INTJ vs INTP vs INTx

När man googlar runt eller häckar på diverse forum och grupper och frågan kommer upp om huruvida man vet om någon är INTJ eller INTP så haglar förenklingarna in som argument för hur enkelt det är att identifiera. ”Sätt in dig i funktioner så vet du”, ”gör ett test hos ett proffs” osv.

För i verkligheten är det inte alls enkelt att identifiera såklart. Det är faktiskt väldigt svårt att ö h t identifiera MBTI-typer med en speciellt god säkerhet i de flesta fall. Och det paradoxala är att det inte alls alltid hjälper att lära känna en person bättre hellre. Ibland är det faktiskt tvärtom. Ju bättre man lär känna en person, desto fler nyanser ser du som ställer till det i profileringen av flera olika skäl.

Så du gillar inte stora fester, men små är jättekul? Så du tycker om att sporta, men du saknar helt bollsinne? Svårtydda som fuckar upp frågeformulären trillar snabbt in ju mer data vi får. Det är ointuitivt att tänka sig att mer data kan försämra en analys, men i MBTI är det ibland så. Och i slutändan med en massa motstridiga variabler så står man med ett resultat som är snömos. Ibland för att frågorna bara är dåligt formulerade eller för förenklade, men ibland för att vi är komplexa och inte alls reagerar konsekvent kring saker. Vad är egentligen ett ”måste” för en introvert person? Måste den bli jättedränerad av folk? Måste den avskyr telefoner och fester? Måste den vara bättre på självreflektion än en extrovert? Kan inte en intuitiv snickra lika bra som en sensor? Klyschorna haglar när svaren på dessa ting blir självklara för vissa.

Själv vet jag inte om jag är INTP till 100% trots att jag tror det är så och kan mer om MBTI än de flesta jag stött på. Den enkla anledningen är att jag helt enkelt delar väldigt många typiska drag och personligheter med andra typer och kanske heller inte kan känna igen mig i alla saker som jag som INTP förväntas uppvisa eller ha. – vilket de flesta av oss gör. Väldigt få personer kan känna igen sig i allt i en ärketyp och inget i andra oavsett MBTI.

När jag gör tester på nätet så blir jag INTJ lika ofta som jag blir INTP. Det beror helt enkelt på att jag har ett par oklara funktioner och svar hos mig som gör att balansen tippar över beroende på hur jag svarar. Det krävs inte MYCKET skillnad i svar faktiskt för att tippa över mellan INTP/INFP/INTJ/INFJ och för all del mot ISTP eller ENTP. Att göra tester är således helt meningslöst för mig. Jag, likt många andra, måste helt enkelt analysera det här den långa vägen, Via funktioner och andra resonemang. Testerna förenklar fel, eller ställer inte relevanta frågor. Allt för att få in dig i ett fack, som du sedan kanske bara tippar över till med 1% marginal.

Jag delar enormt många drag från INTJ. Jag är ganska dömande. Jag tycker mig ha hyfsad känsla för frågor kring rätt och fel. Jag tycker inte om oorganiserade människor. Jag kan bli lite smått auktoritär, inte minst om jag blir irriterad. Eller det kan sammanfattas så här: Beroende på om jag är avslappnad (INTP) eller mer spänd (INTJ) blir jag lite olika i sättet. Det är som en switch ändras i mitt huvud faktiskt. Så stor känns skillnaden.

Och tittar vi på mer funktionsbaserade saker så har jag drag av att vilja gå från A till Ö alltid. Dvs Ni. Jag är också tämligen bra på att lösa praktiska problem och organisera detta för mig och andra. Te. Jag har ett rätt gott sinne för estetik och känner mig alltid uppkopplad mot ”världen” så att säga (Se). Jag har också en tendens att kunna ta saker personligt, som jag inte borde och blir argumentatorisk och långrandig för att överbevisa. Dvs Fi.

Så, varför tror jag inte jag är en INTJ då? För att jag lever hela tiden i mitt huvud, dagdrömmande och konstant analyserande allting omkring mig och andra problem (Ti). Min tanke glider iväg väldigt lätt för att sedan åter med totalt fokus angripa ett valt problem. Jag älskar att snabbt höfta ut olika svar på frågor. Bolla fram idéer. Dvs Ne. Jag är också nostalgiskt lagd och ser mig själv som väldigt allmänbildad. Dvs mitt Si är starkt. Och jag ser mig som en empatisk människa som är allt annat än kall känslomässigt. Dvs Fe. Eller i andra ordalag, jag ser ett problem (ofta innan du gett mig det), börjar analysera det och olika lösningar, letar i mitt arkiv efter tidigare kunskaper och viktiga variabler (Si) och försöker sedan förhålla mig till det och förmedla mitt efterfrågade eller oönskade svar (Fe).

Så hur får jag ihop det då? Ja en lösning är att jag bara är en INTP med tränade INTJ-funktioner pga omständigheter, ideal och uppväxt – eller vice versa för all del. Jag funderar ofta på mina funktioner, vad jag använder i en given situation, vad som går lätt vad som är ansträngande osv. Och då lutar det, om än svagt, mot INTP mer än INTJ. Bara det ATT jag funderar en massa på detta här med MBTI och brottas med att försöka förstå det in i absurda detaljnivåer är en indikation på att jag är INTP och inte INTJ. Det är på gränsen till detaljbesatthet på sensornivå faktiskt. Inte oväntat har jag blivit ISTP på något test med.

En annan är att jag är en INTx istället. Dvs rättare sagt, en ANNAN ärketyp som inte finns med i mallen. Dvs för mallen kan ju givetvis vara helt felaktig i sina gränser.

Jag vill verkligen inte framställa mig som en liten unik snöflinga dock. Det känns bara så fånigt, utan om vi håller oss till beprövade tankar om MBTI så är jag sannolikt en av de två. Och då återstår den enkla förklaringen: Skillnaden är uppäten eftersom mina funktioners nivåer är mer relevanta än dess ordning. Dvs hur vältränad min Te är, är viktigare än vilken ordning den kommer i ”naturligt”.

Så alla ni som brottas med att vara svåridentifierade. Inte bara INTx-typer, utan alla med ett eller flera x i sin typ, känn er lugna och trygga. MBTI är bara en förenklad mall trots allt. En mall som bygger på förenklingar och ideala omständigheter. I verkligheten är de flesta av oss inte så enkla.

Och träning är viktigare än medfödda kognitiva ordningspreferenser. Lite som med all träning. Det kvittar rätt mycket om du föds som jättemusikalisk om du sedan aldrig övar på ett instrument. Det samma gäller FiFeTiTeSiSeNiNe….

 

Annonser

Skrota det meningslösa försvaret

En ständigt aktuell fråga som alltid ligger och pyr i samhället är det här med vårt försvar. Ryssland har på senare år börjat visa stormaktsfasoner och har även invaderat ett par grannländer eller mer eller mindre autonoma delar av ”sitt” land. Tjetjenien, Georgien och Ukraina som bästa exempel. I Ryssland finns ett speciellt förhållande till dessa områden och man anser överlag att de på något sätt tillhör dem. Fler länder står under samma blickar, inte minst allt som tillhörde Sovjetunionen har legitimt skäl att fundera på ifall Ryssland kan få för sig att ”befria” dem från oket av självstyre.

Men I ärlighetens namn, Sverige är inte ett av dessa länder. Det är 200 år sedan Sverige var i konflikt med Ryssland. Nej, vi är inte tajta buddies, men Sverige är ingen fiende med Ryssland heller.

Folk talar ibland om att Sverige vore intressant ur strategisk synvinkel för Ryssland. Som total kontroll över Östersjön och som landbrygga mot NATO.

Jag har så svårt att ta detta resonemang på allvar. Det känns så oerhört begränsat i sitt omfång vad gäller konsekvens och behov att jag på fullaste allvar undrar hur intelligenta personer som tror detta är en lurig analys (hint, inte alls).

För varför skulle Ryssland vilja invadera Nato (och använda Sverige för detta?) Konsekvensen av ett krig mot NATO är ju att man kommer i krig med USA, och det skulle man förlora. USAs dominans som krigsmakt är så total vad gäller resurser, teknik och inte minst det viktigaste: Erfarenhet. Man har krigat världen över oavbrutet sedan Andra världskriget. Det har verkligen inte Ryssland gjort.

Faktum är att ett samlat NATO utan USA fortfarande skulle ge Ryssland en rejäl match för pengarna. Länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Polen osv har faktiskt en modern och rejäl militär styrka – inte minst tillsammans. Priset för ett invaderande Ryssland skulle bli enormt bara rent militärt att lyckas. Och för vad? Land? Det är ju inga stora naturresurser i Europa. Vår europeiska rikedom består i bildat mannkapital och eteriska saker som icke industriella finansföretag. Allt fragila saker som kontrolleras globalt. En knapptryckning och börsvärdet är utraderat och t om en erövrad BMW-fabrik är värd noll. Och allt kräver specialister för att kunna användas.

Samma gäller då allt av värde i Sverige. Ja… ok… vi har skog. Vi har järnmalmsgruvor. Men seriöst. Det är inget Ryssland inte själv har redan.

Och det är där som skon klämmer för mig. Vi lever i år 2017. Idag handlar allt om ekonomi. Inte minst för rika personer. Och det är rika personer som styr världens största länder. Nackdelen med det kan vi låta kommunister raljera om, men fördelen är att rika personer sällan vill bli av med sin rikedom. Och krig vill man bara ha om det gynnar rikedomen. För Putin eller andra ryska framtida ledare finns inga rimliga vinster i ett krig mot Sverige och sedermera NATO som inte fullständigt skulle ätas upp av kostnaderna och ruinera länderna – för krig – det är jävligt dyrt. T om krig kring underutvecklade smånationer har kostat stora supermakter enorma pengar – och de vinner inte ens alltid. Se bara på USA och hur krig mot Vietnam och Irak/Afganistan har kostat.

Krig i rena territoriella erövringssyften av grannar, det är inte sådant någon sysslar med längre. Det har inte varit aktuellt sedan Andra världskriget faktiskt. Ja… bortsett då Krim och Urkraina kanske du då tänker.

Javisst. Men om du inte inser de speciella omständigheterna med det. Där demografi och tämligen icke-blodigt övertagande spelade roll när du tittar på Sveriges hotbilder – då vet jag inte vad jag ska tro om din analysförmåga. Bra är den faktiskt inte.

Men men.. Ryssland flyger ju in över våra gränser ibland. Och de kanske ligger bakom hackerattacken mot banker/elverk – och Ukraina!1!! De håller ju på med något!

Du menar övar? Du menar beter sig som nationer med supermaktskomplex? Skramlar med vapen? Ja grattis. Det tillhör spelet för massorna. Och återigen: Sverige är inte Ukraina.

Förresten, låter jag ovanligt upprörd tycker du? Ja faktiskt är jag det. Jag tycker det är direkt skamligt att man år 2017 låter en politisk agenda från en annan generation styra över så här stora resurser av våra skattemedel som man nu gör. Och därtill vill utöka det ännu mer.

För varje dag får vi in rapporter om hur illa ställt det är med resurserna till skola, polis och sjukvård – och så vill man lägga mer pengar på stridsvagnar? Seriöst?! Världens minst sannolika ”men tänk om” och vi lägger massor av miljarder på det för en lösning som inte ens hjälper även om ”om” infaller.

Även om jag har fel i hela min analys av världsläget (vilket jag inte har) – så kommer det liksom inte rulla in stridsvagnar på Gotlands stränder. Allt Putin skulle behöva göra för att kontrollera Sverige är att skicka in en specialstyrka i Stockholm och ta över regeringsbyggnader tills vi gav oss. Sverige är så oerhört pinsamt centraliserat till huvudstaden att ingen ändå kan fatta några vettiga kraftfulla beslut på egen hand om man inte har titeln Statsminister på CVt – för annars måste det gå igenom 72 remissinstanser och 34 utskott. Och även om vi löser centraliseringsproblemet är vi ju heller inte alls självförsörjande på mat, så om tillgången på bränsle ströps och vi sattes i blockad så svalt vi efter en vecka och skulle ge oss. Kort och gott: Den supermakt som ville erövrar oss på 1 vecka. Max 2. Det säger ju t om militärens egna tennsoldater. Om än att deras lösning på det är att skaffa fler musköter till osnutna 18åringar.

Och nej – 100 till plan eller 1000 till stridsvagnar gör inget att stoppa det när samhället i sig ser ut som det gör. Faktum är att en total värnplikt inte heller skulle lösa ett skit. Jag har gjort lumpen – inte fan lärde jag mig något där som stoppar en ryss. Tvärtom blev jag väl snarast fullt medveten om hur feltänkt allt är och hur många som sorgligt nog lever kvar i en annan tid. Självklart, om vi la 10 ggr mer pengar på militären så skulle vi rent militärt kunna avskräcka från invasion – men seriöst – om du inte förstår problemet med att vi inte har oändligt med pengar att ta till detta, så är du dum på riktigt.

Så kan vi sluta låta män och tanter födda i en annan generation sluta se kallakrigetspöken i världen och sluta leka med dyra skattemedel? Vi har faktiskt viktigare saker att ta hand om än imaginära hot med meningslösa lösningar. Och i viktigare saker tänker jag bortsett skola och vård trots allt någon form av civilförsvar och så sparar vi en omorganiserad form av försvaret anpassat för verkliga hot år 2017 – nämligen terrorism och cyberattacker. För även om Ryssland inte är ett erövringshot på riktigt så kan det både sitta terrorister och slynglar över hela världen och ställa till med enorm skada via cybervärlden hos oss i vårt teknikkänsliga samhälle. För jag är rädd att vi bara har sett början på dessa verkliga problem. Lägg ner flotta, arme och flygvapen. Ersätt med ett förbättrat FRA och ge nationella insatsstyrkan större resurser. Se till att civilförvaret får tillgång till mer grejer och decentralisera allt. Se till att Europa kan samarbeta bättre kring brottslighet och terror.

Våra största hot idag ligger inom våra egna gränser – från folk med övertygelser om en annan värld än den de lever i. Jag tycker vi ska titta på det istället för på ryska björnar eftersom en vacker dag får någon av dem tag på förmågan att göra oss oerhört stor skada annars.

Monstret i spegeln

I USA härom sistone i staden Charlotteville höll rasister en demonstration. Och samma demonstration möttes av motdemonstranter. Om dessa demonstrationers innehåll tänker jag inte orda mycket, då de sannolikt påminner om tusen andra liknande vi har sett massor av här i Europa (men kanske inte så mycket i USA dock, därav de stora mängderna kommentarer därifrån denna gång). Det riktigt intressanta denna gång är nämligen efterspelet i USA.

Som jag så ofta påpekat är jag med i div grupper på Facebook där du hittar allt från rena alt right-människor till den lite mer vaga ”ok, jag röstade på Trump, men jag är fan ingen rasistnazist”-människor.

Det intressanta är hur sistnämnda kategori människor reagerade på demonstrationerna. Och jo, det är intressant, eftersom de sannolikt utgör en majoritet av Trumps väljare och bidragit till att allting ser ut som det gör i världen idag. Dvs folk med medelnivå på utbildning, är egenföretagare, hyfsat normalbegåvade average Joe’s. Dvs en STOR grupp av dagens människor, inte bara i USA, utan i hela västvärlden. Ungefär samma människor som SD lockar till sig i Sverige. Folk med villa Volvo vovve (eller vad man nu har i USA…)

Det här är iaf återkommande punkter som de ofta tar upp i diskussioner om rasism:

1 Varför ska black lives matter och inte white lives?

2 Västvärldens fokus på nazister är ignorant. Kommunister och islamister är ett större hot.

3 Yttrandefrihet är viktigt. Om man vägrar nazister samma rättigheter som man säger sig värdera högt så är man själv inte ett dugg bättre.

4 Liberaler (alltså folk mer till vänster) ser nazistspöken överallt och ropar varg.

5 Titta vem som startade vad. Skulle det ha blivit våldsamt om inte antifa varit där och gett sig på nazisterna?

Om dessa fem punkter kan man orda massor. Det finns givetvis en poäng i flera av dem, men det kan man analysera sönder till förbannelse. Det viktiga här för mig är valet av strider som tas – inte innehållet. Hur dessa average Joe’s väljer att visa engagemang och för vad. När man talar och när man är tyst.

För här kommer det ju en väldigt viktig poäng (som jag även måste rikta åt mig själv med detta inlägg såklart): Det är inte alltid din poäng som är poängen. Ibland är ditt fokus poängen för oss som väljer att se en lite större bild. Något jag själv har försökt rannsaka mig ofta kring i kritik av religioner inte minst.

Kritisera kristendomen och kristna apologeter rycker direkt ut och säger att man blundar för islamism – dvs ett ”men dom-då”-argument kastas i ansiktet och man blir dum och blind. Kristisera islam och man blir onekligen stämplad som islamofob. Man hamnar i fack helt enkelt vad ens motiv eg är och hur ofta man än kritiserar andra saker med.

Och så blir det ju för dessa average Joe’s med när jag nu kritiserar dem. Men samtidigt så finns det ju en portion sanning i dessa stämplar om någon verkligen också har studerat ditt beteende och har rätt om att du ÄR selektiv i din kritik. Dvs om jag verkligen bara hela tiden rycker ut till försvar för nazisters yttrandefrihet och bekämpandet av dem medan jag aldrig tar upp motsvarande för andra och därtill likställer alla som tar ställning mot nazisterna som antifa – så vad sysslar jag då med? Ja om vi bortser från hycklet när man generaliserar kring sina meningsmotståndare som antifa bara för att de är emot nazister så är det ju som sagt fokuset som är det intressanta.

För jag är ledsen att behöva påpeka det uppenbara för dig, men om du hela tiden försvarar en viss kategori rövhattar och kritiserar andra, så är det inte direkt en hemlis var dina åsikter som bäst smått lutar åt i en fråga. Du kanske inte alls själv besitter den kritiska förmågan att inse vad du står för – men då får ju andra göra det åt dig isåfall.

Fortfarande inte övertygad? Du tänker att du själv vet vad du står för bäst och att någon monstruös nazist är du minsann inte. Du vill inte erövra Polen och bygga stora utrotningsläger. Åtminstone inte erövra Polen och inte nödvändigtvis utrota någon i dina läger. Möjligen…”kasta ut” folk, men det är i självförsvar mot ett hot och det behöver man inte vara extremist för att vilja…

Det kan ju lämpa sig att här citera Hitler och att han innan han talade om massmord också talade om att slänga ut folk.

”Why does the world shed crocodile’s tears over the richly merited fate of a small Jewish minority? … I ask Roosevelt, I ask the American people: Are you prepared to receive in your midst these well-poisoners of the German people and the universal spirit of Christianity? We would willingly give everyone of them a free steamer-ticket and a thousand-mark note for travelling expenses, if we could get rid of them.”

Problemet här är alltså din stereotypa bild av nazister. De haltar nämligen väldigt sällan runt likt Herr Flick i läderuniform med sadism och massmord i blicken utan om du ser historiskt sett till det folkliga stödet för så pass extrema rörelser så har de ofta faktiskt bestått av väldigt vanliga människor som inte direkt brunnit passionerat för någon ideologis innehåll utan man har mest bara tyst hållit med.

För det är ju det som är grejen. Dessa average Joe’s vill framställa sig som den sansade objektiva mittfåran som inte någonsin är extrem ytterlighet. Fast det är ju inte det man gör i andras ögon genom att försvara nazisters rättigheter 24/7. Framförallt inte eftersom man inte ens förstår vad och hur just hur vanlig en nazist faktiskt ser ut.

Det är den där luddiga oskarpa bilden i spegeln som man ännu inte riktigt kan fokusera på som är det verkliga monstret här. Och problemet är att den dagen du ser monstret i spegelbilden för vad det verkligen är det nästan alltid försent för oss andra. Då har du redan förstört världen – just genom att försöka erövra den och utrota oliktänkande.

Det är nämligen så enkelt att om man börjar gå i en viss riktning åsiktsmässigt så blir varje steg man tar ditåt svårare att övertyga andra om dess oskuldsfullhet. Det kan mycket väl vara så att du inte ser vad du sysslar med – helt enkelt för att du är dum i huvudet och saknar självinsikt och kunskaper – det kan vi andra ju inte veta. Men vi kan inte gärna ta hänsyn till det.

Och jag har inga problem med att villigt säga och erkänna var mina fötter går i för riktning. Jag tar hellre ett steg i riktningen åt antifa och kommunister än jag tar dem i riktningen för nazister. Dvs om du vill kasta antifa-stämpeln i mitt ansikte för att jag inte bryr mig nämnvärt om nazisters rättigheter, så gör gärna så. De är och förblir nämligen ett mycket mindre hot mot världen än vad nazister blir. Det blåser nämligen inga vänsterextremist-vindar över västvärlden nu. Det blåser fascistoida vindar med Trump längst fram – så jag vet vad hotet mot den fria västvärlden verkligen ligger.

Och innan du nu som ett ps tänker – ”det är väl tur det, med tanke på islamism och terror” så vill jag bara svara: Det vette sjutton om man bekämpar monster bäst med monster som knappast kommer krypa ner i sina hålor efter/om de vunnit.

Jag kan ha fel – kanske kan inte islamism bekämpas med annat än våld, men jag tror inte vi ska låta nazister och fascister sköta den striden ändå för de kommer inte stanna med islamisterna.

First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.

 

 

Toleransens paradox

Vissa frågor har inte enkla svar. Vissa frågor är så pass eländiga att svara med ett givet svar på att de t om blir paradoxer. En klassisk sådan, som numera är oerhört aktuell är just paradoxen kring tolerans. Helt enkelt – ska man tolerera de som inte vill tillåta andra att tolerera?

paradox-of-tolerance1

Denna paradox är i allra högsta grad aktuell nu, lika mycket som den var när den myntades av Popper i samband med nazisterna och kommunisternas era för en generation sedan. I dagens form handlar den fortfarande om nazister och kommunister, men även islamister och kristna fundamentalister, och den handlar väldigt mycket om populister vars skepnad och sanna karaktär är vag i bästa fall, men sannolikt bara semantisk jämfört med de uppenbara övertygade. Folk i snygg kostym istället för uniform helt enkelt.

När man tar upp ämnet så väcks det direkt känslor. Magkänslan kickar in hos många när svaren inte är självklara och många argumenterar rätt fort med personangrepp. Det hände mig senast igår när jag kritiserade försvaret av en människa med mycket tveksamma åsikter. Då omvandlades det till att jag var en antidemokrat och den självutnämnda helighetens aura var satt hos min motståndare som heller inte ens bemödade sig fortsätta diskussionen – utan hen var nöjd efter att ha kastat sin ruttna tomat på mig.

Och då har jag för diskussionens enkelhets skull helt bortsett från att folk, inte minst på populisthögersidan mer än gärna tar på sig offerkostymen när man ifrågasätter deras rättigheter. Eller rättare sagt, jag ifrågasatte aldrig någons rättigheter, jag ifrågasatte motivet att öht basunera ut en massa om brottet som begåtts mot denna person. För ibland är det inte vad du hävdar att du gör för att försvara någon som är det relevanta – utan varför du gör det och valet av din strid. När någon säger något säger väldigt mycket mer om den än vad den säger.

Men tillbaka till huvudproblemet. För hur löser man detta med en toleransparadox då? Jag skulle vilja påstå att det handlar om synen på vad demokrati faktiskt innebär och omfattar som är frågan. Är det något som omfattar alla i alla situationer eller är det ett spel eller ett socialt kontrakt som man faktiskt måste erkänna vissa saker för att få delta i?

Grundinställningen hos västerlänningar, födda i en trygg bildad silverskedsvärld är det förstnämnda. Där är demokrati en ytterst helig ko som vi föds in i och som skall inkludera allt och alla i alla diskussioner. Helst omvandlas allt från klassrum till fotbollsplaner till demokratiska forum där ingen får bestämma om den inte har majoriteten på sin sida. Och framförallt: Helst skall man citera Voltaire i sammanhanget om hur man kan hata någons åsikt, men att man pga demokratins helighet ändå är beredd att dö för personens rätt att utrycka den.

Fast det är ju då exakt det som paradoxen identifierar problemet i. Du kommer sannolikt just dö om du vill försvara allas rätt till att få tycka vad de vill i alla situationer. Och då inte för min ”antidemokratiska” hand, utan för de som jag inte vill låta få vara med och lekas. Som om det ens skulle behöva påpekas.

Jag vågar tro och känna att alla dessa människor som gärna citerar Voltaire garanterat inte alls kommer stå och låta sig skjutas till döds med stolt lycka för någon extremists skull om det skulle bli aktuellt utan då skulle man nog vara desto mindre naivt idealistisk. För jo, jag vet. Vissa citat låter jättefina och triggar känslor av att man är lite förmer än andra om man lever efter dem. Voltaires är ett sådant som känns jättefint att sätta i flödet på sin facebooksida. Men i verkligheten så tror jag väldigt få, tack och lov, är så naiva att de verkligen tror på att citatet är så där allomfattande som det nyttjas till.

Som lastgammal debattör med/mot kristna har jag en analogi här. Det är diskussionen om kristendomens syn på att vända andra kinden till. Som vi instinktivt lär oss alla – ateister som kristna – är något i grunden väldigt väldigt väldigt fint.

Fast problemet är att när du vänder kinden till vissa personer, så kommer de slå igen bara. Det är ju realpolitiken här. De kommer inte se denna aktion som något nobelt och de kommer inte alls bli övertygade om att ”men ok, det är ju jag som är den stygga nu” som idealet bara förutsätter. Och i den mån det då inte förutsätter att alla kommer se storheten i ditt nobla beteende så får du åtminstone din himmelska belöning när du dör av det andra slaget. Och Poppers paradox handlar eg om exakt samma sak och identifierar samma naivitet.

De som anser att vi ska tolerera även de intoleranta verkar förutsätta att allt löser sig ändå. Bara vi är ett gott föredöme eller något. Dvs att vettet, humanismen och empatin vinner alltid.

Fast den gör ju inte det. Vinner. Visst, ondskans imperier från 1900talet ligger idag i ruiner – så nog vann vi. Nazister och kommunister förlorade mot västerländska liberala demokratier som just sätter vett, humanism och empati före deras ideal.

Men priset att nå dit var dels allt annat än smärtfritt, det var framförallt oerhört blodigt. Och om vi inte hade vunnit – så vet jag inte om ett himmelskt erkännande för att vi ”åtminstone stod fasta i våra nobla principer” är så mycket att hänga i granen. Inte för mig iaf. Jag bryr mig föga om andras åsikter – mina efterkommande och ev fantasigudar. Jag gör vad jag behöver för att överleva utifrån vilka möjligheter jag ges.

Om vi tittar på nazisterna så nyttjade de faktiskt demokratin som plattform att nå makten som de slutligen sedan helt tog när demokratins institutioner var underminerade och man hade rotat sig.

För det är ju det som är det farliga här. Vissa hot är direkta och uppenbara. Islamister, nazister och revolutionära kommunister tenderar att direkt utropa och åberopa våld för sina maktanspråk. Men fascister och populister är ofta oerhört mycket mer nyanserade i sina anspråk och går gärna den demokratiska vägen.

Nu vill jag inte kalla SD för nazister, för det är verkligen att ta i, men de är definitivt högerpopulister med medlemmar och inslag som föga skiljer sig från fascistiska ideal. Och de är mästerliga på att just nyttja demokratin för sina mål. De senaste åren har Jimmie & co legat två steg före sina politiska motståndare hela tiden.

De skaffar sig erfarenheter, kontaktnät och inte minst resurser genom att även fokusera på saker som kyrkoval. Institutioner som idag i stort saknar makt över annat än sig själv, men som kan påverka andra indirekt och som absolut kan fungera som plattform för vidare politisk expansion.

Detta är ett tämligen jordnära och ”harmlöst” exempel på hur demokrati kan missbrukas på ett mycket tveksamt sätt. Sätter man på sig foliehatten så kan man också ställa sig frågan varför MP har haft så många islamister i sina led på senare tid som avslöjats och kastats ut. Jag har inte jättesvårt att tänka mig liknande motiv där med. Helt enkelt att folk med mer eller mindre intoleranta ideal nyttjar andras tolerans för att nå nya mål. Jag minns hizbuttahrirs ledares självgoda ord i en intervju i TV för många år sedan. ”Democracy hypocracy. Vi tänker använda era institutioner för att nå makt och ni kan inte stoppa oss utan att hyckla – och det vågar ni inte göra.”

Så tillbaka till grundfrågan då. Vad gör man åt detta? Ja man kan ju inte göra så mycket alls åt folk som sköter sig. Det är ju det som blir ett grundproblem här. Om någon försöker storma riksdagshuset med vapen så kommer ju alla demokratiska makter enas och slå tillbaka med våld. Men när samma anfall sker i nyttjandes den demokratiska plattformen i valsedlar – så blir det oerhört mycket svårare. Då har vi liksom bundit våra egna händer trots att vi ser vad som sker. För majoritetens vilja är helig för oss.

Men vad man absolut kan göra är att slå hårt till mot alla krafter som tappar masken. För det händer trots allt titt som tätt att det städade skenet inte kan upprätthållas. Och då bör inte vi som är med i den demokratiska leken, inte för att missbruka den, utan för att vi trots allt tror det är den bästa lösningen trots alla dess brister, slå tillbaka fort. Att lägga stora polisresurser på att låta nazister stå och sprida hat i Almedalen är ett klockrent exempel på hur vi inte ska göra åtminstone.

För 1900talet visar oss nämligen en rätt skrämmande sanning. Fascister förlorar sällan sin makt och sitt inflytande pga andra människors goda beteende eller pga att vi informerar en massa. 1900talet visar oss att fascister i princip bara förlorar på två sätt – antingen genom att de av div skäl inte kan hålla samman och imploderar organisatoriskt. Fascistpartier tenderar att komma och gå av det skälet att man drar till sig mycket korrumperade, maktfullkomliga, men även faktiskt korkade personer som inte kan hålla samman. Men så fort man lyckas sålla bort de elementen och tar makten någonstans, så slutar 1900talshistorien alltid med krig som enda lösning.

Så i all sin komplexitet i praktisk tillämpning på vem det skall inkludera, och var gränserna skall dras, är frågan alltså ganska enkel. När en odefinierad gräns har passerats, när någon är ett direkt hot mot våra friheter och rättigheter och inte ens skäms för att säga det, då måste det vara ok att få försvara sig istället. Då blir överlevnad viktigare än andras rättigheter.

Och jag tycker att så fort du tycker det där är ett tveksamt argument. Så fort du känner att Men NEJ jag MÅSTE acceptera andra, även de intoleranta, för annars hycklar jag, så bör du kanske komma ihåg att mer än 100 miljoner människor dog under 1900talet när en mindre klick människor med extremt intoleranta åsikter om sin omvärld fick eller tog makten. Det är priset du vill riskera betala då.

Jag har faktiskt inga jättestora problem med att då erkänna att min tolerans inte kan inkludera de per definition intoleranta. Utan att ja, där får jag faktiskt bli en hycklare och sätta stopp för denna minoritets rättigheter innan de lurar en majoritet med sig. Den demokratiska leken kan inte tillåta alla åsikter. Det är i slutändan så enkelt.

Sedan – återstår det enormt komplexa och sannolikt aldrig helt färdiga jobbet att definiera dessa gränser. Men om man inte är beredd att sätta gränser öht från början – så är man inte bara sanslöst naiv – man är nog ett värre hot mot demokratin och folk än oss som vill hyckla lite för dess och människors överlevnads skull.

Då är man en nyttig idiot – och det är alltid sämre att vara än en hycklare.

Och en hycklare är man f ö bara om man framställer sig som något man inte är. Om jag kan erkänna villigt att demokratin inte kan innehålla mer än 99 av 100 existerande åsikter, så har jag ju aldrig hycklat. Eller hur?

Ja jag vet. Det finns en tredje väg här med. Man kan lösa många problem med extremister i grupp som missbrukar demokrati på ett sätt till – som inte hycklar – och som inte särbehandlar någon negativt alls – och där ingen alls behöver komma i kläm. Det anarkistiska perspektivet som gärna åberopas av libertarianer – att ifrågasätta att man öht har kollektiv makt över folk med inrättningar som kan missbrukar mot dess medlemmar.

Dvs att avskaffa den demokratiska leken helt till fördel för individers egenbestämmande. Och onekligen är det en lösning att beakta. Men den lider såklart av ett annat problem kring naivitet och det är att även om du inte har en stor kollektiv apparat som kan missbrukar mot dig längre, så finns det få saker som hindrar de som vill ha det från att skapa en då i grupp och köra över dig ännu enklare. För om det inte finns något som stoppar en grupp människor att ta upp våld mot andra människor som inte är organiserade i grupp så kommer de bli lätta offer. Något vi återigen kan titta på historien för. Det fanns en anledning till att folk gömde sig bakom murar tillsammans – det erbjöd skydd mot de som härjade utanför.

Och säga vad du vill nu om privata vaktbolag och köpesoldater – men en stat kan erbjuda ganska stora och starka murar mot härjade makter på ett sätt en individ, eller en liten grupp likasinnade individer verkligen inte kan. För jag är ledsen, men ett gäng miljonärer i en gated community som betalar ett gäng vakter att skydda dem i sin lilla ministad är fortfarande ett tämligen enkelt offer, både inifrån och utifrån.

För hur individualistisk jag än är så dräller det av kontexter där det finns styrka och trygghet i antal och stora öppna överenskommelser. Så nej, även om den nedmonterande lösningen har sina poänger kring att avväpna hotet mot medborgarna som ett ondskefullt styre skulle innebära annars, så kan inte den heller på något sätt garantera ett skydd mot de intoleranta makterna om de organiserar sig ändå.

Vilket historien visar oss att de alltid gör på något sätt.

Det inte alls så märkliga fenomenet White Pride

I mitt flöde på Facebook dyker ofta upp div mer eller mindre rasistiska och gnälliga memes. Inte minst återkommer ett om hur konstigt det är att white pride minsann är rasistiskt medan black/asian/gay är helt ok. Det intressanta här är ju inte bara det uppenbara svaret, att det trots allt finns en viss skillnad. Nämligen då att white pride dels helt grundar sig i en rasistisk syn på människor, dels består mest av hat mot andra folkgrupper och dels kommer med ett privilegierat bagage som gör att även den mest oskyldiga formen av ”vit” stolthet tenderar att smaka väldigt illa medan merparten av all annan pride oftast handlar om underdogen som vill ha upprättelse efter generationer av förtryck.

Problemet är att oavsett hur många ggr vi konstaterar det, så växer antalet som ogillar denna särbehandling och altrightrasisterna och de regelrätta nazisterna växer i antal och deras försvarare sitter idag t om på tronen i USA. Det verkar uppenbart finnas en total ovilja att förstå att något här alltså inte funkar och att raljera om hur korkade folk är, inte heller funkar. Ja folk ÄR korkade, kan vi gå vidare nu och hitta en lösning som funkar?

I USA växer det också fram ganska legitim kritik mot alla former av identitetspolitik numera. Inte bara från högerhåll, utan från alla håll. För man börjar ju inse att om du dels som underpriviligierad grupp skyltar med stolthet lite för ofta och dels tabubelägger andras vilja/rätt till det samma, så skapar du nya problem. Eller i konkreta ordalag: Om det finns svarta som vill ha black pride så kommer konsekvensen av det bli att det finns vita som inte kan identifiera sig som priviligierade som blir ännu bittra över att en slags kollektiv skuld läggs på deras axlar och andras pride blir då inget positivt utan en nagel i ögat.

Detta kan appliceras på en massa ämnen. Sparka på någon som kanske inte har gjort något och kalla den skyldig till något tillräckligt många ggr och personen kommer bli förbannad och endast de som verkligen ÄR priviligierade med stor bildning och bra livsvillkor kommer kunna acceptera denna ”skuldbeläggning” och dessa sparkar. Dvs en krympande minoritet. Det gäller när feminister säger att ”alla män är svin”. Det gäller när kritik mot islam är en fobi medan kritik mot kristendomen är humor. Det gäller så sjukt mycket olika men ändå liknande fenomen där det generaliseras på någons bekostnad även om det varken är representativt eller ens syftet.

Den stora massan potentiella vardagsrasister som trots allt mer består av folk som kan ha svårt att få vardagsekonomin att gå ihop och lever med övriga sociala problem än övertygade nazister kommer inte förstå nyanserna i en självkritisk självbild som förväntas av dem. Är de dumma i huvudet och white trash för att de inte föds in i en akademikerfamilj i Lund med med en veritabel silversked i mun och en klippsäker trygg självbild där kritik mot allt den ”egna” gruppen gjort är fundamentet? Nej de är nog i allra högsta grad bara mänskliga. Jag har 12 års universitetsstudier bakom mig. Jag har själv svårt att ibland ta det extrema vältrandet i självkritik i västerländsk historia på allvar – för även om det såklart är sant – så finns det massor av bedrifter och coola aspekter med. Som det är totalt minerad mark att gå in på utan att linda in alla ord i en enorm mängd självkritik först. Så Rom var ett bad ass imperium med fantastisk teknologi? Så västvärlden var enormt långt före resten av världen på 1800talet? Jo… säg de orden utan en analys om slaveri/krig/utnyttjande av andra folk… Det går inte.

Men tror ni svarta när de tittar på slaveri självkritiskt belyser det faktum att slavhandeln inte hade existerat alls utan svarta som fångade och sålde slavar i Afrika? Eller arabernas stora roll i det? Nope. Och jag vet, bara ATT jag tar upp detta är minerad mark -för så gör alt rightgossar varje dag i forum. Och det är ju inte det jag heller försöker göra – utan bara konstatera ett faktum – nämligen att det inte finns någon grupp som åberopar pride som inte har massor av mörka kapitel.

Det här är en social fråga. För precis som det råder intressanta fenomen med att känna sig rotlös och utanför bland t ex invandrare i ett samhälle – som kan få dessa att bli radikaliserade – så finns samma fenomen absolut hos fler grupper. Även unga män som heter Jönsson och bor i Sjöbo. För om vi kan konstatera att unga svenska muslimska män med invandrarbakgrund drar iväg på jihad efter att ha suttit och glott på youtubeklipp där de får lära sig att de kan bli något mycket större t ex. Så borde vi också kunna se och konstatera exakt samma verksamma fenomen hos vita unga män, bara i en annan (till en början oftast) mindre våldsam och drastisk skepnad.

Hur kan denna enormt stora grupp så utelämnas av de intellektuella i sina samhällsanalyser? Det är för mig nästan så obegripligt att jag ifrågasätter hur intellektuella analytiker är som personer som inte ser mer än en handfull träd i den skog de analyserar. Ser de inte detta fenomen? Är det så att DE är de tröga eller handlar det om en helt otroligt naiv förväntan på att bara för att någon föds som vit man så skall den automatisk vara trygg i sin identitet och lyckligt acceptera bilden av skuld till all ondo? Medan andra får vara villkorslöst stolta?

Det verkar helt enkelt så. Jag har inga andra svar på frågan. Och det intressanta är att det i detta finns en rasism där man paradoxalt nog framställer invandrare som hjälplösa offer för en elak värld, medan vita föds in i samma värld som mer medvetande. Eller i bästa fall lever i en miljö som är så privilegierad att de med frukostgröten torde sakna bekymmer att förstå ”hur jävla bra de har det.”

Även om det inte var det man menade, är det konsekvensen av denna bild.

Jag har läst sociologi och kultursociologi t ex. Jag minns mycket väl diskussionerna om identiteter och subkulturer där. Fokus och exempel låg bortsett lite nämnande av punkare/gothare och den sortens identiteter helt på rotlösheten hos invandrare. Och såklart är/var det jätteviktigt som ämne. Men samtidigt föds man ju faktiskt inte som vit med någon mirakelgåva som gör att man inte känner sig svag/osäker/rotlös. En diskussion om medfödda/miljömässiga privilegier i all ära – men kring självbild – där har man faktiskt inga självklara övertag skulle jag vilja påstå. Vi letar ALLA efter vilka vi är och vad vi vill. Vi söker alla efter byggstenarna som blir det fundament som vi sedan bygger upp vår jag och vår självkänsla kring.

Så när en ung vit västerländsk man idag tittar på sig själv och sin omgivning och försöker bygga upp en identitet är det i princip ett öppet mål vad som kan ske när denne person ser de två ovan nämnda fenomen in action. Dels andra gruppers belysande av sina positiva identiteter, dels att den då själv redan från start skall förväntas acceptera och förstå att den egna vilar på en korrupt historia där man i stort egentligen mest ska vara tyst och skämmas.

Jag vill påstå – utan något större omsvep – att detta är den enkla förklaringen till varför högerpopulismen vinner så stora steg i västvärlden i vår tid.

Lösningen är svår men också väldigt enkel. Dels tillåta och acceptera en positiv bild där även vita unga arga män ges positiva historiska identiteter istället för bara ett evigt självrannsakande och kritiserande och dels ännu hellre inte alls fokusera på identitet kopplat till hudfärg och etnisk bakgrund öht – utan försöka inkorporera alla i alla möjligheter. Visa för invandrarkillen att du faktiskt kan bli programmerare – och att drömmen om att bli fotbollsproffs inte hjälper dig – utan när du som 17 år sitter där, portad från lagets a-trupp – för att du är medioker – inte då ser dig rotlös omkring och väljer Jihad, utan kanske C++. Dvs skippa den gamla devisen att det är viktigt att hitta sina ”riktiga” rötter om det inte handlar om för alla på ett lika positivt och kritiskt sätt och framförallt visa identiteter som inte baseras på etniska stereotyper.

Eller åtminstone problematisera hela detta fenomen redan från början – med alla grupper. För det är i den soppan när folk börjar identifiera sig – som missunnsamhet/bitterhet/rasism uppstår om en bild handlar om skam för historien och en annan om ohämmad stolthet.

När tänker jag bäst?

Inspirerad av Forslunds text om att vara tyst och en diskussion om hur genier framställs i filmer som jag såg igår tänkte jag skriva en liten text om hur olika våra hjärnor faktiskt funkar och hur illa det är med generaliseringar. Det har föga betydelse ifall du tycker att MBTI är ett bra sätt eller inte att beskriva hur en hjärna arbetar, för i detta exempel är det väldigt lätt att bara översätta terminologin till precis vad du än vill, eftersom det är de stora principerna om introversion och extroversion som är det viktiga här.

Ofta när du ser genier eller folk som framställs som smarta på film och i TV-serier är igång med att lösa ett problem så ser du ofta ett återkommande fenomen. De ritar gärna upp sina tankegångar på en tavla eller spegel fylld med formler om de är en vetenskapsman och pratar fram lösningen själv eller tillsammans med någon.

Eller om de är poliser så har de allra helst en stor vägg fylld med foton och linjer mellan olika händelser. De visualiserar helt enkelt det som de ser. Denna princip är ganska grundläggande i att arbeta i massor av sammanhang. Och den sitter högt och tryggt på en piedestal av ett gott skäl: Den funkar väldigt ofta väldigt bra.

Men riktigt så där enkelt är det ju inte. Med MBTI kan jag påvisa att det visuella presenterandet kan likställas med funktioner som Fe, Te (förklaringar, teoretiska modeller, formler, ritningar och presentationer), Se (experiment, visuella överblickar, foton, modeller, dokument osv) och Ne (”Idésprutande”).

Någon som förmedlar något till någon annan eller för sig själv. Dvs lägger relevanta data framför sig visuellt istället för att ha dem i hjärnan och så låter man då hjärnan kunna arbeta med dessa data klart och tydligt framför sig. Tänk dig en dator (din hjärna) med en massa fina tillbehör runt omkring den helt enkelt.

Makes perfect sense. Även för en introvert person. Men problemet är att du inte kan lösa själva problemet externt så där vidare lätt. Utan det måste fortfarande ske inne i ditt huvud. Eller så att säga inne i datorn.

Personer som jobbar väldigt extrovert med sina tankar, bollar dem med andra osv och i detta får fram lösningen kan ibland ha lite svårt att förstå sig på hur folk med Ti, Fi, Si och Ni som huvudsakliga funktioner föredrar att jobba. Det är inte det att vi inte kan jobba med externa funktioner. Bolla idéer osv. Alla kan jobba med alla funktioner. Det är bara det att det går emot vår preferensordning att använda externa funktioner först för optimal problemlösning. Jag har många gånger försökt få skeptiker till MBTI att förstå att teorin inte talar om exklusivitet eller absoluta gränser, utan uteslutande om preferenser.

Och min preferens som INTP är att tänka på saker primärt med Ti med Ne, Si och Fe som de tre stödjande funktionerna. När jag utsetts för en process med massor av bollande av teorier (Ne) så går det hyfsat, det är trots allt min andra funktion. Men om någon börjar visualisera allting (Se) så hjälper det mig föga i jämförelse med att bara få fundera på det hela i lugn och ro. Utan bollande. Utan visuell stimuli. Och om du inte gillar eller förstår MBTI är det lika lätt att tänka sig att min hjärna verkligen är som en dator som man toklätt surfar på, spelar spel, chattar, facebookar, kollar porr, kollar senaste Game of thrones på, eller vad du nu vill.. istället för att lösa det man skulle på den. Den är helt enkelt lättdistraherad. Det är inget fel. Det är inte frågan om ADHD, utan tvärtom kan jag koncentrera mig oerhört. Men om någon står och spelar bastuba eller frågar mig saker, så tappar jag tråden lätt.

Helt enkelt: Om jag har en gåta att lösa är det total lugn och ro jag behöver när jag fått alla data som finns. Låt mig bygga upp förklaringen utan distraktioner. Gärna i en mörk säng, lamporna släckta, utan att jag är för trött, så kan jag ligga och grubbla på det hela.

För distraheras, det gör många introverta lätt. Vi är helt enkelt väldigt observanta vare sig vi vill det eller ej. Självklart är nidbilden av den virrige forskaren som inte lyssnar inte helt utan sanning när vi fastnar i våra introverta hjärnpalats, men vi kan lika gärna vara för observanta på allting och därmed inte kunna koncentrera oss. Den disträe har helt enkelt sämre (eller bättre, beroende på hur man ser det) problem med distraktioner. En väldigt disträ människa som inte lyssnar på dig använder helt enkelt en kognitiv funktion utan att andra glider in och stör.

För det är det optimala jag ville komma fram till här. Inte att vissa saker skulle gå eller ej. Självklart kan jag ha nytta av visuella förklaringar, men det finns lägen där jag faktiskt löser problemen på allra bästa sätt, genom att bara stänga ute världen och låta hjärnan få jobba ifred. Möjligen, precis som Forslund tar upp, att man lyssnar och tar in data. Men absolut inte med att själv babbla ut en massa och i den processen lösa det. Det är helt enkelt inte optimalt.

Så om du ska skapa dig ett dream team vad gäller problemlösande bör du ha detta i åtanke. Alla jobbar inte bäst med att bolla saker i grupper. Vissa typer, ofta bleka och lite disträa, skall du helst bara ge alla data och låta dem göra sin magi i lugn och ro. När du kan hitta balans i det där, mellan det extroverta problemlösandet och det introverta, då har du skapat dig en optimal problemlösande grupp.

 

 

Alt left

På senare tid har jag medvetet valt att befinna mig i grupper på Facebook som inte direkt är jättesnälla i tonen. Det är ibland lite skrämmande. Dels är dessa grupper överfyllda med de vanliga misogyna, rasistiska och allmänt fåniga alt right-pojkarna, men de innehåller också rena psykopater/sociopater som man på riktigt känner att man hoppas bara lever ut sin sjuka sida på nätet, och ingen annanstans.

Det lärorika med att sitta i grupper fyllda med sådant folk är dels att man lär sig det mesta om hur de argumenterar kring allt de nu raljerar om, men även att det ibland all smörja finns små gruskorn av vettiga argument och vettig kritik. En blind höna ni vet…

För nog finns det mycket som alt right-idioterna hackar på som verkligen inte är så där jättelyckat. Feminister som hatar män finns ju faktiskt. Senast idag såg jag en pinsam blogg där någon spydde galla kollektivt över alla män som sexistiska svin ifall de inte fann henne attraktiv (hon såg då givetvis lite speciell ut, medvetet).

SJW (Social Justice Warriors) i 17årsåldern som ropar efter socialism iförd Gucci-skor och nyaste iphonen känns onekligen inte så trovärdiga och nej, Hillary Clinton var verkligen ingen bra kandidat. Och vad är det egentligen med det patologiska behovet av att alltid försvara islam och kalla all kritik mot denna religion för rasism? Listan på saker som liberaler i USA ägnar sig åt som är rätt genant är rätt lång. Tyvärr. Att det sedan blir missvisande beroende på att idioter är mer högljudda är såklart sant, men de finns trots allt.

Jag är själv en ”liberal” med amerikanska mått mätt. En person som tror på sociala skyddsnät, social frihet men även hyfsat fri ekonomi och bryr mig om sociala frågor. Där hamnar trots allt de flesta svenskar politiskt, från kristdemokrater till moderater till vänsterpartister. Sannolikt en hel dröse sverigedemokrater med.

Utifrån alt right, tea partykonservativa och anarcholibertarianernas högerkant är vi alla ”vänster” och ”liberals”. Det blir ju så med folk som står på ytterligheternas sidor. För folk längst ut till vänster blir alla andra höger och tvärtom. Det är ju därför som folk med extrem ideologisk uppfattning i regel ser på allting väldigt svartvitt – och förenklat. Man blir helt enkelt rätt korkad av att vara extrem – eller så är det på andra hållet – extrem av att vara korkad.

Hursom helst: så man klumpas helt enkelt samman. En stor ytterst heterogen grupp av oliksinnade politiskt som bara råkar vara lite mer till vänster och har mer fokus på sociala frågor än nämnda oheliga trio till yttersta högern i USA har.

Lite på skoj då, men även på allvar så växer det således fram en ny grupp människor i USA. Jag ser dem för jämnan i nämnda grupper – och det är folk som ser sig som ”liberals” och till ”vänster” men som inte gillar att associeras med stora delar av gruppen som kallas liberals. Och man kallar sig alt left istället. Alla här är inte sympatiska eller ens seriösa. Men rätt många är det.

Det man vänder sig emot att associeras med som varandes till vänster är just manshatande feminism, hysterisk identitetspolitik, gnällfokus på rasism i allting, hyckel kring krigsförande demokrater och den allmänt gnälliga känslobaserade vänsterpolitiken som idag dominerar den amerikanska vänsterrörelsen där ”känna” är lika viktigt som veta. Dvs man underminerar sina värsta kritikers bästa argument – deras hån och är förvånansvärt socialkonservativa (om än då bara relativt sett). De flesta i alt left är fortfarande progressiva, men man är bara inte in-your-face-ska-jag-böla-progressiv. Man ifrågasätter framförallt hysterin som vuxit fram inom vänstern kring identitetspolitik där ras/kön och sexuell läggning och försvaret av angrepp mot dessa ting ibland går över till frontalangrepp som på inga vägar alls är produktiva.

Där det plötsligt är jätteviktigt för en svart människa att identifiera sig som svart (enligt någon annan), se förtrycket mot hen, och klaga över detta, eller att det ska finnas minst 73 olika alternativ för kön att kryssa i på varje bra formulär eller att jo, det är fanimig rätt fjantigt att man inte ska få kritisera Islam, men det går bra att kritisera kristendom (dvs att islamkritik alltid blir likställt med rasism och/eller slag neråt). Allt som känns som det är skapat av folk som är själva definitionen av nyttiga idioter helt enkelt som inte förstår varför alt right fått så stora framgångar. Det vänder man sig emot inom alt left.

Jag får villigt erkänna att jag gillar alt left rätt mycket trots dess barnsjukdomar och lång troll. Jag är själv inte så mycket till vänster som de flesta av dem är, men jag gillar verkligen att de lagt ner allt fokus på dåliga kontraproduktiva strider och börjat fokusera på viktiga saker. Det skulle bara ta vänstern från eländets år 1968 och nu att fatta att man skapade alt right-monstret och Trump med sitt konfliktbaserade gnällbeteende.

Det är en intressant framtid. Det ska bli intressant att se hur det utvecklas till reell politik. De flesta i alt left gillar ju Tulsy Gabbard och en hel del tycker väl att Sanders var helt ok. Kan rörelsen som inte alls är en rörelse bara städa bort trollen så kan de säkert bli en bra balansvikt mot alt right, hökcentrism och inte minst alla de nyttiga idioterna i den konventionella vänstern. Amerikansk politik är onekligen intressant!

En svensk motsvarighet till alt left finns inte riktigt än. Här ligger vi efter. Här dominerar fortfarande relikerna inom vänsterrörelsen och kommer sannolikt så göra länge till. Men medans de talar om sina barrikader och annat avdankat och just vägrar konfrontera sina egna extremister så hyser jag inget större hopp om att alt left kommer bli ett fenomen här på samma sätt.