Varför besöker du en vårdcentral när du har influensan?

Fråga man lär sig ställa sig själv om mänskligheten på en vårdcentral:
 
Hur kan man INTE veta (som fullt normal i samhället fungerande vuxen människa) att feber, ont i kroppen, hosta och allmän misär en februaridag i influensatider bara betyder att man har…*trumvirvel*… influensan? Och att man därför söker upp sjukvården för en sjukdom som de faktiskt inte kan göra något alls åt? Och det faktum ATT man KLARAR att ta sig till en vårdcentral de facto betyder att man inte är speciellt sjuk heller? Du vet, när du är sjuk på riktigt i influensan är det oerhört jobbigt att bara ta dig ur sängen för ett toalettbesök.
 
Varje dag har vi patienter som kommer dit och undrar vad de drabbats av. Och ibland vet de vad de drabbats av men tror att sjukvården kan bota dem. Det är ett influensavirus liksom. Det finns inga botemedel eller något som förkortar sjukperioden. (däremot en massa som kan förlänga den, som att fysiskt anstränga sig i onödan). Och lindringen gör du själv med alvedon, vatten och gott om VILA inte minst. Dvs inte ranta till vårdcentralen och smitta dussintalet folk på vägen. Jag vet, sen finns ju det här med att man efter en vecka måste ha sjukintyg för sin ersättnings skull. Men nu talar jag inte om det samhällsfelet.
 
Tror det borde ingå på skolschemat, typ på högstadiet, att alla svenska medborgare får besöka och praktisera på en vårdcentral en heldag. För att lära sig lite om handling och konsekvens och grundläggande om hygien och smittor.
 
Kanske hade det reducerat sjukfrånvaron i Sverige med 80% vad gäller smittor (gissning tagen ur röven, men jag tror ni förstår). Och sparat samhället många miljarder i pengar och lidande och död. För på vårdcentralen sitter trots allt fullt med andra människor och väntar och personal som arbetar. För att inte tala om chaffisen du åkte med och personen i kassan på ICA som du köpte tidningen av. Många gamla med kasst immunförsvar, som faktiskt ofta stryker med av influensan om de smittas. Läste att 3000-5000 gamla och sjuka i Sverige varje år dör av åkommor kopplade till att de fått influensan.
 
Det känns ganska onödigt. Bara för att du gått faktaresistent igenom livet.
 
Ja jag vet, vissa ser på sådana här kommentarer som elitistiska. Så fort man påpekar att någon BORDE begripa något. Men jag bryr mig faktiskt inte om dina sårade känslor. Bry dig mer om liv istället är min rekommendation.
Annonser

En lektion om skånsk vinter för dryga norrlänningar

Alla kaxiga norrlänningar borde få komma på studiebesök till Österlen en vinterdag med snökanon från Östersjön. Och lära sig lite om meteorologi. Vad är det som gör det så besvärligt då? Är det inte bara skåningar som inte kan köra bil i trafik, saknar trafikvett och inte kan klä sig?
 
Nej.
 
Det är ganska enkelt en fråga om väder och klimat. Skåne är öppet och slätt som de flesta norrlänningar nog faktiskt har sett på genomfart åtminstone när ni passerar oss en varm sommardag på semestern.

Här blåser i princip 390 av årets 365 dagar om året. En 5-6 ggr per år brukar vi alltid ha stormar. Kulingvindar har vi kanske 20-30 ggr per år minst. Det du kan jämföra med är kalfjället i Norrland. Inte Östersund. Kiruna. Piteå. Jokkmokk eller för den delen Stockholm. Anledningen till blåsten är inte jättemystiskt. Ett flackt landskap utan skog, omgärdat av hav och med fritt inblås av atlantvindar 85% av tiden, och 25% av tiden från öst. Det är ett välkänt och i allra högsta grad googlingsbart fenomen att kolla upp medelvind och andra vindfaktorer för Skåne. Här är helt enkelt väldigt blåsigt med alla mått mätt räknat när man talar om genomsnittsblåsighet.

Jag har för mig att det är det blåsigaste enskilda landskapet i konkurrens med Halland, Öland och Gotland. Def rejält mycket mer blåsigt än 90% av Norrland som består av skogar, fjäll och landskap skyddade från Atlantvindar inte minst av Norges bergskedja. I den mån det ens BEHÖVS för de sk lågtrycksbanorna passerar inte Norrland vintertid. De passerar då södra Sverige i större utsträckning. Men om de inte gör det är det Norges kuster som tar smällen och sedan över land tappar lågtrycken snabbt kraft. 

 
Och den andra aspekten förutom blåsen (och delvis ett fuktigare klimat i kustnära områden, men det är rätt sekundärt) är faktiskt hur snön ser ut. När det faller snö i Skåne i vatten-mm räknat en dag med -5 och 12 sekundmeter så faller det volymmässigt mycket mycket mindre snö än i Norrland. Och det är ett problem. Dvs det som bildar rätt stora flingor i Norrland bildar i Skåne mycket mindre sönderslagna flingor. Dessa faller och bildar en mycket kompaktare snö.
 
Ja ”faller” ja… om det nu inte vore för den kanske enskilt jävligaste faktorn då. Kombinationen av dessa ting. Öppet landskap. Blåst. Och hur snön ser ut. För dessa ting tillsammans leder till drivbildning i en HELT annan liga än någon annanstans i vårt land – kalfjället undantaget. Snö ”faller” väldigt sällan i Skåne. Den kommer snarast farande ytterst horisontellt. För det var ju det där med blåsten.
 
Så när det faller 5 mm nederbörd här, och blåser 15 sekundmeter och är -15 som det var i förrgår, så dröjer det inte jättelänge för vinden att bygga upp drivor som är flera meter tjocka av stenhård kompakt pudersnö. Har varit och åkt in i sådana drivor med bil flera ggr. Man ser en liten sträng över vägen, kanske 20 cm hög… och det smäller som om man kört in i en sanddyna.
 
Och som löken på laxen. Eller brunkålen på fläskesteken så driver dessa drivor igen inom loppet av sekunder efter att de har plogats upp. Och det sista var öht inte en överdrift tyvärr. Det tar bara sekunder för vinden att bygga upp flera decimetrar snö när snökanonerna pumpar in nytt material hela tiden.

Finns det fler faktorer som spelar roll? Ja självklart. Det bor ju t ex mer människor i Skåne än det gör i Norrland. Inte minst per m2 räknat. Och enkel statistik säger och visar att ju fler människor som färdas i trafiken, även om man jämnar ut alla andra variabler till att vara samma, så ökar också olyckorna. Skåningar kör alltså inte sämre. Vi är bara väldigt många fler som skall samsas om vägarna. Sen kanske vi inte har snökedjor i bagageluckan beredda, men det må vara hur sant det än vill, för vet du vad? Snökedjor hjälper sjukt lite i annat än fluffig snö som ligger still. Det har väldigt lite effekt för att förbättra något i det jag precis beskrev ovan.

Det är på riktigt

Ångesten är på riktigt i mannens blick. Han är kallsvettig och blek.

” -Kommer jag dö nu?” säger han när han sätter sig ner på britsen i akutrummet.

”-Nej det är väl himla onödigt” svarar syrran honom med ett allvarligt erfaret leende.

Mannen ler tillbaka och instämmer. Genansen märks i honom över den plötsliga svaghet han tvingats visa någon i vuxen ålder.

Ett EKG tas. Ett blodtryck mäts. En syresaturation konstateras. En läkare undersöker patient och alla resultat.  Och slutligen i samråd mellan en ung läkare som vill göra allt rätt och en erfaren syrra som sett allt många ggr förr tas ett beslut medan en oerfaren student tittar och lär och pratar lite med mannen på britsen. En ambulans rings in för transport till det stora sjukhuset. En mycket orolig man lugnas och får åka iväg till människor som med vetenskapens bästa metoder kommer undersöka och utreda honom vidare.

Det slog mig inte riktigt där då, men jag utbildar ju mig till ett av de viktigaste yrkena och uppgifterna man kan ha i ett samhälle. Någon som är med och räddar andras liv. Jo rent begreppsmässigt har jag väl vetat det såklart. Men nu hängde den där berömda aha-känslan med också. En känsla jag verkligen inte någonsin varit nära av att känna innan när jag harvat mig runt i livet kring alla andra yrken jag valt helt utifrån nödens lag eller för att blidka en passion eller ett intresse.

Man ska vara ödmjuk kring sådant här. Jantelagsdemonen sitter tungt på min ena axel och viskar i mitt öra att hålla tyst. Men jag vet inte riktigt det faktiskt. Hur många liv har du bokstavligt talat varit med att rädda idag? Det är kanske att slå in världens mest öppna dörr att berätta att det såklart känns väldigt bra. Som om ingen skulle begripa det redan. Och på min andra axel sitter cynismdemonen och blänger med ett lite arrogant leende. Gör jag det för min stora heliga självuppoffrande skull? Nej glöm det, egoistiska motiv om välmående finns såklart i oss alla. Men oavsett motiv, oavsett skryt, oavsett hur cynisk man än är kring människans natur och hur man ska framställa sig själv, så är det på riktigt nu.

Jag var med och räddade någons liv.

USA och vapen

Återigen en skolskjutning. De återkommande försvarsargumentet för fortsatt MER eller mindre fria vapen i USA som alltid dyker upp efter skolskjutningar av jänkarna är följande:
 
1 Beväpna ALLA istället. Då kan ingen skjuta så många innan den själv blir skjuten.
2 Om man avväpnar alla lagliga vapeninnehavare återstår bara brottslingarna och deras vapen.
3 Utan vapen står man försvarslösa mot en förtryckande stat.
 
Av dessa tre argument finns det en del poänger. Det första argumentet bygger ju på principen att ingen kan dominera någon annan om alla har samma grejer. Problemet är bara att all forskning också visar att våld och risk för våld ökar med tillgång. Dvs om du inte behöver ”stanna upp och andas” innan du kan göra ditt illdåd så ökar chansen att du också gör det. USAs vilda västern var en väldigt våldsam epok där alla var beväpnade. Det är inte balans vi får av mer vapen. Det ÄR ökade impulsiva aggressioner med dödlig utkomst man får. Det andra argumentet faller på att ingen hävdar annat än att det kräver tid. Dvs ja, i början är det mest lagliga vapen som stoppas. Men så småningom kommer det leda till en strypt tillgång för nya vapen för även brottslingar. Och självklart ska polisen vara beväpnad som skydd mot dessa brottslingar. Erbjud även vapenamnesti så vet vi att en hel del till vapen kommer in. Men som sagt, ingen påstår att Rom byggdes på en dag. Men det byggs inte alls om man inte sätter igång heller. Det tredje argumentet är väl kanske det jag kan sympatisera mest med. Trots att det är väldigt osannolikt att USA skulle få en rättighetsförtryckande diktator vid makten är det heller inte omöjligt. Populism och påeldandet av rädslor kan få folk att gå med på allt möjligt skit. Här kan både folk till vänster och höger ge avkall på friheter för säkerhet. Och självklart är vapenavkallet just ett sådant avkall det med.
 
Andra argument som dyker upp är:
 
4 USA är inte som en massa småländer i Europa. Det är större och har enskilda lagar för varje delstat.
5 Det är andra faktorer som spelar roll och så pekar man på länder med många vapen med färre mord och masskjutningar.
6 Man tror inte på frihet om man inte gör det fullt ut.
 
Nej USA är inte som Sverige. Eller Storbritannien. Eller Tjeckien. Men USA är som Europa, eller rättare sagt, betydligt MER homogent och MINDRE komplext än Europa. Så om Europa (eller EU) överlag kan ha tämligen homogena och strikta lagar kring vapeninnehav, så skulle USAs stater kunna ha det eftersom det trots allt ska föreställa ETT land. Och lagar och regler är inget jättebra argument. Med demokrati kan man ändra på allt om man vill. Vilja är frågan är. Vilja. Inga magiska obrytbara spärrar.
Ja, det är mer än vapen som spelar roll. Socioekonomiska faktorer är jätteviktiga med. Attityder. Värderingar. Kultur. Mentalitet. Men seriöst. Vapnen är elefanten i rummet fortfarande. Medelklassungen som hatar livet, samhället och sina klasskamrater kommer alltid att finnas i alla samhällen. Vi har dem med i Europa. Fast med få undantag har de haft tillgång till vapen här och kunnat ställa till med skada. Det är skillnaden. Det är inte frågan om någon större kulturell skillnad mellan en svensk och en amerikan. Utan om massmördaren i Trollhättan för något år sedan hade haft tillgång till vapen hade han dödat många fler. Och för att åter peka på punkten om balans ovan vill jag påpeka att det dräller av exempel där det kvittar ifall folk i omgivningen är beväpnade oftast. För då trappas bara våldet upp oftast. Det är väldigt sällan en masskjutning har stoppats av beväpnade good guys.
 
Och seriöst, om man inte tror på frihet att göra vad man vill så tror man inte på frihet? För det första, who cares? Men framförallt: My ass svartvitstänkande libertarianer. Ni tror på ägandets okränkbara rättighet tex som absolut kan fungera som ett intrång på andras friheter. Inte minst rörelsefriheter. Eller tankefriheter. Eller ekonomiska friheter. Personen som hävdar ägande över ett patent har t ex rätten att stoppa en annan persons ekonomiska friheter att bygga en liknande apparat baserat på godtyckliga åsikter om ”likhet”. Personen som äger en bit land, ska ha rätten att hindra vatten som rinner genom detta land ska kunna nå den törstige grannen? Eller din rätt att få röka en cigarett i mitt ansikte på en gemensam icke ägd plats ska trumfa min rätt att slippa röken i ansiktet? Eller rätten att få skjuta ihjäl någon bara för att den (kanske av misstag) står på din mark som du råkar äga de 79 eländiga år du lever där? Små små öar av enväldiga vidriga och impotenta kungariken är libertarianernas frihetliga utopi. Det är så absurt naivt i en värld av komplexitet och frågor som absolut inte kan lösas av individer alena. Och därtill funkar det ju inte ur frihetsperspektivet eftersom det fortfarande kräver lagar och skydd och att folk ska respektera dessa. Så någon total anarki är det ju fortfarande inte frågan om, utan just en selektiv. Och är man selektiv kan man vara det kring fler saker. För den märkliga inställningen att personlig frihet är så otroligt heligt är ju i slutändan en märkligt egoistisk och oempatisk åsikt grundad i en smått psykopatisk världsbild där man glömmer bort hur många vi är och att vi därför måste samsas och dela på saker och ting. Relikdoften från en tid då världen var mycket tommare och hade mycket mindre komplexa frågor kring det mesta att ta ställning till är vad frihetstokarna mest luktar av idag. Att det inte längre är nybyggarnas tid har gått dessa till största delen egoistiska rädda vita män förbi.
I slutändan är det ju så att vill man stoppa masskjutningarna i amerikanska skolor så måste man ju sluta snacka om friheter och och börja prata om skyldigheter. Men att man inte gör det är ju ett tecken på hur grundläggande djupt rotat den navelskådande egoismen och RÄDSLAN för allt och alla är rotat i det amerikanska medvetandet och kulturen. Där man i princip förespråkar vapen av skälet att man förutsätter att de flesta vill dig ont. Och där man envist hävdar att alla andra tankar är naiva som ett evigt cirkelresonemangsförsvar. Frågan jag ställer mig är: Vems barn måste dö i en skola för att någon på riktigt ska ta steget mot en förändring? För så länge det bara är grannens anonyma barn verkar ingen jävel bry sig bortom tomma samvetstillande ord om ”thoughts and prayers”.

Världssamveten och Elon Musk

Få människor missade väl att Elon Musk sköt upp en raket härom dagen. Som ett paket på posten kom kommentarerna från världssamvetena om vad man skulle kunna göra istället för att rädda världen med dessa pengar.

Suck. De vill säkert väl, men samtidigt är de tyvärr allt som oftast så hjälplöst handikappade när det kommer till sina resonemang. Vet inte om det beror på bristande kognitiv förmåga eller om det bara har med blind ideologi att göra. Antagligen en kombination då dessa ting liksom går hand i hand.

Så Elon lägger alltså 90 miljoner dollar på att skicka iväg en raket. Min första personliga reaktion till det är stum förvåning. Inte mer?! Måste ha en rejält slimmad och effektiv apparat bakom det med tanke på att det där ju väl ska gå till utveckling, bränsle, material och löner till massor av anställda. Man inser ju snabbt hur mycket billigare raketuppskjutningar är idag än när NASA hade ensamrätt på det. Och hur mycket billigare de kommer bli för varje gång entrepenörer som Musk utvecklar alla metoder. Det blir mer och mer uppenbart att framtidens rymdforskning kommer ligga i händerna på privata drömmare när en handlingsförlamad stat bara tittar på.

Min andra reaktion är stum förundran varför folk anser sig ha rätten att kommentera vad en privatperson lägger sina pengar på? Kommenterar Elon Musk kanske vad Kalle Andersson lägger sina slantar på när han super skallen i bitar varje fredag istället för att försöka spara lite av sitt kapital och planera framåt likt Elon gjorde en gång i tiden när han gick från just fattig till rik tack vare smarta planer? Nej jag vet, man kan kämpa hårt utan att bli rik, men hata inte de som lyckats för det.

Men det är klart, folk längst ut till ytterlighetsvänstern har ingen respekt för privat ägande och tror att man i princip kan konfiskera allt som alla rika äger och fördela ut detta kapital till en förbättrad balans. Att ekonomi inte alls funkar så enkelt är tydligen rocket science för dessa individer. Vi talar liksom inte om en hög med guldpengar som kan tas från Elons bord och fördelas ut, utan abstrakt ”kapital” helt beroende och kopplat till börsvärde och andra mycket flyktiga saker som direkt skulle implodera in i ett svart hål omgärdat av hyperinflation vid en liknande marxistisk revolution. Det finns liksom ett skäl att inga seriösa nationalekonomer är marxister idag. Ekonomi och resurser funkar inte alls längre som det gjorde på Marx tid, om det ens funkade så på Marx icke elektroniska tid.

Min tredje och givetvis viktigaste reaktion är. Herregud vilka prioriteringar och proportioner! 90 miljoner dollar? Vet folk inte hur lite det är i sammanhanget? Även om vi talade om en hög med guldmynt att fördela ut är det frågan om ett par dollar per fattig. Och sen, USAs skattebetalare lägger VAD varje år på sin krigsmakt (som inte gör någon nytta alls för mänskligheten, men däremot förstör massor av människoliv)?

Någonstans kring 500-600 MILJARDER dollar per år! Det är över 50% av den federala skattefinansierade budgeten som alla, även fattiga är med och betalar för och rimligen skulle ha skitmycket mer intresse av hur den fördelades än vad en miljonär som vill förbättra världen med ny teknik.

Idioter är det snällaste jag kan säga om er faktiskt.

27657082_1030611040433347_826130426677455290_n

Att diskutera med idioter

Diskutera ämnet. Diskutera inte människan bakom. En gyllene återkommande retorisk regel är att man ska diskutera ett ämne sakligt, inte gå till personangrepp mot individen bakom. En fin tanke och princip som givetvis finns av en grund. Hur kul och konstruktivt skulle det bli att diskutera något om allt blev personangrepp istället för diskussioner om ämnet. Inte alls såklart.

Jag skulle dock vilja påpeka något helt annat. Raka motsatsen faktiskt. Att det faktiskt väldigt ofta är just personen bakom ett argument som ÄR ämnet. Att det är en persons bagage, dens allmänna tro, inställning till fakta, objektivitet, källkritik och förmåga till självkritik som ÄR ämnet när man diskuterar med folk med väldigt radikala uppfattningar. Människor som tror på konspirationer, som är kreationister, som tror på Flat Earth-teorin osv.

Men bemöt dem sakligt då? Presentera metodiskt varför de har fel och du har rätt? Lägg fram bevisen och briljera? Om du nu har rätt är det väl inga problem?

Nej det är inga problem. Det kan i vissa fall vara extremt tidskrävande eftersom vissa saker handlar om många variabler, som t ex varför kreationism är en defekt uppfattning när ämnet trillar över i diskussioner om C14-dateringar, evolutionsteorin, rödljusförskjutning, konstanter och en miljon till vetenskapliga ämnen som utgör basen i ens världsbild. DÅ kan det ta enorm tid. Och ofta kan man ju absolut sakna vissa saker rent kunskapsmässigt eftersom det inte finns en garant för att en person som har rätt, har koll på alla variabler som är med och bygger upp denna uppfattning.

Men redan rätt tidigt la jag märke till ett fenomen. Det kvittar ofta väldigt mycket hur enkelt, klart och sakligt du än besvarar en fråga eller motbevisar ett påståenden från någon som tror på något absurt. De glider bara vidare utan att du på något sätt nådde fram. Antingen byter de infallsvinkel eller så flyr de diskussionen helt och hållet på något sätt.

Detta beror ju då på kärnan i problemet. Ni är inte två olika personer som diskuterar ett ämne objektivt utifrån samma förutsättningar och mål. Utan en person har ett enormt emotionellt bagage kopplat till uppfattningen. Ofta är det inte en passionerad tro på att de just har rätt i ämnet i sig, dvs att de har helt rätt om hur C14-metoden funkar, eller att foton inte visar jordens krökning  Utan ofta handlar det om att de har en uppfattning där de bara måste ha rätt i denna sakfråga eftersom de har en större sanning där variablerna under inte utgör delarna som bygger upp den, utan det hela skall stämma åt andra hållet.

Dvs det handlar om en tro. Och har man en tro handlar det inte om att bygga upp huset från grunden och uppåt, utan att anpassa grunden efter huset man redan har byggt.

Dvs för att förstå vad som sker i en diskussion med en fanatisk konspirationstroende, en kreationist eller en plattjordare, så måste du förstå dennes sätt att uppfatta världen. Och då handlar faktiskt allt om personen i fråga, inte om byggstenarna.

Det sagt så kan tillräckligt många icke kompatibla stenar få deras husbygge att rasera för dem. Det är inte hopplöst att bemöta en av dessa troende på det absurda med sakliga argument, men jag kan av erfarenhet säga att det är rätt sällan det sker något över en natt i en diskussion med dem. Har du tur så finns det en gnista av tvivel hos dem. Och en förmåga att förstå att se orimligheter i deras påståenden.

Men ofta MÅSTE du ta diskussionen till en personlig nivå på så sätt att du åtminstone måste fundera på varför en individ tror som de gör. Dvs fråga dem om VARFÖR de tror som de gör mer än hamna i eviga diskussioner där det copy-pastas in bevis från ståndpunkter fram och tillbaka.

Och om vi just tar exemplet plattjordare för att ringa in ett modernt och växande problem och fenomen då. Varför tror plattjordaren (Flat Earther, FE) på att Jorden är platt? Varför tror hen att miljontals forskare i historien skulle vara inblandad i en komplott? Det handlar ju självklart inte alls om luckor i påståendet kring att jorden är en sfär, utan om drivkrafter hos plattjordaren.  Jag har observerat följande återkommande grundfenomen hos dem.

1 De är lågutbildade. Och har de någon form av högre utbildning är den antingen totalt irrelevant för att garantera en vetenskaplig kunskapsnivå eller så totalt överskuggad av en tro på något. Men oftast så kan de knappt uttrycka sig i text, så jag misstänker att de överlag inte är jättebildade i vetenskapliga saker.

2 De är ofta religiösa. Antingen på en specifik religion, men väldigt ofta bara så där vagt ”andliga”. Och de åberopar då ofta följande saker: Att vetenskapen driver oss från Gud genom att göra om Jorden till en plats bland många andra och människan till an djurart bland andra. Dvs det finns ett klart och tydligt inslag av allmän geocentrerad kreationism hos FE-rörelsen.

3 De är ALLTID extremt konspiratoriska. När du lägger fram dina bevis för att Jorden är en sfär så bemöts du omgående av påståenden om att allt är fabricerade bevis från ”dem”. Och ”dem” är då en gigantisk konspirationssrörelse med regeringar, NASA, vetenskapsmän, New World Order osv. I princip är den runda Jorden en gigantisk komplott för att dölja något. Antingen då pga religion, eller pga kontroll av naturresurser hos de fåtalet plattjordare som inte är nämnvärt religiösa.

Om du försöker bemöta detta kvittar det i regel vilka bevis du än lägger fram. Allt du visar är fabricerat. Och de saker som handlar om resonemang försöker man bemöta med sina egna alternativa resonemang. Sakta men säkert växer standard-svaren fram som man copy-pastar in med näraliggande spotlightsolar för att förklara natt/dag eller foton som inte kan visa en böjning av horisonten t ex. Allt givetvis helt absurt dåligt underbyggt rent bevismässigt. Dvs i all absurditet bemöter man ofta påståenden om fotomanipulation med just uppenbart manipulerade foton. Dvs någonstans i bakgrunden på denna rörelse sitter det folk och manipulerar bevis. Det finns ju element inom FE som är fejk. Dvs inte alls tror på sådant här egentligen. Men deras skämtbilder och låtsasargumentation blir ofta fakta för riktiga plattjordare.

Men det viktiga variabeln att identifiera här är inte enskilda defekta argument utan den sammantagna fanatismen. Man MÅSTE ha rätt, och då kvittar kvalitén på de egna bevisen. Inte minst för att man har bestämt sig för att andras ändå är fabricerade.

Dvs man anklagar hela sin omgivning för en gigantisk konspiration. Paranoia på total nivå alltså.

Och då ser jag på det så här. När du når en punkt i en diskussion där den du diskuterar med i princip kan besluta sig för att avfärda ALLA punkter om det passar hen, ända ner på nivån att 1+1 inte ens längre måste bli 2 om det skulle motbevisa en tro, så handlar det inte alls längre om att diskutera ämnet sakligt. Det handlar då om att diskutera personen. Personens mentala och kognitiva hälsa och förmåga ÄR ämnet.

Eller det som man i en mindre finkänslig tid, då man inte ödslade tid på att linda in saker gjorde det enklare för sig. Dvs kallade idioter för idioter. Eftersom det är just vad dessa individer allt som oftast är och vad som är det sakliga argumentet är egentligen.

Plattjordare, kreationister och en överväldigande majoritet av de som tror på stora konspirationer är nämligen just dessa ting för att de är idioter. Inte för att de har en alternativ teori med diverse variabler som är intressanta.

Och vad värre är, vi andra är inte så jävla begåvade vi heller, eftersom vi allt som oftast inklusive mig själv, fått för oss att man kan bemöta dessa idioter med att förklara saker för dem.

Som om de vill/kunde förstå.

Så hur bemöter man då dessa idioter? Genom att kalla dem idioter? Löser det mer än att försöka mala ner alla usla argument de kastar ur sig? Nej, sannolikt inte. Dunning-Kruger-effekten visar ju att idioter ofta tror de är smarta, och sannolikt uppskattar ju inte de heller mer än någon annan av oss att bli kallade just för idioter. Så nej, det funkar sannolikt inte jättebra. Sårar och skapar kanske skyttegravar där de gömmer sig ännu djupare bara.

Men det känns iaf rätt bra att sluta låtsas som om det var något annat. Eller hur? Pröva själv om du inte tror mig. Det är oerhört befriande att faktiskt kalla folk vad de är. Och i slutändan är din mentala hälsa och allmänna välmående viktigare än om du sårar en idiot.

 

Sjuksköterska – mina första reflektioner

Termin ett av sjuksköterskeutbildningen går mot sitt slut. En del har varit jättebra, t ex har tempot överlag varit högt och hållit bra akademisk nivå på en del av kurserna. Märks att utbildningen genomgått stora förändringar de senaste 20 åren i sin identitet som en riktig akademisk utbildning och inte en yrkesexamina alena. Två stora paradigm har ju faktiskt skett. Först har ju utbildningen blivit mycket mer akademisk, vi arbetar självklart med vetenskapliga artiklar på nästan varje kurs och det andra stora paradigmet är den sk personcentrerade omvårdnadsteorin som helt ersatt övriga teorier. För dig som pluggat annat (eller bara till SSK) på högskola är det nog svårt att se en jämförelse. Få ämnen har nog i grunden ändrat sig så mycket, (och så lite, på samma gång). Visst dyker nya tankar upp i ALLA akademiska ämnen, men nej inte på själva självbilden på samma sätt. Inte alls. Läran om vad en historiker/geolog/arkeolog ÄR har inte ändrats i närheten av samma sätt som vad historia/geologi/arkeologi har.

Det DU ser framför dig är så långt från verklighetens sjuksköterska och denna förändring har precis börjat nå in i forskningens värld med. Men bara nästan.

För på en del punkter är kärnämnet fortfarande naivt och förvirrat och det akademiska tyvärr forcerat, vilket man märker väldigt väl som gubbe med livs- och utbildningserfarenheter som som läste sina första poäng i ett annat årtusende. Idealet är fortfarande att det hela ska vara ett stort personligt kall som man tårögt ska ha drömt om sedan de yngsta skolåren. Det återkommer ack så subtilt hela tiden.
Vi har t ex numera ett ämne heter P E H, profession, etik och handledning, som återkommer under alla sex terminer som genomsyras av detta ideal trots att ämnet är väldigt ”fritt” och personligt. Helt enkelt att man kan ventilera sina åsikter med lite exempel ur utvald kurslitteratur på de större inlämnngsuppgifterna. Men annars faktiskt mest en chans att tycka till kring det man gör. Det är ju trevligt och för mig helt ovant, men också ett minfält. Återkommer till det sen.
Det som framförallt skiljer SSK-utbildningens teori från allt annat jag läst är just att så enormt mycket av utbildningen ligger på ett självreflekterande plan, både vad gäller vad studenten förväntas redovisa kring sin utveckling, men även kring ämnet i sig, inte minst tack vare detta PEH-ämnet. Alltså metastudier.
Hela SSK-utb genomsyras alltså enormt av metastudier, vilket såklart är ett måste inom något med grunden i omvårdnad och vad som i grunden handlar om att hantera andra människor, men onekligen också väldigt tröttsamt med när nivån vilar på en naivitet kring utövaren/experten på detta (SSKn).
För till trots för all denna introversion inom ämnet är det ingen djupsinnig sådan heller, utan allt ligger på att lära studenterna andras uttänkta värderingar – dvs det man kallar beprövad erfarenhet för att legitimera det som vetenskap. Och kärnan i dessa värderingar är fortfarande ”kallet” i detta som en (idag) outtalad mall. Där idealsjuksköterskan fortfarande ska vara väldigt mycket av en emotionell supermänniska som ska förstå och sympatisera med alla.
Ni som känner mig på riktigt, vet att jag är allt annat än denna passionerade människräddare. Men jag vet såklart att det finns ideal, och så finns det en verklighet. Och så finns det alltid olika vägar genom allt detta där vad sjuksköterskan känner är totalt sekundärt vad sjuksköterskan utför. Det gäller bara att harva sig igenom alla floskler, drömmar och naiva föreställningar om människan, så ska det nog gå bra. Vilket då är en kamp för en cyniker likt jag är.
Det är år 2017 nu, och flera av mina kurskamrater har precis som jag sökt till SSK-utbildningen för att det är ett yrke med god och omväxlande arbetsmarknad. Inte för att vi vill rädda världen. Utbildningen har inte helt hängt med här i varken teori, lärare eller utbildningsmaterial utan de som säger detta högt ut möts av ifrågasättande blickar och man känner tveklöst ett behov av självcensur. Trots alla paradigmskiften har jag inte sett något alls kring detta än på ett självkritiskt plan att tala om inom yrket. Tvärtom verkar det ha cementerats som något osagt i bakgrunden istället.
Nej, de står aldrig och säger att det ska vara ett kall och ingenstans i någon litteratur uppmanas det heller. Men det återkommer som ett lite dunkelt ideal i bakgrunden som förutsätts för att man ska kunna uppfylla idealen kring den personcentrerade vården istället. Läs mellan raderna och du ser det kan man säga.
En annan aspekt jag heller inte gillar med utbildningen och framförallt det här ämnet PEH är att det liksom förutsätts att man ska redovisa en personlig förändring. Men jag är inte en 20åring som precis upptäcker vuxenlivet. Och jag gick in i det hela med rätt stor mental förberedelse, dvs de stora upptäckterna uteblir liksom då.
Och för dig som fortfarande undrar. Nej SSK-utbildningen är inte som vilken utbildning som helst. Den är schizofren. I mellanlandet mellan ren vetenskaplig teori kring det biologiska och det humanistiska, men också en i allra högsta grad konkret yrkesutbildning där det handlar om ett praktiskt hantverk. Kring hantverket och det biologiska har jag inget att orda om. Det kommer jag ha nytta av.
Men kring sin kärna, omvårdnad, etik och humanism, är ämnet desto mer naivt och ogenomarbetat med ett ideal som på inga vägar alls gör folk redo för verkligheten. Trodde jag aldrig skulle säga det: Men SSK-utbildningen skulle nog må bra av att inte vara så teoretisk och om den nu ska vara det, tänka ett par steg till djupare, förankrat i problemen vi ser år 2017. Inte år 1987 eller 1957.
Om man nu ska ha självreflekterande metastudier, då får man ju ha det rejält och med rejäl tolerans för självkritik också. Annars blir det nämligen dogmatiskt och kontraproduktivt. Tänk dig att någon säger åt dig: Snälla student, tänk djupt efter kring det här, kärnan i det vi gör, men gud nåde dig om du tänker fel.
Fel på samma sätt som man kan tänka kring biologin, där det tveklöst finns fel sätt att tänka. För antingen förstår du vad hormonet insulin gör med kroppen, eller så gör du inte det. Men finns det ett fel sätt att förhålla sig till hur en ssk uppfattar en patient som beklagar sig över sin diabetes? Plötsligt är vi inne i en helt annan diskussion. Och ämnesschizofrenin är total när hur detta förhållningssätt kan genomgå stora paradigmskiften det med.
Kanske är det ett ofrånkomligt problem som ett filosofiskt ämne byggt kring etik alltid kommer dras med. För omvårdnad är i grunden etik, vilket är åsikter. Samtidigt som ämnet greppar tag i konkreta hantverk och mycket mer konkret humanbiologi.
Det komiska är att jag visste att jag skulle få störst problem med allt som hade med ämnet omvårdnad att göra när jag gav mig på sjuksköterskeutbildningen, men jag visste kanske inte exakt i vilken form det skulle bli som drygast. Jag trodde det skulle vara när man läste gamla avdankade inaktuella teorier, men istället var det att kall-spöket hägrar i bakgrunden överallt som stör mig mest.
I slutändan är omvårdnad alltid folks känslor omvandlade till åsikter, presenterade som teorier och beprövad erfarenhet. Och för oss som tycker allt sådant som rör praktisk filosofi är platoniskt blir det ibland smärtsamt. Kort och gott, det är inte lätt att vara sjuksköterskestudent och inte helt tycka om sjuksköterskeutbildningens kärnämne omvårdnad och dess outtalade grunder. Det som håller mig flytande under detta är allmän framtidsmotivation, brist på val, andra förhållningssätt, massor av rutin och ett desto större intresse för övriga delar av utbildningen. Att jag ser igenom skogens alla träd till en glänta kan man ju parafrasera det som.
Men det förblir onekligen lite som att gå på McDonalds för att bli mätt och inte gilla hamburgare. Inget snack om saken. Men vilken jävla tur att McDonalds serverar annat då med…
Det inser jag nu, och det visste jag redan innan jag började. Men det gäller att inte bry sig om andras åsikter om avvikande åsikter. Det är DÄR det stora minfältet ligger, inte i ämnets brister. Jag kan i slutändan hantera dåliga teorier mycket bättre än jag kan hantera dess mest ömhudade försvarare. Inte minst om de har makt över mig i formen av att vara lärare.
Och tyvärr dras SSK-yrket av ett annat fenomen. Det drar till sig enorma mängder människor med väldigt stora åsikter kring etik och då av personlighetsmässig korrelations till det, väldigt känslig hud. Och i den akademiska delen som jag då befunnit mig i uteslutande i mitt professionella möte med SSKn, tyvärr också stora egon som tyvärr fungerar som en katalysator på allt det där. Folk som tycker de är experter på andra människors behov är onekligen rätt speciella. Det är liksom det som är kallets stora baksida. Den som brinner väldigt mycket för något är inte nödvändigtvis den som kan förhålla sig mest självkritiskt kring sig själv. För lika lite som kallet att bli präst producerar de största sekulära tänkarna, producerar kallet till sjuksköterska de stora paradigmskiftena inom omvårdnad. Men däremot en enorm portion övertygelse om just det. Jag tror, som förslag på hur detta skulle kunna förbättras, att omvårdnad som vetenskap skulle må oerhört bra av många fler tvärvetenskapliga möten. Där de, på riktigt, fick möta helt andra perspektiv på det egna fältets paradigm. Lite som en geolog möter kemister, biologer, miljövetare, arkeologer och fysiker dagligen och hela tiden tvingas se nya perspektiv på egna tankar skulle omvårdnadsteoretiker nog behöva möta mer än sig själva, ja och det man möter i form av USK, psykologer och läkare då. Men dessa ting är så pass lika att navelskådandet är rätt totalt ändå. Egentligen är det nog bara i mötet med allmänhet och politiker som en konfrontation med paradigm sker.
Omvårdnadsteorin verkar lite för mycket försöka hitta sin egen identitet istället för att ta till sig av andras idéer. Den introverta självreflekterande naturen har skapat lite av en bubbla. För är det något ämne som skulle behöva skynda på att tänka i nya tankesätt är det just omvårdnad. För vi går mot en framtid där det faktiskt inte kommer finnas utrymme för de ideal vi lär oss av strikta resursmässiga skäl. Helt enkelt inte alls finnas personal på samma sätt längre, men paradoxalt nog samtidigt en åldrande befolkning och fler botemedel mot sjukdomar med konsekvensen i allt större behov av just omvårdnad. Dvs färre sjuksköterskor till fler patienter.
Den ekvationen är olöst, och om omvårdnadens experter inte alls har presenterat teorier på hur det skall lösas, då kan inte gärna samhället heller förväntas kunna förhålla sig till det. Folk fnyser gärna åt japaner som gör robotar som sällskap till gamla på ålderdomshem. We aint seen nothing yet på vad som kommer att behöva ersätta människor om vi inte har som lösning att bara låta folk ligga och dö, dvs den ofrånkomliga automatiseringen som vi blir tvungna att anamma på olika sätt.
Supply and demand. Demand är mycket större än supply. Det är faktiskt så enkelt och det kommer sannolikt inte ens räcka till med att bara förbättra förutsättningarna och attraktionskraften i vårdyrkena inom några år. (Fast, jo, en nödvändig början blir det också.)
Dags för omvårnadsteorin att kliva ur sin bubbla och börja fundera mycket mer på detta tillsammans med helt andra akademiska ämnen. För ni kommer uppenbarligen inte alls lösa det den inslagna vägen som ni rör er på nu, för det saknas helt visioner förankrade i allt det som är på väg.
Jag är allt annat än en visionär med lösningar på det här, men jag är rätt bra på att identifiera problem och missade variabler. Och idealen kring kallet och bristen på riktigt tvärvetenskapligt arbete är absolut två illa fungerande variabler kring ett så pass för samhället viktigt fält.
Vad är det jag ska utbilda mig till? Ett yrke som har lösningar på problem eller ett yrke som tänker blunda och låtsas som att man har kontroll på allt med sina små naiva tankar och bara hoppas att det ska lösa sig ”på något sätt”?
Jag ser fram emot kommande fem terminer och ifall jag kommer stöta på någon del av utbildningen där man inte bara blickar bakåt och inåt, utan även framåt och utåt. Jag hoppas det finns visionärer och inte bara cyniker likt jag själv – eller ännu värre: Folk som bara rapar upp gammalt snömos, likt det i mångt och mycket bara har varit än så länge.