Världssamveten, se hit!

De flesta vill göra gott. De flesta vill leva sunt. Många vill rädda världen. Men det är inte lätt när pga så många olika saker som gör att det som vid första anblick känns jättebra är meningslöst eller t om kontraproduktivt.

  • Lokalproducerat ibland innebär mindre miljövänlig produktion i slutändan pga omständiga transporter och ineffektiv produktion jämfört med bättre produktion i fjärran länder. Jag vet. Givetvis är det inte alltid så där, men VET du när det är så eller inte varje gång du köper en vara där det står att den är lokalproducerat?
  • Fairtrade ibland innebär att småbönder som inte tillhör kooperativet slås ut eftersom de inte har en chans mot FT-jätten i priskonkurrens. Japp, t om något så nobelt som ett initiativ att få fattiga bönder att kunna konkurrera mot stora industrier kan ibland göra exakt samma sak själv mot andra bönder.
  • Bidrag till 3e världen ibland bara föder korruption eller skapar beroende utan krav på egna incitament. Du är medveten om att man redan begrep detta för 2000 år sedan när man skrev en bok som hette nya testamentet va? (fisk, lära fiska…). Så varför begriper vi inte det idag när vi vill hjälpa?
  • Och hur sjutton ska man göra när en lokalproducerad gröda innebär att man då väljer bort en producerad av en fattig bonde i 3e världen som därmed inte kan konkurrera? Allra minst om det införs strafftullar. Skatter på importerade långväga transporter osv. Räddar du fattiga i 3e världen genom att köpa din eko-odlade lokalproducerade gröda tror du?
  • Räddar du fattiga i 3e världen genom att påtvinga dem förbud kring energiproduktion och utsläpp som innebär att deras utveckling upp till 2a och 1a världsnivån haltas och stannar av?
  • Ambassadörer för att förbättra världen, så som Bono, predikar från sin scen hur folk ska spara och inte resa en massa, och sen tre timmar senare stiger ombord sitt privatjet mot nästa destination. Känns det inte som hyckel och sten i glashus?
  • När man som svensk uppmanas att spara på vatten, när vatten inte är en ändlig resurs i vårt land och vi heller utom vid högsommartorka sällan har brist på det. Dvs det handlar mer om att stilla ett samvete med meningslösa åtgärder än ett verklig besparing. Lägg därtill att om du inte spolar ur ledningen ordentligt innan konsumtion av kranvattnet, riskerar att få i dig olämpliga mängder metaller och bakterier, dvs sparrådet går emot hälsoråd.
  • Och apropå sparande, tror att du på allvar gör något bättre i världen genom att släcka lamporna en kväll en gång om året. Allt du gör på sikt är att driva upp priserna på el, vilket gör att småskaliga elkrävande industrier får dyrare kostnader, vilket försämrar deras effektivitet, vilket gör att de dels kan komma att vilja spara in på andra åtgärder, dels i princip motarbetar det faktum att vi behöver dessa industrier för att utveckla vårt välstånd, och därmed effektivisera vårt miljöarbete. För, du vill väl t ex inte att industrierna skall köra med dieselmotorer snarare än elmotorer? Spara är väldigt sällan den självklara lösning det ger sken av.
  • Och apropå el, att du tror att förnyelsebar energi är det samma som miljövänlig energi. Produktionen av vindkraftverk kräver energikrävande framställning av stål och aluminium och man använder stora mängder jordartsmetaller, vilka alla är notoriskt kostsamma och miljöpåverkande att utvinna.
  • Du köper bara ekologiskt? Ja i vissa fall är det föredömligt, men förvånansvärt ofta är ekologiska produkter meningslösa eller t om mindre miljövänliga. Varför då undrar du?
  1. De kräver oftast större areal för att odlas pga växtförlust, parasitangrepp och ogräs. Alltså är mindre effektiva att odla per m2. Dvs mer resurser går åt.
  2. Industrin kring dem är i regel mer komplicerad pga regler. Mer komplicerad är ofta mindre miljövänligt pga energikonsumtion, transporter (se punkt ett) och ineffektiv småskalig produktion.
  3. Inte alls mer nyttig. Det finns ingen forskning som visar att ekoprodukter är ett dugg mer rika på macro eller micro-näringsämnen.
  4. Inte alls godare. Det är välkänt att nötkött från stillastående kor blir mycket mörare än från frigående kossor som blir trådigare och därmed segare. Bästa exemplet är Kobe-biff. Så även om du vill ha lyckliga frigående kossor, så tro inte att de nödvändigtvis smakar objektivt godare.
  5. Det märkliga fenomen att de på många ställen i världen besprutas med ekologiskt godkända bekämpningsmedel, som faktiskt inte alls är ett dugg bättre för miljön än konventionella likt round up. Tvärtom oerhört mycket mer giftiga. Men eftersom ingredienserna är ”naturliga” så godkänns de enklare.
  • Och det tar oss in på min sista punkt för dagen, nämligen att du tror att bara något inte är ”en kemikalie, har ett e-nummer eller bara är naturligt så är det nyttigt och bra”. Dvs är en sucker for positiva eller negativa buzzwords. För stearin är en kemikalie, syre har ett e-nummer och arsenik är i allra högsta grad naturligt. Allt handlar om varje produkt för sig. Varje kemisk förening för sig. Och koncentrationerna av allting.  Prova googla på vad biodynamisk egentligen är. Thats right kids. Det är människoavföringsgödslad föda kryddat med magi. Verkligen ”jättenyttigt” med tanke på att det är välkänt att människoavföring som inte behandlats väldigt specifikt med reningsprocesser är stora smitthärdar och koncentrationer med för oss i allra högsta grad olämpliga ämnen (koncentrat av tungmetaller, gifter och mediciner) och farligheter (bakterier, bakteriesporer, virus, prioner). Och har du någon aning om hur många miljoner liv GMO-grödor uppskattas ha räddat i Afrika? Just det, t ex rissorter som tål torka och parasitangrepp räddar liv mycket mer än eko-grödor gör.

Det är med andra ord aldrig så där enkelt att rädda världen eller leva sunt… Och buzzwords, negativa och positiva, gör folk smått dumma i huvudet. Det är snarast jävligt svårt att förbättra något och riskerna att man agerar kontraproduktivt eller tror att man gör saker och lättar sitt samvete kring meningslösa saker är alltid överhängande. Visst, det är bra att man gör vad man kan. Att man försöker. Men poängen är att om du inte är en bit cynisk kring detta, så har du inte hängt med i hur världen faktiskt funkar. Och om du inte förstår hur mycket välmenande men smått livsfarlig ideologi som styr skildringar och tolkningar av buzzwords så förstår du verkligen inget alls. Vill du rädda världen? Då måste du verkligen sätta dig in i allting på en nivå som är mycket mindre blåögd än pamfletter från Greenpeace och andra organisationer ger sker av. Du måste bli källkritisk kring allt.

Annonser

Den lyckliga stoiska INTPn

Människor världen över strävar efter lycka och alla har sin egen bild av vad det är för just dem. Andra vill välmenande trycka ner sina definitioner i halsen på andra om vad lycka är. Och det är lätt att både bli deprimerad och förvirrad av allt det här. Som en som gått igenom depression under många år av mitt vuxna liv vill jag dela med mig lite om mina tankar om detta fenomen.

Vad är lycka enligt en depressionsskadad INTP då? Det kan låta som en riktigt sorglig berättelse, men vänta, det är det inte. Allt handlar om vad det är man försöker definiera. Ett problem är att vi T-personer sällan ger oss in på att diskutera det med varandra eftersom det är beskrivet som en känsla. Utan det vi ser och hör är F-personers ideal. Och det vill jag påstå både skiljer sig åt drastiskt, och är samma sak, och det hjälper inte T-personer som inte riktigt mår bra att inte kunna navigera detta träsk av bra och dåliga definitioner och tips.

Det som är likartat är vägarna det uppnås via. Lycka föds ibland ur att allt i livet går som man planerat eller bara en stor mängd positiva saker som sker. Även känslosaker likt kärlek och vänskap. De flesta känner ju redan till att lycka oftast definieras som något folk känner när livsmål uppnås. Dvs det tenderar att vara väldigt avhängigt med vad man har satt för gränser. Det klassiska anledningen till varför det kan finnas fattiga som är förbannat mycket mer lyckliga än rika. (Obs. Kan. Jag är fullt medveten om att det långt ifrån oftast är så pga Maslovs behovstrappa och grundläggande behov som onekligen underlättas av en stark ekonomi. Så det behöver vi inte diskutera.)

Det som skiljer sig är det som jag har behövt fundera extra mycket på. Varför känner jag mig inte alls nödvändigtvis lycklig bara för att jag har skitkul? Nej för den sortens lycka är inte alls nödvändigtvis kopplat till mina mål i livet. Mina mål är att känna mig tillfreds, lugn och trygg. Jag vill känna mig fokuserad och lugn. Smart och intellektuellt stark. Det är också här jag märker att det ligger en hel del poäng i MBTI trots allt. Det verkar nämligen onekligen vara så att när min hjärna verkligen arbetar efter min typs funktionsstack, så känner jag mig också som lyckligast.

Men hur tänker du där då, kanske du säger. Du är ju INTP. Du känner väl ingen direkt eufori om du inte släpper fram Fe? Nja. Det beror på att lycka och eufori inte alls är samma sak för mig. Jag har känt mig euforisk många ggr. Det är inte alls en känsla som jag känner mig jättebekväm i. Den är rätt ofta för stark för att ge mig annat än väldigt tillfällig lycka.

Ofta får man höra att man ”inte ska hålla tillbaka känslor för Det mår man inte bra av.” Nej visst. Känslor som förtrycks mår man kanske inte bra av. Men grejen är att när jag mår bra, alltså genuint bra, så känner jag mig som ett hav som ligger helt stilla och har faktiskt inga förtryckta känslor alls.

För mig är stark lycka och sorg starka känslor. Vågor på havet. Jag mår i slutändan väldigt dåligt av dessa vågor. Oavsett vågens karaktär så kan vi säga att det känns lite som sjösjuka. Självklart är glädjevågorna att föredra, men jag vet av erfarenhet att de alltid kommer med en stark känsla av tomhet efter sig. Vågdalen kan man ju likna det vid.

Alltid. Utan undantag. En ofrånkomlig känslomässig baksmälla/sjösjuka.

Om det är unikt för mig som INTP vet jag inte, men det är alltid så för mig personligen. Har många ggr försökt sätta ord på vad lycka är för mig, men det är svårt att förklara för en människa som definierar lycka utifrån ett eufori/glädje/skratt/starka känslor-perspektiv. För människor som rider på adrenalinkickar eller starka positiva känslor måste det vara rena rotvälskan. Det verkar som att F-människor på ett annat sätt kan rida på vågor. Som att de är kaliforniska mästersurfare, medan vi T-människor och inte minst en INTP öht inte ens vill surfa helst om vi fick välja. En liknelse i både bildlig och bokstavlig bemärkelse faktiskt. Bokstavlig på så sätt att jag har nämligen aldrig känt det där behovet av adrenalinkickar vid upplevelser som F-människor mycket mer verkar söka efter. Extroverta Se-sensorer mest javisst, men F-människor också. INFPs och INFJs jag känner är mycket mer benägna än vad jag är att ”gå på upplevelser”. Museer, konserter, sexualitet osv. Jag saknar inte alls de behoven, men det är nog mycket mindre i jämförelse med hur starka dessa kan vara hos IxFx-personer.

Så idag så slog det mig att en liknelse man (givetvis) kan göra är det som så många oroliga F-personer ju ofta gör i sitt sökande. De dras åt saker som mysticism och meditation inte minst, vilket T-personer inte verkar göra i samma utsträckning.

I det meditativa tillståndet de söker efter är det inte eufori som de letar efter. Det är inte vågen. Det är det stilla havet de söker där det råder ett stor lugn och fokus. Så du, F-person, eller vem du än är, som inte riktigt förstår vad jag menar när jag säger att jag känner mig som lyckligast när jag inte känner något alls. Tänk dig det som meditation strävar efter.

Själv kan jag inte meditera. Försöker jag aktivt sätta mig ned och göra det så sätter min Ti igång med Ne och börjar fundera på saker. Den tackar mig för chansen att i lugn och ro börja fundera på saker. Helst i loopar så att Fen kickar in och jag blir orolig/bekymrad över ett verkligt eller fiktivt problem i mitt liv.

Alltid. Utan undantag.

Och i samtal med fler INTP verkar det vara det vanliga. Våra hjärnor är inte riktigt meditationsvänliga. Vilket är en paradox eftersom det också verkar som att det just är ett sådant ”zen”-liknande tillstånd som vi mår som bäst i att befinna oss i när vi är friska och fungerande.

Exakt varför det är så här vet jag inte. Men det är en slags självinducerad zen, som helt enkelt verkar komma för oss när våra TiNeSiFe funkar i perfekt harmoni och lugn. Som vanligt, med MBTI finns det alltid en viss självuppfyllande profetia, men i det här fallet är det verkligen inget problem. Det viktiga att ta med sig från det jag vill ha sagt är att om man inte förstår att lycka inte är något vi alla definierar på exakt samma sätt med samma mål – så förstår man heller inte hur människor funkar.

Och detta är ett rätt viktigt ämne att ta upp tycker jag. Inte bara för att jag är INTP som råkat illa ut själv, utan för att ärketypen INTP är en av de mest depressionsdrabbade MBTI-typerna som finns enligt studier. Något är alltså benäget att kunna gå sönder i oss, och ett stort problem är att vi INTPs inte tar oss tid att Tänka oss igenom vad lycka är för oss och hur vi ska kunna uppnå det. Vilket vi borde. Inte bara fäkta runt i blindo. Och framförallt så ska vi inte lyssna för mycket på välmenande röster som inte förstår att det i regel sällan är eufori för våra hjärnor och andra F-tillstånd som är ”vår” lycka. Utan snarast något som kan liknas vid zen. Och det menar jag i allra mest icke-flummiga välmening helt utan hokus pokus och annat sådant. Oroa er inte.

Det finns ett skäl att så många INTPs finner ett bättre mående av att studera saker som stoicism. Eftersom det just handlar om exakt det här. Att dämpa starka känslor för att må bra. Må bra på riktigt. Inte surfa på en vågtopp-mårbra – utan något mycket mer bestående. Stoicism är underbart oflummigt och osentimentalt. Det handlar bara att sätta saker i perspektiv. Att gjuta olja på vågorna så att det stilla havet lägger sig istället för att acceptera vågorna som något bra och naturligt.

För det är en faktiskt helt fantastisk känsla att ha total kontroll över sina känslor. Om än att det såklart är något tillfälligt. Vi är ju inte mer än djur vi heller som kan triggas och liknande vi wannabe-vulcans vi med. Men bara vetskapen om hur lycka verkligen ska kännas för mig, och vad som skiljer det från en förförisk vågtopps eufori, är ovärderlig i mitt fortsatta livslånga välmående.

Ge det en stunds tanke du med. Både du som är tankestyrd och du som är känslostyrd. Något säger mig att det inte bara är T-människor som skulle må bättre av att kunna kontrollera vågorna och se lyckan i det stilla havet framför att kunna rida på vågor.

Men HUR kontrollerar man vågorna kanske du undrar över? Ja du, jag är bara 42 år gammal. Jag har inte hunnit lösa det ännu. Men börja med stoicism. Läs och förstå vad det faktiskt är som de säger som du kan tillämpa år 2017. Det var en bra början för mig. Den andra delen är ganska enkel: Lös dina praktiska Maslov-problem och sätt realistiska mål i livet. Någonstans i allt det så ska du se att det går att hitta ett sätt att göra havet helt jävla spegelblankt.

stoicism

metoo

I mitt flöde massor om metoo. Vilket ju är positivt. Hela poängen med kampanjen är ju uppmärksamhet kring ett relativt vanligt fenomen. Vissa reagerar sansat. Andra fånar defensivt. Och vissa hysteriskt och raljerande.
 
Själv ser jag mig som en problemlösare. Eller vi kan kalla det analytiker. Det låter kanske skitnödigt och pretentiöst men jag ser föga anledning att diskutera ett problem om det inte är en problemlösning man vill uppnå. Så funkar min gärna. Varför fråga om varför äpplen trillar ner från träd om det inte är gravitationen du vill diskutera? Jag vet, alla är faktiskt inte lika här. Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på detta faktum. Vissa nöjer sig med att bli arg över äpplen som trillar i skallen. Själv funderar jag på varför och om en hjälm kanske behövs.
 
Men på något märkligt sätt så står #metoo och stampar kring ansvar och ursäkter. Man är inte intresserad av varken förståelse eller hjälmar känns det som. Från alla håll. Varför? Hur minskar man negativt beteende från män med att raljera om ansvar? Jag har säkert sett 10 arga artiklar i mitt flöde på senare tid. Om just män och ansvar i frågan. Jag förstår VARFÖR artiklarna skrivs, för man är trött på att män fastnar i att vilja ursäkta sig, men samtidigt är de på inga vägar alls speciellt problemfokuserade i den kritiken heller. Utan mer utlopp för frustrationer. 
 
Så här är det ju faktiskt: Vill man lösa ett problem så räcker det inte att skriva 10 artiklar om att ALLA måste vara med och lösa det. Det i sig löser inget. Man måste fortfarande också försöka diskutera problemets alla variabler i sig och lev lösningar. Och ja, jag vet, en del av problemet är onekligen mäns undvikande av frågan och vårat ointresse och att en del hellre fokusera på ”men jag har inte gjort något”. Självklart.
 
Men samtidigt… DET är inte heller direkt lösningen på problemet. Utan det är fortfarande en viss sorts män som inte respekterar gränser och kvinnors autonomitet och det är varför de är som de är som vi bör diskutera. Och framförallt: Vad man kan göra åt det. Och för att sluta metadiskutera detta ämnet. Likt alla gör just nu. Så kommer jag med lite förslag här:

1 Identifiera alla variabler som avhandlas. Vad är en kränkning? Är det alltid självklart att alla förstår det? Intentioner kan spela roll här. Var inte rädd att ställa obekväma frågor tänker jag. Även de mest jobbiga. Vad är det för personer som statistiken visar begår merparten av dessa brott? Eller vissa sorter av dem? Är det vita män i maktpositioner likt senaste tidens mediamoguler? Är det invandrade tonåringar från fjärran länder? Eller medelklasspojkar från Vellinge? Är det öht någon demografi som är relevant? Eller handlar det om något annat?
Sluta tyck. Ta reda på vad statistiken säger. Ta reda på fakta. Projicera varken rasistiska högerextrema värderingar på situationen eller vänstersocialistiska maktstrukturer – försök tänk lite mer objektivt. Allt kan lika gärna vara överdrifter eller osanning som sanning och underdrifter. Därför är statistiska underlag jätteviktiga. För att skilja TYCKA från VETA. Jag får hela tiden känslan av att man tassar kring problemet i dessa frågor för att man antingen är rädd för fakta, eller för att man helt enkelt inte vet mer än att man ser ett problem och sedan vill man reagera med känslor istället för något annat.

2 Lär ALLA mycket mer om kroppslig autonomitet. MIN penis. DIN vagina. Hands off if not invited. Och det gäller även det verbala och kring värderingar. Sluta kalla tjejer som nobbar dig för hora – det är inte alls din rätt att ge folk detta epitet nämligen. Sluta att öht döma någon efter hur den ser ut, vem den ligger med, vilka kläder den bär osv. Tro mig. Det är inte jättesvårt. Och jag skiter i om din morfar lärde dig att ”kvinnor som ser ut på ett visst sätt är…”
3 Vilket tar oss in på ”det var bättre förr”. Nej…Din jävla morfarsmorfar levde för massor av år sedan och hade fel om det mesta i livet. Svårare än så är det inte. Här fascineras jag ofta av att konservativa människor oavsett bakgrund tenderar att titta på det här problemet idag och påstå att bristen på respekt för kvinnor beror på samhällets ”allmänna förfall” (att man alltså inte levde som man gjorde förr och tyckte som då). Nej… Det beror om något uppenbart på sådana som ni, som sätter folk i mallar, och så fort de vill göra något annat, så börjar ni döma dom. Det är ni som öht kan få för er att gradera kvinnor utifrån dygdeskalor t ex. Inte vi progressiva.
Samhället har inte män som inte kan respektera kvinnor för att det tappat värderingar. Det har det för att det har gamla värderingar som borde skrotas. Dvs för lite progressivt tänkande. Inte för lite konservativt. Om en kvinna tog av sig sitt huckle på fel plats och vid fel tillfälle för 150 år sedan så blev svenska män talibaner mot henne. Något du inte ser så sjukt ofta på Emil i Lönneberga. Eftersom den visar en idyll som inte är hela sanningen.
Vi var SÄMRE förr på allt som har med dessa frågor att göra. Det vi ser nu är en stor fet identitetskris hos unga män om något. Där man hör gamla värderingar och mallar från gamla och från sagor, men ser kvinnor som frigjort sig från dessa. Redan där uppstår kognitiv dissonans. Och enklast att lösa här är att till att börja med göra sig av med gamla värderingar som byggde på gamla föreställningar om könsroller och förmågor. Vet du vad? Det blir bättre imorgon. Om vi arbetar för det istället för att stirra bakåt med skygglappar och selektiv blick. 
4 Våga fundera på skillnaderna mellan män och kvinnor på ett större plan (alltså inte på individuell nivå).  Jag tänker här t ex på studien på dick pics som gjordes nyligen där det visade sig att män reagerar väldigt annorlunda på motsvarande utskick mot kvinnor (alltså inte alls lika negativt, tror t om siffran låg på noll negativa reaktioner). Som kille är jag inte förvånad. Jag tror att i detta ligger också en större sanning. Även vi ”snälla killar” som inte behandlar tjejer illa verkar överlag ha en annan inställning till mycket som har med kroppar och sex att göra än tjejer överlag. Jag vet, generaliseringar, nu, men ibland är de nödvändiga för att förstå mönster vetenskapligt. Kanske en stor fet ärlig studie skulle behövas där man frågar många tusentals män som känner att de kan svarar anonymt och ärligt (och kvinnor) på frågor om sex och hur allvarligt man ser på saker – avslöja något. Jag tror faktiskt det skulle det. Jag funderade själv på just det för ett tag sedan där en kvinna beskrev en ev våldtäkt av henne som det absolut värsta hon kunde tänka sig. Då skulle hon nog ta livet av sig om det hände.
Jag kunde inte alls relatera. I jämförelse med bokstavligt talat hundratals andra för mig värre brott begågna mot mig så skulle jag inte se det på samma sätt. Här menar jag inte att jag har rätt och hon har fel. Utan jag blev mest häpen över hur olika vi uppfattade detta brott om det skulle begås mot oss. Jag tror helt enkelt att män inte har samma personliga koppling till sexualitet och kroppslig autonomitet som kvinnor har (jag vet, könsgeneralisering, släpp det nu..) och att det kanske förklarar varför män skulle få för sig att det är ok att ta på en kvinna utan lov eller komma med dryga inviter och inte acceptera ett nej. Beror sen denna olikhet på biologiska skillnader eller sociala? Ingen aning. Men den verkar ju finnas. Och när jag sitter på nätet och observerar extremt grabbiga miljöer så ser jag en raljant inställning till kvinnor och ett ointresse för allvaret i en våldtäkt. Alltså borde den observeras. Här ÄR ju något uppenbarligen. Den och en massa andra kring våra köns inställning till saker.
Och utifrån det kan vi säkert ta fram MYCKET bättre mallar för hur man ska kunna uppfostra män. För något säger ju mig att om du har två parter och den ena reagerar mer negativt på en sak än den andre är den enklaste och rimligaste lösningen att den som inte reagerar lika negativt själv åtminstone respekterar den andres större behov här. Istället för att vi i fostran förutsätter att alla reagerar lika. Det finns ju MASSOR av saker där vi inser att alla inte känner eller tycker likadant och behandlar alla lite olika. Det vore bra om vi gjorde det här med. Silverne/platina-regeln är bra utgångspunkt här moraliskt. Behandla andra som DE vill bli behandlade. (Den gyllene regeln är värdelös i jämförelse.) Inte minst om det nu är så att om du har en grupp män och en grupp kvinnor så kommer gruppen av män ha en kanske t om medfödd annan inställning till kroppslig autonomitet än kvinnor och kan behöva extra input om detta för att förstå den andres behov. Dvs inte reagerar likadant på en vagina pic som kvinnan gör på en dick pic. För det är ju inte alls en fråga om att ursäkta män här. Utan att identifiera en skillnad som förklarar beteendet. Och därifrån arbeta fram en lösning. Där svaret givetvis är att mannen ändå självklart ska respektera kvinnan och hennes perspektiv. Men om vi inte förstår och erkänner generella skillnader kanske vi missar bättre lösningar. Så tänker jag.
Slutsats: Fyra lite lösa punkter där alltså. Identifiera alla variabler. Lär pojkar oavsett bakgrund mycket om kroppslig autonomitet. Avprogrammera inställningen att det var bättre förr och att alla som avviker från gamla påtvingade könsroller är öppet villebråd för fysiska och verbala övergrepp. Och våga analysera och fundera på ev skillnader som sannolikt finns mellan män och kvinnors syn på kroppen och sexualitet – i hur vi reagerar på intrång på autonomiteten. För annars förstår vi ändå inte vad vi gör och famlar i blindo i sätt att ändra männens inställning.

Mitt bidrag till metoo idag alltså. Kanske kommer det fler om jag kommer på något eller identifierar fler viktiga saker.

Jag vet att många debattörer efterspråkar att män som ett kollektiv skall agera. Och jag håller med. Problemet är att jag känner inga män som beter sig illa eller gör övergrepp mot kvinnor (vad jag vet). Så istället för att jag kastar ur mig behandlingsplaner till killar i min omgivning som en dåre, så försöker jag sätta lite (kanske kontroversiella) tankar på pränt. Jag tror jag gör större nytta så, för jag tror inga lösningar funkar om man inte är ärlig kring problemen och intresserad av alla variabler.
Och nu vill jag avsluta med att raljera och metadebattera jag med. Det krävs forskning här. Mindre tyckande. Sådan som är befriad från kramande allaärlika-ideologi. Där man vågar identifiera allt från kulturella problem till biologiska skillnader i reaktioner. Du behöver inte hålla med mig i att detta är det viktigaste. Eller att jag har rätt alls i min syn på kultur och biologi som viktiga variabler att våga analysera och kritisera.
Men du lär inte övertyga mig med att skriva ytterligare en intetsägande och raljerande ”alla män måste bidra”-artikel om att du gör någon större insats själv heller då. Tvärtom. Hate to break it to you: Du metadiskuterar bara. Det är inte att göra en skillnad efter att 10 artiklar redan skrivits i ämnet. Det är att älta. Och ält är sällan speciellt konstruktivt på något sätt mer än att det får redan halvt intresserade att bli ännu mer ointresserade. Du sa det ju själv. Männen verkar inte riktigt vilja delta utan vill hellre påpeka att just DE är oskyldiga och DE känner sig orättfärdigt träffade.

Jag mansplainade därför precis ett sätt som får fler undflyende män att vilja engagera sig. Man börjar diskutera vad det är som händer. Inte vem som bryr sig mest. Och OM det är så att män och kvinnor bryr sig olika mycket. Så kanske även DET i sig borde undersökas vetenskapligt. För shit pommes fritt som vi säger i Skåne. HÄR är kanske något viktigt. Det känns rätt absurt att jag ens skulle behöva säga det…

Men tydligen.

Om vapen

Ett 60tal dödade av en massmördare i Las Vegas USA. Hans motiv är i skrivande stund fortfarande okända. Men det är onekligen ett lämpligt tillfälle för mig att reflektera lite över vapnens vara i världen. För det är en tämligen komplicerad fråga har jag kommit fram till.

Vadå?!, tänker du nu. Är det inte självklart att vapen är ett stort problem? Jodå. Det är självklart. Problemet är att de även har ett par viktiga funktioner som gjort sig synliga på senare tid. Direkt och indirekt.

Jag skulle önska att folk utmanade sina föreställningar ibland. För även om jag försanthåller något så vill jag ändå se argumenten som strider mot detta. För om det jag tror på är sant och tydligt kan bevisas blir jag ju bara mer stärkt i min uppfattning om varför. Och är det inte sant så lär jag mig något nytt. Och är det både och… då lär jag mig också något nytt. Och för mig är det självklart så att sanningen alltid är viktigast. Alltid.

Så, vad är då sanningen kring vapen? Dödar vapen folk? Javisst. Självklart. Det är på gränsen till enfald att skylla problemen i USA på ”sociala problem”, ”mentala sjukdomar” eller andra psykosociala eller socioekonomiska problem likt dess mest rabiata förespråkare gör. Det handlar i grund och botten om enkel logik. Utan ett skjutvapen kan jag absolut fortfarande döda folk – men det hjälper onekligen till. Lite som mina sneakers hjälper mig att springa bättre. Lite som en spis är bra att ha om man vill laga mat. Så även om det krävs en människa med uppsåtet att vilja döda för att det ska bli ett mord (ett dråp räcker dock slarv/klantighet/olycka) så underlättar vapen. Javisst, så gör även en lastbil om man vill köra in i folkmassor. Men där är syftet med lastbilen något annat. Syftet med ett handeldsvapen eller automatvapen är att döda/försvara sig med dödligt våld. Det finns även sekundära syften som att ”samla” eller ”skjuta prick”, men det är i slutändan inget att orda om vad syftet med en revolver är. Syftet med en lastbil är att transportera varor.

Om alla skjutvapen försvann från jordens yta så skulle vi fortfarande döda varann, men samtidigt visar den mesta jämförande statistiken att nationer med lite vapen också dödar varann i färre utsträckning.

Jodå. Jag vet. Man kan även peka på att det finns gott om platser med gott om vapen där det inte skjuts ihjäl så många alls.

Det är för att vapen på inga vägar alls är ENDA faktorn. En lika viktig faktor, eller kanske viktigare, är sociala orättvisor/klyftor och segregation. Finns det social misär, så finns det också plötsligt många fler som är villiga att döda varann.

Då tänker du: Ja men då kanske det inte är vapnens fel? Då tänker du fel skulle jag vilja påstå. För det finns gott om ställen med social misär, men med relativt låg mordfrekvens, och då beror det på att vapentillgången är obefintlig istället. I några väldigt unika fall kan även kulturella skillnader spela roll. I vissa kulturer verkar livets värde sättas högre än i andra – men i det stora hela hänger det värdet mer samman med socioekonomi än med kultur. Dvs i fattiga miljöer utan framtidshopp blir livet mindre värt. Och lägger man då in vapen i den beräkningen så får man receptet för många mord.

När förespråkare för vapen diskuterar detta så pekar de gärna på div amerikanska platser som antingen har fria vapen eller hård vapenkontroll och så säger de att det då inte finns något samband mellan dessa ting och statistiken. Man pekar här på t ex Chicago, som har hårda lagar mot vapen men mycket mord och så ställen som Las Vegas (som vanligtvis) har låga frekvenser av mord och fria vapen.

Skillnaderna man väljer att ignorera för sina exempel är dock följande: Chicago är en stad med stora sociala klyftor. Las Vegas är inte det. Och vad gäller Chicago så kvittar hårda lagar på en plats, om tillgången är fri nästgårds – så som det mycket riktigt då är med flera närliggande stater med friare tillgång till vapen. Det är ju inte svårare än att man köper in sitt vapen nästgårds, eller att det helt enkelt är stulet där. Hur man inte kan begripa något så självklart för mig, förstår jag bara inte.

Man kan även också peka på att vapen verkar ha en effekt som ett incitament för folk att göra vissa saker de inte skulle göra annars. Inte bara döda folk och skapa aggressivare stämning, men även att det gör att man också blir en måltavla för mer dödligt våld än man annars skulle ha blivit (anledningen brittiska poliser så länge ofta var vapenlösa) och det finns också ett starkt, tydligt och otrevligt samband mellan hur tillgången till vapen gör att folk blir mer suicidala.

Så. Slutligen. Vapen är en avgörande faktor för att mord skall kunna begås enkelt och sambandet finns ALLTID där så länge de sociala klyftorna också gör det. Det är i den oheliga kombinationen på enkel tillgång till vapen och sociala problem som våldet trivs.

Men så har vi ju då det där som får mig att fundera lite ändå på vapnens existensberättigande. Trots att vapen ÄR skit och ÄR skuld till så mycket så har de också en funktion – och det är i förhållandet mellan makten och medborgaren. Något som oftast mest låter som något abstrakt en tea-party-nisse pladdrar om i fyllan, men som faktiskt har flera nutida exempel på när det KAN ha funnits ett samband. I Katalonien stormar polisen obehindrat och orädda en fredlig folkomröstning med många skadade som konsekvens. Inget stoppar polisen. För katalanerna är inte beväpnade så de kan inget göra. I Irak håller kurder en precis lika ”illegal” omröstning. Ingen stormar utan centralregeringen i Irak protesterar för döva öron. Kurderna är också beväpnade till tänderna.

Jag tänker i en värld där vi ofta lägger vårt förtroende i händerna på en stats rättsliga institutioner, så finns det åtminstone alltid ett potentiellt problem här. Dels som vid ovan nämnda själständighetsanspråk där delar av ett land vill bryta sig loss, men även om man som medborgare utsätts för en kupp eller det t om röstas fram en förtryckande regim.

Jo jag vet, det är oftast nutjobmiliser i USA som sätter sig ute i bushen och väntar spänt på washington-agenter skall komma och transportera bort dem. Men samtidigt visar ju Spanien oss att sådant kan ske. Mitt i en demokrati. Jag tror vi gärna vill tro att allt sådant går fredligt till i västvärlden. Att minoriteter tillåts bestämma om de så vill över sig själva. Utropa självständighet osv. Men i en värld där allt fler och fler mer och mer auktoritära typer tar makten i allt fler västerländska länder, så börjar ju ett mönster synas – där man trots allt kanske inte ska ha så stor övertro på att staten skyddar dig från staten så att säga. För att det ska ske så behöver staten till att börja vara mycket mer uppdelad i separata instanser än den är.

Så jo, med viss försiktighet kan jag ändå känna lite mer sympatier med vapentokar som raljerar om att de vill skydda sig mot sin stat än jag känt innan. Och även kring folk som inte känner att staten skyddar dem från andra medborgare eller andra hot. Det är ju trots allt så att allt förtroende för rättvisan och att den har våldsmonopol står och faller med vilket förtroende vi har för att den gör sitt jobb. Och det vet jag inte riktigt om jag har längre.

Det sagt, så är problemet med vapen i fel händer ett större problem. Så av två problem för mig idag är problem nummer två, om än olöst, sekundärt. Vapen är anledningen till att USA har en masskjutning i veckan och hundratals handeldsvapenmord. Inte social misär på egen hand. Risken att bli nerskjuten på gatan större än att sthlmsstaten skulle rulla in med tanks och förtrycka mig som skåning så att säga.

Frågor? Åsikter? Lämna en kommentar så ger jag källor och svar.

Kollektiv skuld

Vi lever som tur var i ett samhälle där medvetandet kring generaliseringar innebär att vi vet att dessa i princip alltid är negativa. Att skuldbelägga varje muslim för att det finns terrorism är kanske det mest kända exemplet i dagsläget. Och varje någorlunda normalbegåvad person inser utan större omsvep att det är dumt. Likaså inser de flesta normalbegåvade att en jude som bor i Sverige knappast på något sätt alls är skuld till något som sker i Israel-Palestina-konflikten. Inte heller är tyskar som lever idag rimligen ansvariga för nazismens illdåd.

Som ateist känner jag att jag heller inte riktigt bär något ansvar för illdåd som begåtts mot religiösa i världshistorien. Jag har nämligen inget gemensamt alls med varken Mao eller Lenin på några plan alls.

Listan på guilt by association-saker är enorm. Du kan omvandla det till något personligt om du vill också. Du är inte ansvarig för vad din farfar gjorde. Du är inte ens ansvarig för vad din far gjorde. Du är, i viss mån och under vissa juridiska premisser ansvarig för vad dina barn gör, men det är i princip enda undantaget, både moraliskt och juridiskt. I övrigt är du ansvar för vad DU gör. Det är allt.

Eller rättare sagt, vi BORDE veta detta. Dagligen kastar dårar ur sig guilt by association-argument där allt från skåningar till veganer får bära den kollektiva skulden för något. Jag vet. Det är sorgligt men sant.

Sedan kan man ju helt frivilligt tänka som så att man väljer att aktivt arbeta mot saker man ogillar. Om det ordar jag inget alls. Det är jättefint med muslimer som arbetar mot terrorism. Det är jättebra med ateister som verkar för religiös tolerans. Det är suveränt med folk som försöker förstå och upplysa världen om de illdåd som kanske deras far gjort.

Men deras insatser i det hela är dels fortfarande i allra högsta grad frivilliga och faktiskt sällan speciellt mycket viktigare än någon annans insats.

Det är därför jag då tar upp det här ämnet. För plötsligt har vi ju ett undantag där detta logiska resonemang inte ska gälla längre – och det handlar om männens skuld till vad andra män gör. För plötsligt finns det ett ansvar. Plötsligt finns det en plikt. Och kritiserar man detta ansvar möts man i bästa fall bara av skeptiska blickar, men oftast av raljerande faktiskt.

Det finns goda skäl för att män skall arbeta mot våld mot kvinnor. Om det finns det föga att orda. Men det är inte alls det samma som att män har ett särskilt ansvar i frågan likt jämställdhetsministern tycker. Och ju mer abstrakt diskussion om våld man för, desto mindre blir kopplingen till ett ansvar också.

Sk hedersrelaterat våld är en specifik sorts våld. Det utförs absolut nästan uteslutande av män i samhället. Men det upprätthålls lika mycket av kvinnor som accepterar det. Om du inte förstår vad jag menar så kan jag ju göra en tydlig analogi: Kvinnlig omskärelse utförs uteslutande av kvinnor. Och grupptrycket kring det hela upprätthålls nästan uteslutande av kvinnor. Det har rötterna i patriarkalt ägande absolut, men det förvaltas av kvinnor minst lika mycket som av män.

Då frågar jag dig, framförallt om du som läser detta känner att du har skuld till att kvinnor omskärs? Om inte, så undrar jag varför du anser att jag som man ska känna skuld och ansvar för att det finns hedersrelaterat våld. Jämnställdhetsminister säger i sin ljudintervju att det inte handlar om ”skuld”, utan ”ansvar”. Men skillnaden blir väldigt semantisk eftersom ansvar nästan uteslutande bygger på att man har skuld om man säger åt andra att inte syssla med något.

För i grund och botten är det ju något som de som utför det måste vara ansvariga för. Gråzonen, den enda som öht existerar i skuldfrågan, sker ju bara om jag skulle stå bredvid och låta det ske framför mig. DÅ kan man tala om mitt ansvar utan skuld.

Men fortfarande inte som man. Bara som människa. Det är kanske varje människas ansvar att hjälpa folk i nöd – för att vi ska fungera som en civiliserad art med samhörighetskänsla. Men det är inte det samma som att det är vårt kollektiva fel att andra är i nöd.

Jag har mina egna bekymmer att ta hand om först och främst. Att agera världssamvete är inte bara sällan meningslöst vad jag sett, det är ofta extremt självdestruktivt. Och vill jag göra en insats i frågor så gör jag självklart det.

Jag VILL inte känna ansvar ens i alla de frågor där jag skulle kunna göra en insats dock – utan det ”ansvar” är ett ord som handlar om när jag på något sätt är skuld, eller kan göra en viktig insats. Annars handlar det om att känna att man gör en insats. Framförallt så vill jag själv kunna välja och känna att jag gör en god insats, utan att det har handlat om en helt absurd pekpinne från någon som i praktiken faktiskt nyss stod och sa att alla tyskar bär ansvar för förintelsen. Även om hon garanterat inte alls menade så.

Men kan du inte som man göra en insats mot hedersrelaterat våld, utan att gnälla en massa om pekpinnar och skuldbelägganden och semantiken däromkring?

Jo visst. Men hur? Jag känner ingen som tvingar sin dotter gifta sig med en man som tillhör rätt släkt/ras/religion. Dvs det som är grunden till typ alla fall av hedersrelaterat våld. Vad exakt är det jag ska göra? Storma in i lägenheter hos folk som jag misstänker tillhör kvinnoförtryckare och spöa dem? Jag misstänker att det bejakarna menar är att jag som man sitter i personalmatsalar och hör andra män sitta och tala om hur de minsann skall gå hem och spöa sin ohederliga dotter. Men jag är ledsen att behöva säga det, jag har aldrig hört någon uttrycka det så. Det här sker nämligen väldigt mycket i det fördolda. Folk som sysslar mycket med heder vet om att samhället överlag inte tycker det är ok och håller ganska tyst om det.

Däremot känner jag till någon som skulle kunna göra mycket mer i frågan och det är en jämnställdhetsministern, som istället för att göra något åt frågan sitter och tycker att en massa totalt oskyldiga skall känna ansvar. Du vet ANSVAR. Det ordet som vi precis hade en semantisk diskussion kring. Det är något jämnställdhetsministern och andra mäktiga politiker absolut kan sägas ha i denna fråga. Eller är hens uppgift att delegera det till oss med penis?

Men för all del. Jag kanske bara har missat all peer reviewad forskning som visar att kollektiva skuldbelägganden (eller förlåt, ”frivilliga tal om ansvar”) faktiskt funkar som metod för att hjälpa folk? Jag är trots allt inte jämställdhetsminister utan bara någon som ogillar att få överöst ansvar på sig i frågor där han verkligen varken känner skuld eller att han kan bidra med något alls av relevans för att lösa det.

Dvs när jag nu säger ”not my fucking problem” så handlar det mer om att jag inte gillar en skattebetald minister som JUST sa ”not my fucking problem” och tyckte att problemen skulle lösas av en bunke tämligen förvirrade penisbärare landet runt som jag lovar faktiskt inte har en aning om vad exakt det är de i praktiken förväntas göra.

Lösningen i min amatörmässiga blick ligger väl snarast på att först och främst identifiera VEM det är som gör detta på ett litet mer nyanserat och mindre trubbigt sätt där man inte sysslar med generaliseringar som inkluderar allt och alla av beröringsskräck att stöta sig med någon (ja utom ”män” då). För det är ju elefanten i hörnet här. För det roliga är ju att det faktiskt finns bra forskning i frågan. Som just gör att vi slipper trubbiga instrument.

Hej titta, vetenskap och forskning finns jämställdhetsministern!

Kanske börja kampanjandet där hos de skyldiga först? Annars blir det lite som att säga att varje bankrånares kusin är den som måste ta ansvaret för bankrån… och det är möjligen sant, jag kan ha fel med hela mitt raljerande ovan, men knappast det MEST relevanta lösningen, eller hur?

Jag vet. Ovanligt ämne för att vara jag. Jag brukar ju ondgöra mig över kränkta vita män som blir små broflakes om allting. Och jag känner att jag tassar i yttermarkerna här nu i min egen beröringsskräck kring sådana här ämnen. Men i detta fallet, när någon säger åt mig att ta ansvar för något jag varken har skuld eller lösningar i, bara för att jag har penis, så blir jag faktiskt irriterad. För det är inte mitt ansvar. Det är ditt ministern. Ditt och alla de svin som sysslar med skiten. Ditt och alla de som sitter i maktpositioner. Ditt och alla de som forskar på det hela. Ditt och alla de som oavsett könsorgan har förmågan att sätta stopp för saker men som som inte verkar göra så där värst mycket, eller hur?

That is all. Ta ditt ansvar Åsa Regnér.

 

INTJ vs INTP vs INTx

När man googlar runt eller häckar på diverse forum och grupper och frågan kommer upp om huruvida man vet om någon är INTJ eller INTP så haglar förenklingarna in som argument för hur enkelt det är att identifiera. ”Sätt in dig i funktioner så vet du”, ”gör ett test hos ett proffs” osv.

För i verkligheten är det inte alls enkelt att identifiera såklart. Det är faktiskt väldigt svårt att ö h t identifiera MBTI-typer med en speciellt god säkerhet i de flesta fall. Och det paradoxala är att det inte alls alltid hjälper att lära känna en person bättre hellre. Ibland är det faktiskt tvärtom. Ju bättre man lär känna en person, desto fler nyanser ser du som ställer till det i profileringen av flera olika skäl.

Så du gillar inte stora fester, men små är jättekul? Så du tycker om att sporta, men du saknar helt bollsinne? Svårtydda som fuckar upp frågeformulären trillar snabbt in ju mer data vi får. Det är ointuitivt att tänka sig att mer data kan försämra en analys, men i MBTI är det ibland så. Och i slutändan med en massa motstridiga variabler så står man med ett resultat som är snömos. Ibland för att frågorna bara är dåligt formulerade eller för förenklade, men ibland för att vi är komplexa och inte alls reagerar konsekvent kring saker. Vad är egentligen ett ”måste” för en introvert person? Måste den bli jättedränerad av folk? Måste den avskyr telefoner och fester? Måste den vara bättre på självreflektion än en extrovert? Kan inte en intuitiv snickra lika bra som en sensor? Klyschorna haglar när svaren på dessa ting blir självklara för vissa.

Själv vet jag inte om jag är INTP till 100% trots att jag tror det är så och kan mer om MBTI än de flesta jag stött på. Den enkla anledningen är att jag helt enkelt delar väldigt många typiska drag och personligheter med andra typer och kanske heller inte kan känna igen mig i alla saker som jag som INTP förväntas uppvisa eller ha. – vilket de flesta av oss gör. Väldigt få personer kan känna igen sig i allt i en ärketyp och inget i andra oavsett MBTI.

När jag gör tester på nätet så blir jag INTJ lika ofta som jag blir INTP. Det beror helt enkelt på att jag har ett par oklara funktioner och svar hos mig som gör att balansen tippar över beroende på hur jag svarar. Det krävs inte MYCKET skillnad i svar faktiskt för att tippa över mellan INTP/INFP/INTJ/INFJ och för all del mot ISTP eller ENTP. Att göra tester är således helt meningslöst för mig. Jag, likt många andra, måste helt enkelt analysera det här den långa vägen, Via funktioner och andra resonemang. Testerna förenklar fel, eller ställer inte relevanta frågor. Allt för att få in dig i ett fack, som du sedan kanske bara tippar över till med 1% marginal.

Jag delar enormt många drag från INTJ. Jag är ganska dömande. Jag tycker mig ha hyfsad känsla för frågor kring rätt och fel. Jag tycker inte om oorganiserade människor. Jag kan bli lite smått auktoritär, inte minst om jag blir irriterad. Eller det kan sammanfattas så här: Beroende på om jag är avslappnad (INTP) eller mer spänd (INTJ) blir jag lite olika i sättet. Det är som en switch ändras i mitt huvud faktiskt. Så stor känns skillnaden.

Och tittar vi på mer funktionsbaserade saker så har jag drag av att vilja gå från A till Ö alltid. Dvs Ni. Jag är också tämligen bra på att lösa praktiska problem och organisera detta för mig och andra. Te. Jag har ett rätt gott sinne för estetik och känner mig alltid uppkopplad mot ”världen” så att säga (Se). Jag har också en tendens att kunna ta saker personligt, som jag inte borde och blir argumentatorisk och långrandig för att överbevisa. Dvs Fi.

Så, varför tror jag inte jag är en INTJ då? För att jag lever hela tiden i mitt huvud, dagdrömmande och konstant analyserande allting omkring mig och andra problem (Ti). Min tanke glider iväg väldigt lätt för att sedan åter med totalt fokus angripa ett valt problem. Jag älskar att snabbt höfta ut olika svar på frågor. Bolla fram idéer. Dvs Ne. Jag är också nostalgiskt lagd och ser mig själv som väldigt allmänbildad. Dvs mitt Si är starkt. Och jag ser mig som en empatisk människa som är allt annat än kall känslomässigt. Dvs Fe. Eller i andra ordalag, jag ser ett problem (ofta innan du gett mig det), börjar analysera det och olika lösningar, letar i mitt arkiv efter tidigare kunskaper och viktiga variabler (Si) och försöker sedan förhålla mig till det och förmedla mitt efterfrågade eller oönskade svar (Fe).

Så hur får jag ihop det då? Ja en lösning är att jag bara är en INTP med tränade INTJ-funktioner pga omständigheter, ideal och uppväxt – eller vice versa för all del. Jag funderar ofta på mina funktioner, vad jag använder i en given situation, vad som går lätt vad som är ansträngande osv. Och då lutar det, om än svagt, mot INTP mer än INTJ. Bara det ATT jag funderar en massa på detta här med MBTI och brottas med att försöka förstå det in i absurda detaljnivåer är en indikation på att jag är INTP och inte INTJ. Det är på gränsen till detaljbesatthet på sensornivå faktiskt. Inte oväntat har jag blivit ISTP på något test med.

En annan är att jag är en INTx istället. Dvs rättare sagt, en ANNAN ärketyp som inte finns med i mallen. Dvs för mallen kan ju givetvis vara helt felaktig i sina gränser.

Jag vill verkligen inte framställa mig som en liten unik snöflinga dock. Det känns bara så fånigt, utan om vi håller oss till beprövade tankar om MBTI så är jag sannolikt en av de två. Och då återstår den enkla förklaringen: Skillnaden är uppäten eftersom mina funktioners nivåer är mer relevanta än dess ordning. Dvs hur vältränad min Te är, är viktigare än vilken ordning den kommer i ”naturligt”.

Så alla ni som brottas med att vara svåridentifierade. Inte bara INTx-typer, utan alla med ett eller flera x i sin typ, känn er lugna och trygga. MBTI är bara en förenklad mall trots allt. En mall som bygger på förenklingar och ideala omständigheter. I verkligheten är de flesta av oss inte så enkla.

Och träning är viktigare än medfödda kognitiva ordningspreferenser. Lite som med all träning. Det kvittar rätt mycket om du föds som jättemusikalisk om du sedan aldrig övar på ett instrument. Det samma gäller FiFeTiTeSiSeNiNe….

 

Skrota det meningslösa försvaret

En ständigt aktuell fråga som alltid ligger och pyr i samhället är det här med vårt försvar. Ryssland har på senare år börjat visa stormaktsfasoner och har även invaderat ett par grannländer eller mer eller mindre autonoma delar av ”sitt” land. Tjetjenien, Georgien och Ukraina som bästa exempel. I Ryssland finns ett speciellt förhållande till dessa områden och man anser överlag att de på något sätt tillhör dem. Fler länder står under samma blickar, inte minst allt som tillhörde Sovjetunionen har legitimt skäl att fundera på ifall Ryssland kan få för sig att ”befria” dem från oket av självstyre.

Men I ärlighetens namn, Sverige är inte ett av dessa länder. Det är 200 år sedan Sverige var i konflikt med Ryssland. Nej, vi är inte tajta buddies, men Sverige är ingen fiende med Ryssland heller.

Folk talar ibland om att Sverige vore intressant ur strategisk synvinkel för Ryssland. Som total kontroll över Östersjön och som landbrygga mot NATO.

Jag har så svårt att ta detta resonemang på allvar. Det känns så oerhört begränsat i sitt omfång vad gäller konsekvens och behov att jag på fullaste allvar undrar hur intelligenta personer som tror detta är en lurig analys (hint, inte alls).

För varför skulle Ryssland vilja invadera Nato (och använda Sverige för detta?) Konsekvensen av ett krig mot NATO är ju att man kommer i krig med USA, och det skulle man förlora. USAs dominans som krigsmakt är så total vad gäller resurser, teknik och inte minst det viktigaste: Erfarenhet. Man har krigat världen över oavbrutet sedan Andra världskriget. Det har verkligen inte Ryssland gjort.

Faktum är att ett samlat NATO utan USA fortfarande skulle ge Ryssland en rejäl match för pengarna. Länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Polen osv har faktiskt en modern och rejäl militär styrka – inte minst tillsammans. Priset för ett invaderande Ryssland skulle bli enormt bara rent militärt att lyckas. Och för vad? Land? Det är ju inga stora naturresurser i Europa. Vår europeiska rikedom består i bildat mannkapital och eteriska saker som icke industriella finansföretag. Allt fragila saker som kontrolleras globalt. En knapptryckning och börsvärdet är utraderat och t om en erövrad BMW-fabrik är värd noll. Och allt kräver specialister för att kunna användas.

Samma gäller då allt av värde i Sverige. Ja… ok… vi har skog. Vi har järnmalmsgruvor. Men seriöst. Det är inget Ryssland inte själv har redan.

Och det är där som skon klämmer för mig. Vi lever i år 2017. Idag handlar allt om ekonomi. Inte minst för rika personer. Och det är rika personer som styr världens största länder. Nackdelen med det kan vi låta kommunister raljera om, men fördelen är att rika personer sällan vill bli av med sin rikedom. Och krig vill man bara ha om det gynnar rikedomen. För Putin eller andra ryska framtida ledare finns inga rimliga vinster i ett krig mot Sverige och sedermera NATO som inte fullständigt skulle ätas upp av kostnaderna och ruinera länderna – för krig – det är jävligt dyrt. T om krig kring underutvecklade smånationer har kostat stora supermakter enorma pengar – och de vinner inte ens alltid. Se bara på USA och hur krig mot Vietnam och Irak/Afganistan har kostat.

Krig i rena territoriella erövringssyften av grannar, det är inte sådant någon sysslar med längre. Det har inte varit aktuellt sedan Andra världskriget faktiskt. Ja… bortsett då Krim och Urkraina kanske du då tänker.

Javisst. Men om du inte inser de speciella omständigheterna med det. Där demografi och tämligen icke-blodigt övertagande spelade roll när du tittar på Sveriges hotbilder – då vet jag inte vad jag ska tro om din analysförmåga. Bra är den faktiskt inte.

Men men.. Ryssland flyger ju in över våra gränser ibland. Och de kanske ligger bakom hackerattacken mot banker/elverk – och Ukraina!1!! De håller ju på med något!

Du menar övar? Du menar beter sig som nationer med supermaktskomplex? Skramlar med vapen? Ja grattis. Det tillhör spelet för massorna. Och återigen: Sverige är inte Ukraina.

Förresten, låter jag ovanligt upprörd tycker du? Ja faktiskt är jag det. Jag tycker det är direkt skamligt att man år 2017 låter en politisk agenda från en annan generation styra över så här stora resurser av våra skattemedel som man nu gör. Och därtill vill utöka det ännu mer.

För varje dag får vi in rapporter om hur illa ställt det är med resurserna till skola, polis och sjukvård – och så vill man lägga mer pengar på stridsvagnar? Seriöst?! Världens minst sannolika ”men tänk om” och vi lägger massor av miljarder på det för en lösning som inte ens hjälper även om ”om” infaller.

Även om jag har fel i hela min analys av världsläget (vilket jag inte har) – så kommer det liksom inte rulla in stridsvagnar på Gotlands stränder. Allt Putin skulle behöva göra för att kontrollera Sverige är att skicka in en specialstyrka i Stockholm och ta över regeringsbyggnader tills vi gav oss. Sverige är så oerhört pinsamt centraliserat till huvudstaden att ingen ändå kan fatta några vettiga kraftfulla beslut på egen hand om man inte har titeln Statsminister på CVt – för annars måste det gå igenom 72 remissinstanser och 34 utskott. Och även om vi löser centraliseringsproblemet är vi ju heller inte alls självförsörjande på mat, så om tillgången på bränsle ströps och vi sattes i blockad så svalt vi efter en vecka och skulle ge oss. Kort och gott: Den supermakt som ville erövrar oss på 1 vecka. Max 2. Det säger ju t om militärens egna tennsoldater. Om än att deras lösning på det är att skaffa fler musköter till osnutna 18åringar.

Och nej – 100 till plan eller 1000 till stridsvagnar gör inget att stoppa det när samhället i sig ser ut som det gör. Faktum är att en total värnplikt inte heller skulle lösa ett skit. Jag har gjort lumpen – inte fan lärde jag mig något där som stoppar en ryss. Tvärtom blev jag väl snarast fullt medveten om hur feltänkt allt är och hur många som sorgligt nog lever kvar i en annan tid. Självklart, om vi la 10 ggr mer pengar på militären så skulle vi rent militärt kunna avskräcka från invasion – men seriöst – om du inte förstår problemet med att vi inte har oändligt med pengar att ta till detta, så är du dum på riktigt.

Så kan vi sluta låta män och tanter födda i en annan generation sluta se kallakrigetspöken i världen och sluta leka med dyra skattemedel? Vi har faktiskt viktigare saker att ta hand om än imaginära hot med meningslösa lösningar. Och i viktigare saker tänker jag bortsett skola och vård trots allt någon form av civilförsvar och så sparar vi en omorganiserad form av försvaret anpassat för verkliga hot år 2017 – nämligen terrorism och cyberattacker. För även om Ryssland inte är ett erövringshot på riktigt så kan det både sitta terrorister och slynglar över hela världen och ställa till med enorm skada via cybervärlden hos oss i vårt teknikkänsliga samhälle. För jag är rädd att vi bara har sett början på dessa verkliga problem. Lägg ner flotta, arme och flygvapen. Ersätt med ett förbättrat FRA och ge nationella insatsstyrkan större resurser. Se till att civilförvaret får tillgång till mer grejer och decentralisera allt. Se till att Europa kan samarbeta bättre kring brottslighet och terror.

Våra största hot idag ligger inom våra egna gränser – från folk med övertygelser om en annan värld än den de lever i. Jag tycker vi ska titta på det istället för på ryska björnar eftersom en vacker dag får någon av dem tag på förmågan att göra oss oerhört stor skada annars.