmonarker med enorm makt i 1600talets Frankrike, som verkligen inte alls begriper konsekvenserna av sin makt. För på den nivån befinner de sig.

Om du är journalist och du har lyckats förvirra dig fram till min dammiga blogg och nu suckar åt mina ord och himlar med ögonen så får du såklart göra så. Det jag skriver har sagts hundra ggr förr och jag har inga större förhoppningar om att jag kommer nå bättre fram till er än vad betydligt mer vältaliga personer lyckats med tidigare.

Men det behövs sägas igen ändå. För så länge ni arrogant tror att ni jobbar för det goda, och inte alls ser hur mycket ondska ni är med och skapar, så kommer vi lite mer normalbegåvade stå här och kasta ut smädelser åt er.

All denna kritik mot media sagd så vill jag här understryka det självklara: Ja det finns gott om journalister som gör ett godtagbart harmlöst jobb, eller t om ett lysande aktivt på riktigt ansvarstagande eftertänksamt. Men ni är oerhört få till antalet.

 

Lars Bern och ordets kraft

Ända sedan jag började studera pseudovetenskap och konspirationsteorier har mitt fokus legat på retorikens del av det hela. Jag har och kommer alltid hävda att pseudovetenskap till 99% står och faller med sin retorik. Och idag såg jag ett helt fantastiskt exempel på hur just pseudovetenskaplig retorik kan se ut som jag kommer till lite längre ner. Ett skolboksexempel på hur man ska göra för att nå fram. Ett mysterium jag dock tyvärr aldrig helt kunnat lösa är om skaparna av dessa videos och texter är medvetna om att de nyttjar en massa retoriska trick, eller om de är så pass fast i sin kognitiva bias att de inte längre förstår skillnaden mellan fakta och retoriska trick. Jag lutar åt att det är en blandning och att det är olika i fall till fall. I detta fall tror jag att skaparen Lars Bern är ganska medveten om ordets kraft eftersom han är verksam inom mediaproduktion och allt är så snyggt på ytan hela tiden. Lars valde nog fel karriär. Han skulle ha jobbat på TV3, alternativt åt RT och Putin.

Lars Bern alltså, skapare av lobbygruppen Stockholmsinitiativet, som välförtjänt tilldelades pris som årets förvillare av organisationen Vetenskap och folkbildning år 2010 har gjort en film om koldioxid som han vill att du ska se. Eller rättare sagt, han har gjort en film om utvalda delar av forskningen kring koldioxid, blandat med en massa konspirationer.

Det är en imponerande mängd saker han tar upp. Att skapa en strukturerad text kring allt det han säger, kan jag helt enkelt inte, för det skulle i princip innebära en ordagrann transkription av allt han sagt, men i det stora hela har jag återgett filmens innehåll kronologiskt nedan. Jag har tidigare bara läst vad Lars Bern skrivit, aldrig sett en film med honom. Men jag måste säga att jag är lite imponerad över hur många direkta fel, cherry pickade påståenden, konspirationer och stora uppsjö av klassiska och mer egensnickrade retoriska trick den mannen lyckas få med i ett så kort klipp. Det krävs passion och talang för en sådan bravur.

Filmen genomsyras av en vag koppling mellan två helt irrelevanta ämnen, kolesterol och koldioxid. För att kunna göra analogin mellan dessa två ämnes forskningshistoria kräver en massa cherrypickande av vad som skett kring dessa två ämnens vetenskapliga historia för att det ska se liknande ut. Lars gör även en rad imponerande irrelevanta kopplingar till Einstein och relativitetsteorin för att förstärka klimatskepticismens status som underdog i en tjockskallig forskarvärld som inte vill ta till sig allting direkt. Problemet är ju att irrelevant namedropping tyvärr funkar på många så det gör ju Lars helt rätt i.

Hans nästa steg är att gå in på klimatforskningens historia där dess tidigaste embryo med svenske nobelpristagaren Svante Arrhenius som framställs i positiva ordalag eftersom den skildrade en växthuseffekt som något positivt för klimatet pga kriserna man hade haft i jordbruk under ett kallt 1800tal. Att detta är en irrelevant jämförelse på alla sätt med de kriser torka leder till idag (och även då) nämns såklart inte alls. För om man kan börja en berättelse med något positivt, har man skildrat de som senare kommer som extra negativa och felaktiga. Det är alltid en fördel om du kan låta lite positiv nämligen. Och som gammal man är det alltid extra trevligt när man kan få in ett ”det var bättre förr” i det man vill tala om.

Men nu lämnar Lars för ett ögonblick det mer positiva och börjar komma in på förstärkningseffekter av växthusgaser och då framförallt vattenånga som uppstod senare. Här dyker plötsligt FN upp som en mörk kraft på horisonten som vill införa världsdiktatur (tillsammans med miljöpartiet!) Och för att verkligen få till hur omfattande och mäktiga de som finansierar forskningen är tillskrivs även Rockefeller och ”den nya världsordningen” en stor roll i det hela. Ja, Lars namedroppar alltså både onda judar och NWO för att verkligen understryka hur ondskefull klimatforskningen är. Skall det strykas medhårs kan man lika gärna ta i som fan!

En mycket liten, men för mig som retoriskt intresserad detalj är hur Lars givetvis inledningsvis helt oprovocerat slänger in ett tyskt begrepp mitt i detta om FN, eftersom alla vet att om du säger fingerspitzengefühl snarare än fingertoppskänsla så låter du sjukt mycket mer intellektuell! En arrogant akademisk klassiker som funkat utmärkt sedan 1800-talets glada dagar då Faderlandet hade sin mäktiga surkålsskugga över allt intellektuellt i världen. Nej jag vet, det är kanske småsint av mig att ens ta upp det, men jag vill nog hävda att det är signifikant och symptomatiskt för Lars hela medvetna framställande av sig själv och sitt kunnande. Det är helt enkelt så man gör.

Sedan talar han om hur på senare tid varit en ”rad charlataner” (utan att nämna någon) som har nyttjat denna forsknings påstående men att ”vattenångahypotesen aldrig har kunnat bevisas”, eftersom (och här gör han en av få faktiskt vetenskapliga delar i sin film om koldioxid) beskriva lite kortfattat om hur vattenånga funkar. Hans poäng är att molns kylande effekt och gasers värmefångande, tar ut varann. Utan att gå in på vilken förenkling hans analys är så kan vi ju konstatera att han ”glömmer” att nämna att förstärkningseffekter idag inte alls bara handlar om vatten, utan framförallt om frigörelse av metan ur permafrost och havsbotten. Ja, han glömmer nämna massor av mer relevanta saker, men jag kan liksom inte skriva hur långt som helst. Ni kan läsa mer här och framförallt här vad man inom forskningen menar med detta stora begrepp

Han avslutar filmen med att hävda att temperaturen de senaste 20 åren har legat stilla. Vilket skulle ha kunnat varit sant om man bara tittade på åren 2000-2016 med välvilliga klimatskeptiska ögon. Men eftersom det de senaste åren (2017 och 2018)  har ökat dramatiskt igen är det inte alls sant. Antalet temperaturrekord som slogs under åren är skrämmande stort. Och också ganska irrelevant om det skulle ha varit sant, eftersom ingen hävdar att det inte kan uppstå tillfälliga platåer eller negativ feedback i en ökning plus att klimatförändringen är inget fenomen som inleddes för 20 år sedan, utan för 100 år sedan med industrialiseringen. Man kan liksom inte zooma in på hur små delar som helst av något för att få fram en poäng. Allra minst något som inte ens ÄR den senaste tiden längre. Lars behöver både lära sig läsa kurvor och hålla sig mer uppdaterad.

Han hävdar också att ev avvikelser i globala normala temperaturer helt beror på fenomenet El Nino – vilket heller inte alls är sant. Sen ändrar Lars plötsligt ton till en lite mer ödmjuk men ändock cynisk betraktare. Han nämner här att ”även om koldioxid skulle vara så farligt som andra hävdar men som jag inte tror så är ju Sveriges roll irrelevant jämfört med Kinas del av de globala utsläppen.”

Sedan påpekar han att senaste klimatkonferensen i Polen mest blev ett blahablaha och det har han givetvis helt rätt i, men att det avspeglar snarast hur egoistiska nationella intressen tenderar att sättas före globala altruistiska missar Lars och jag noterar såklart att han noga valde att nämna Kina som en bov, eftersom i sann högerpopulistisk agenda är det dumt att raljera över USA eller Ryssland.

Men det intressanta i Lars irrationella beslut att öht nämna senare års klimatpolitik är ju inte alls att det avspeglar att Sverige agerar i onödan eller att allt är kaos, utan det avspeglar ju precis att det Lars och andra klimatskeptiker tror om konspirationer för globaliseringsdiktatur och en mäktig klimatlobby helt enkelt är helt uppenbart fel.

Det om något visar ju med allra största kraft att det verkligen inte finns någon stark global konspiration som håller på att förslava oss under ondskefulla judiska klimatforskare betalda av FN och NWO, utan att allt som finns är just stater som ibland agerar bra, men tyvärr väldigt ofta agerar populistiskt och egoistiskt – inte minst när de styrs av högerpopulister (men hej USA, är du här?) eller diktaturer rädda för att tappa makten över sitt folk (jag tittar på er Kina, Ryssland och Saudiarabien). Apropå konspirationer mot mänskligheten då när världens absolut största fyra oljeproducenter inte vill vara med och rädda världen för att de inte tror på en klimatförändring. *host, harkel*

Och sen är Lars klar med sitt anförande. Eller ja just det, ett par sista ord om att miljöpartiet vill införa diktatur kommer upp IGEN här på slutet eftersom det är jätteviktigt att understryka. Och det sista är att knyta ihop säcken genom att jämföra med det ”livsnödvändiga ämnet kolesterol” igen ifall någon hade glömt hur god den ariska köttindustrin är och hur ondskefull den judiska sockerindustrin är.

Så, vad vinner jag med att raljera över Lars Bern? En snäll gammal vis man på ålderns höst som vill oss alla väl? Är jag inte minst lika mycket en kålsupare som honom nu? Värre!? Jo det är jag kanske i din värld och kan aldrig ändra på det heller.

Skillnaden är att jag är i allra högsta grad medveten om att jag sysslar med retoriska lekar i det jag nu skriver, och framförallt, tänker inte låtsas som annat heller. Nej, min poäng är bara att visa vilken oerhörd kraft retorik är i allting och att det tyvärr inte finns några enkla sätt att bemöta det.

/Falsk ödmjukhet och klimatpropaganda by proxy.

The insect apocalypse is here

Vad är det som får en skriven text att bli intressant? Vad är det som får dig att få fram ett budskap? Det finns givetvis många trick och många tips, men det gäller ju att väcka känslor i läsaren på något sätt så att läsaren reagerar. Och handlar det om ett budskap gäller det även att övertyga. Instrumenten du har till ditt förfogande träffar olika bra på olika individer. På vissa är korta snärtiga texter med minnesvärda citat allt som behövs. Du vet, de där meningarna som på egen hand sammanfattar enormt mycket och som sedan med fördel gör sig som citat (för att bevisa vad som helst, men det är en annan diskussion). För andra krävs digra listor med tunga referenser, formler och kall objektiv logik. För absoluta merparten av oss krävs dock att empati och nyfikenhet väcks.

Vägen till att läsaren ska hålla med dig om något är att du lyckas övertyga den både i hjärnans mest cyniska och logiska vrår och att hjärtats mest känsliga delar petas på. Humor är ett fantastiskt sätt att göra så. Garden sänks när vi skrattar och detta nyttjas ofta av folk på scen för att få fram allvarligare poänger. Men vissa ämnen är svårare att skämta om, inte minst i textform där scenens retoriska trick inte är lika enkla att nyttja. Då är en effektiv väg som inte ter sig så dramatisk att peta på vår nostalgi och våra minnen med anekdoter och skildringar av svunna tider. Och bara precis så där lite grann på vår oro. Men se till att allt detta görs på ett sätt som inte kan kläs av för att vara överdrivet emotionellt. Dvs det gäller att du kommer till pistolduellen med ett skjutvapen och inte känslor. Och då är fakta och åter igen mer kalla fakta det skjutvapen du ska välja. Hysteri är alla effektiva retorikers värste fiende. Något många engagerade människor som vill väcka engagemang borde lära sig.

Vägen till en riktigt bra magsup som sitter i, går via huvudet.

Och vill du läsa ett klockrent exempel på hur man ska skriva en text som känns i både mage via huvudet är NY Times artikel av Brooke Jarvis – The Insect Apocaplyse Is Here – ett lysande exempel på hur du ska göra. Vi har nog till mans hört om försvinnande arter och ett hotat jordliv, men du kan behöva läsa om det igen. För du har nog inte förstått. Faktiskt. Du vet, på det där sättet du tar till dig saker på riktigt. Och bryr dig.

Det finns ju ett berömt citat som jag kan parafrasera här om hur en människas död är en tragedi men hur 100 miljoner människors död är statistik för att tala om hur mänskligt engagemang kräver det personliga för att väckas.

Men det är inte en helt rättvis beskrivning av artikeln eftersom den faktiskt just får dig att förstå tragedin i de stora siffrorna istället. För ibland är det just de stora opersonliga siffrorna som är tragedin. En död humla är ingen tragedi för de flesta av oss, men är 100 miljoner det kanske?

Som jag redan påpekat är hysteri inget bra instrument att nå fram till folk. Och jag inser att när jag skriver texten så är min skrivkonst inte den som Brooke har. Min text blir hysterisk. Jag ger alltså inte artikeln rättvisa. Tvärtom. Alltså bör du läsa den istället och skita i allt jag sagt.

Könsskillnader

Vidare på diskussionen om Jordan Peterson kan vi ju titta på den forskning han delvis lutar sig åt (du hittar den huvudsakligen här). Den visar att i länder med stor jämlikhet tenderar könsskillnaderna förstärkas. Teorin är att friheten att välja vad man vill i livet faktiskt öppnar dörren att luta sig åt det beprövade och psykologin kopplar detta sedan till att det då finns biologiska skillnader i könen som gör att män t ex dras åt beskyddande yrken/roller och kvinnor åt vårdande. Dvs könen är biologiskt olika kognitivt och även när de ges fritt spelrum så kommer de välja det ”naturliga” för dem.

Jag har egentligen inte mycket att säga om detta mer än att det finns en del källkritiska aspekter att ta större hänsyn till och det är att det sociala i en jämlikt samhällsstruktur inte alls behöver vara så jämlik som den framställer sig själv. Dvs den kan fortfarande genomsyras av ideal, lite som en reaktion på möjligheter, som får folk att gå till det trygga.

Män och kvinnor är statistiskt sett lite olika biologiskt om vi utgår från vad forskningen säger. Men det intressanta med detta är hur uppenbart det är att ett sådant resonemang kan användas för att påstå saker det inte alls stöder, så som lämplighet, möjlighet och skyldighet. För två oerhört viktiga källkritiska faktorer uppenbaras här nu. Dels det faktum att det är statistik kring en grupp. Inte vad olika individer faktiskt ligger på för förmågor och talanger. En biologisk kognitivt betingad fördel på gruppnivå behöver inte alls finnas på individnivå. Ett enkelt exempel: Påståendet att män skulle vara mer aggressiva kan absolut stämma på gruppnivå, men på individnivå kommer du fortfarande hitta kvinnor som är mer aggressiva än de flesta män. Det kan tyckas som självklart men det är viktigt att understryka eftersom det faktiskt visar något annat viktigt. Den andra källkritiska aspekten är att om vi nu vet att individ och grupp inte är samma sak, dvs att det finns gott om vårdande män och aggressiva kvinnor, så kvittar det väldigt mycket vad en majoritet av en av könen är. Du kommer inte veta vilka individer som är det.

Dvs om man hävdar att män är mer lämpade än kvinnor att bli ingenjörer i tekniska ämnen, för att statistik visar att män är bättre på det på gruppnivå och det kan tom bevisas och förklaras biologiskt, så missar man ju dels att många män fortfarande vara helt värdelösa på det, och många kvinnor vara helt lysande på det, biologiskt och på individnivå. Och om du inte vet en individs möjligheter, hur ska du då kunna ha användning av en sådan här kunskap till något konstruktivt och vettigt alls? Och då tar vi inte ens hänsyn till aspekten att vi vet att socialisering är ett extremt kraftfullt instrument som bildligt kan flytta på berg. Dvs en person som inte har perfekta biologiska förutsättningar kan fortfarande med träning och rätt miljö bli jätteskicklig. Fråga vilken idrottare eller artist som helst om vikten av träning vs rå talang.

Nej, den uppenbara risken är istället att om samhället får för sig att ALLA män är bra på fysik och ALLA kvinnor är bra på omvårdnad är att man börjar promota eller t om förbjuda karriärer i mer auktoritära samhällen med denna felaktiga hänvisning. Att skolan säger åt den teknikintresserade flickan att hon inte är lämplig för det, och lurar den totalt teknikointresserade pojken att han borde söka sig till det.

Inte nog med att världen då kommer berövas lysande kvinnor inom teknisk torr manlig fysik, världen kommer också berövas fantastiska män inom kvinnliga vårdande yrken och de sociala påverkande faktorerna som ofta faktiskt är mycket viktigare än de biologiska tynar bort. För att inte tala om krossade drömmar och direkt förtryck om regler och normer skapas.

Och det är ett mycket större bekymmer på alla sätt än att det på gruppnivå finns en skillnad. Den skillnaden är i princip mest akademiskt intressant att titta på som variabel till VARFÖR kvinnor och män på gruppnivå tenderar att välja olika yrken när de sociala variablerna inte längre räcker till. Den kommer inte visa på deras förmåga, talang, betydelse och lämplighet inom yrket ö h t på individnivå.

Vilket då är precis det JPs fanboys helt felaktigt antyder med sin faktiskt misogyna, socialkonservativa politiska agenda. Forskning är sanslöst lätt att missbruka till att hävda all världens direkta osanningar utifrån politiska motiv för den icke helt observante. Och vad JP personligen vill ha sagt med att ta upp diskussionen förblir oklart, men ett syfteslöst objektivt intresse tror jag inte alls är hela sanningen eftersom han trots allt inte nämner de självklarheter jag nämnde ovan när han tar upp det. Rör han upp en stagnant gryta? Ja absolut. Tar han ansvar för konsekvenserna hur det missbrukas av fansen? Nej inte vad jag kan se. Och därmed tror jag heller inte han är speciellt oskyldigt sinnad.

Jordan Peterson

Det mediala fenomenet Jordan Peterson har nog undgått få personer. Han är känd för att orädd konfrontera saker som av många betraktas som politisk korrekthet mer än sanningar. Det finns många saker man kan säga om JP men jag är mest intresserad av hans retoriska skicklighet. För han är tveklöst en skicklig debattör. Låt mig försöka att lite övergripande analysera vad det är han gör.

På youtube finns timtals med intervjuer, föreläsningar och inte minst debatter med JP som alla uppvisar två fenomen. För det första ser det nästan alltid ut som JP vinner dessa debatter och för det andra ser han alltid ut som den mest sansade personen. Det är tämligen lätt att hitta brister och retoriska fel i hans motståndare och hans stora skara av fans gör så väldigt fort. Hånen haglar och man stärks uppenbarligen i sin uppfattning i JP som personen som har rätt.

Klassisk skjutjärnsjournalistik eller vass debatteknik handlar om att konfrontera motståndarens sämsta sidor. Att få dem att tappa masken och visa upp vad de står för. Och varje gång försöker också JPs motståndare göra just det. Man ställer en hård fråga i stil med ”varför är du emot feminism” varpå JP svarar ”det är jag inte alls, jag är emot x, vilket forskningen också visar är det rätta”.

Den tilltänkta hårda bredsidan mot JP tar alltså inte alls. Sällan har motståndaren fokus kvar efter detta utan JP leder nu in debatten där han vill. Ställs nya konfrontatoriska frågor svarar JP alltid undflyende genom att hävda att han felciteras eller feltolkas. Frustrationen tilltar hos motståndaren som fortsätter insinuera att JP måste mena något. Motståndaren börjar nu alltid se desperat och irrationell ut. Fäktandet efter halmstrån blir ofta lika sorglig som svamlandet. Och utan att vi egentligen vet ett dugg mer om vad JP ”egentligen menar” har han både fått fram sin tes och fått motståndaren att se irrationell ut. Jag har faktiskt nästan inte sett en enda debatt inte sluta så med JP. Med få undantag håller han alltid huvudet kallt. Och blir ju inte hellre sämre på det desto fler ggr han får öva.

Så jag tänker så här: Om du ska diskutera med en person som tveklöst är intelligent och är skicklig på just att debattera så ska du ju anpassa dig efter situationen. Jag har funderat på exakt HUR man rent allmänt ska debattera personer med JPs teknik och det leder mig till att tro att man överlag inte ska det. Inte för att JP har rätt, men för att du inte kan göra det utan att vara duktig på det, annars är det bara ytterligare en liten bock i segerboken för JP.

En sak som oftast inte är att rekommendera i debatter är att vara reaktionär. För om motståndaren hela tiden leder in dig på det som den vill diskutera kommer du förr eller senare få problem. Nu är JP en mästare på att sitta i det reaktionära defensiva hörnet så det är nog helt enkelt inte där vi ska sätta honom. Vi ska inte ställa ledande eller uppenbart hårda och emotionella frågor till JP där han ges chansen att direkt framställa sig som ett offer för missförstånd. Man ska nog bara låta honom prata och komma förberedd kring hans klassiska påståenden om ”det är vad forskningen visar”. Dels avväpnar du ju faktiskt hans älskade underdogläge. Dels kan han inte dominera dig i frågan om forskningsläget. Problemet är att skickliga retoriker sällan är bra på att läsa forskning och skickliga forskare sällan är skickliga retoriker. Vilket tar mig tillbaka till grundtanken igen. Kanske det bästa överlag bara är att undvika debatter framför en kamera eller publik med JP. Och istället hålla sig till att lugnt och kyligt faktagranska alla hans tvärvetenskapligt grundande teser. För lite som alla forskare gör när de försöker hävda sanningen i en tes och forskar blir det alltid knivigt när man lämnar sitt eget fält. När psykologen JP vill få stöd av biologin för sina teser blir det genast jobbigt. Det handlar ju inte om att JP inte gjort ett noga jobb, utan om att man inte bara kan citera forskning som stöd för en tes utanför sitt fält utan risken att det man citerar är riktat åt en publik som känner till vissa saker.

Alla som läst en vetenskaplig artikel vet att du kan förvisso läsa förstå dess poäng oftast bara du är allmänt vetenskapligt skolad. En fysiker KAN absolut läsa en biologs artikel och vise versa och förstå den. Men det som ofta inte kan uppfattas är felen i artikeln. För då krävs att man just själv är expert i ämnet och dels kan det och dels det aktuella forskningsläget.

JP förstår säkert det mesta han läst om biologi, för jag har förstått det som att han faktiskt har viss utbildning i det, men han är fortfarande inte en expert i det och därmed saknar han både bredden och djupet och erfarenheten inom ämnet att göra ett korrekt användande av biologiartiklar som viktiga referenser till sina teser. I många fall vore det inte så problematiskt, men när man bygger upp en massa resonemang kring ”hur naturen är” så måste man ju veta vad man talar om.

Tvärvetenskap är svårt av det skälet. Det är nämligen löjligt svårt att vara expert i mer än en sak. Oftast krävs därför samarbeten mer än enskilda geniers ord. Och biologin är inte imponerad över hur JP använder deras forskning. Men även här har han ett ess i kortleken tyvärr och det är det besvärliga faktum att han tar vetenskapliga påståenden och presenterar dem populärvetenskapligt. Och forskningen ger ytterst sällan sig på att kommentera populärvetenskapliga böcker och texter. Vilket gör att det enda stället JP behöver möta motstånd är antingen i debatter, där han som jag påvisat oftast är för skicklig retoriker, eller inte alls eftersom de få texter som finns ”bara” är populärvetenskapliga texter de med. För ja, belackare replikerar ju såklart på vad en biolog säger i WP med att det trots allt inte är i Nature repliken kommer. Dvs bara åsikter i debattartiklar och/eller bloggar.

Nej, men det är å andra sidan inte i Nature som JP fått sitt svammel om humrar publicerat heller eller hur? JP är förvisso publicerad överallt i bra vetenskapliga tidskrifter, men inte för de saker som ifrågasätts heller och de saker som han gjort sig känd på. Den skillnaden är viktig. Som jämförelse: Einstein sa massor av saker om filosofi och ideologi, men han sa det inte i de naturvetenskapliga tidskrifterna. Och det är heller inte där någon borde hävda att Einsteins vetenskapliga storhet och tyngd låg. Samma princip måste rimligen gälla JP med. JP är psykolog, alltså är det hans psykologiska meriter som är de relevanta.

Tyvärr blir det gärna ett töcken det där. ”JP sa…” Jo men var? Och i vilket sammanhang? Vad är en åsikt av JP som aldrig granskats i av hans likar i tidskrifter och vad är saker han fått publicerat själv i bokform för allmänheten? Dvs den vetenskapliga tyngden spelar enorm roll i trovärdigheten. Inte minst när man gladeligen blandar samman allt i en soppa.

Visst är det så att man inte behöver vara biolog för att ha rätt om biologi. Det vet vi redan. Men när personer når profetstatus är det dags att nagelfara allt de säger och dess kontexter. Då blir inte svepande generaliseringar från ett fält ok att använda i ett annat.

Och sedan finns det en helt annan aspekt kring JP som kan vara värt att tänka på. Han hävdar som sagt gärna att han är felciterad och feltolkad. ”Jag är inte alls mot feminism…. men…” Lite där känner jag att fler borde tänka efter. För var känner vi igen den retoriken? Jo just det från populister i extremhögern. De använder denna retorik om allt. ”jag är inte rasist/antifeminist/mot homosexuella… men..”

Grejen är att det finns väldigt få skäl att säga att man måste få tala om problemen med något om man inte vill det illa. Dvs man sår en tanke utan att säga så mycket.

Det finns något som kallas tendenser inom all källkritisk analys. Vad vill JP egentligen ha sagt med sina korta (ibland) faktamässigt grundade påståenden? Är det BARA det han säger han vill ha sagt, eller kan det finnas en poäng han vill få fram också?

”Du ser dig som konservativ” sa Skavlan till honom på TV. ”Inte särskilt mycket” svarade JP. Men sedan vävs sakta in en stor mängd märkbart konservativa åsikter in i allt som sägs som handlar om hur bra och naturligt vissa saker konservativa älskar är. Inte minst i motiven till att nämna det. För motiv till saker är ju väldigt sällan det folk säger de är, utan något helt annat. Om jag konstant vill diskutera problem inom feminism men sen inte vill kalla mig antifeminist är det svårt att ta det på allvar för en kritiskt tänkande människa. Varför tar du då upp det liksom?

Och om det i sig inte övertygar folk om en tendens och ett motiv blir det ju även viktigt att titta på vem det är som håller med en person och vad det kan säga om tendenser i vad som egentligen menas. Tar JP kraftigt avstånd från alla dessa miljontals extremt konservativa misogyna alt-right-pojkar och män som håller honom som antifeminismens husgud?

Inte särskilt mycket.

Bara lite så där lagom mycket vid en konfrontation om det för att framstå bra och att den som tar upp det åter ska se ut som den är irrationell och överdriver. Men sedan djupdyks det fort ner i den problematisering av ett ämne som JP återigen vill få oss att tro saknar några som helst djupare poänger och motiv.

Jo tjena. Kan folk sluta gå på denna fälla nu?

Mer läsning:
Brändén
WP

 

Åsiktspaketets baksida

Har ni tänkt på att väldigt ofta är gränsen från en åsikt till en annan hos denna person väldigt glidande. Det krävs alltså oftast väldigt lite för att samma person ska tycka eller rösta annorlunda i en politisk fråga. Från L till S, från V till C, och då plötsligt ser man på den personen med HELT andra ögon pga hur den röstar i förhållande till din bild av de som röstar så.
 
Det är ganska märkligt vad ett politiskt epitet kan göra med vår bild av folk. Problemet är ju att politiska epitet kommer i paketform. ”Jaha, du är en sådan som röstar på M”, och så föreställer man sig hela det klassiska paketet med slickat hår, skatteavdragen kostym, rikemansson som lägger fälleben på sitt hembiträde osv. Eller ”jaha, en vänsterpartist” och så ser man den arga hampainrökta svartklädda människan som bor på Möllan och som vill skatta sönder alla företag till konkurs och rädda världen i ohelig allians. Och visst FINNS paketen som är övertygade om att de har jätterättast. Överallt. De vandrande klichéerna. Men sannolikt är de flesta av oss mycket mindre klyschiga och betydligt svagare i sina övertygelser om att just deras politiska parti har rättast av alla rätta.
 
Kan tyckas som världens självklarhet. Men jisses vad folk INTE tänker på det när de får höra vad folk röstar på. Du gör det. Jag gör det. Fan alla gör det.
 
Och nu menade jag faktiskt inte alls detta som ett subtilt försvar för SD. För SDare är lika goda kålsupare på att ha paketintryck av sina politiska motståndare de med. Detta är rimligen bara en mänsklig egenskap. En mycket dålig sådan eftersom den knappast leder till något av nytta. Skulle tro att vägen att nå fram till någon som verkar tycka fel enligt dig, är att undvika tillskriva dem vare sig nivåer av övertygelser eller hela paket av dem. Ibland är det för dem bara små små saker som gör att någon väljer att lägga sin röst på KD och inte på C. Ibland är det bara en fråga om att välja minst usla alternativ i en enskild fråga där man får ett paket på köpet.
 
En annan aspekt av detta är att konfrontation skapar skyttegravsmentalitet. Kritisera någon för vad den står för i en fråga på ett sätt där du tillskriver dem åsikter de inte hade och de börjar kanske anamma dem mer medvetet eller omedvetet eftersom du då sannolikt ger deras nidbild av sin motståndare kraft.
 
Så innan du kallar någon som röstar på C för ”borgarjävel som är för månggifte” eller Liberal för ”skolsalsgeneral” så finns ju chansen att de faktiskt inte alls gillar just de aspekterna av ”sitt” parti. Dvs, du kanske ska fråga dem först.