Om brinnande kyrkor och cyniska människor

Notre Dame brinner för femtielfte gången under sin existens och folk världen över visar upp chock och sorg. Merparten har sannolikt inte ens varit i byggnaden men blir ändå upprörd. Samtidigt svälter och lider folk världen över och ingen bryr sig.

De cyniska kommentarerna kring händelsen lät inte vänta på sig. Och de är fullt rimliga. För vid en första anblick handlar allt om balans. Att folk bryr sig om något är ok, men om folk bryr sig väldigt mycket om något, så börjar det direkt uppstå en situation där det alltid finns folk som reagerar mer om det än om något annat.

Men är det då konstigt att folk bryr sig ”mer” om ett brinnande hus än om folk som dör? Nej, faktiskt inte alls. Det går ju att föreställa sig minst två starka anledningar till varför.

För det första kan faktiskt många av de som bryr sig ha väldigt personliga relationer till kyrkan. De kan ha minnen därifrån. De kan ha en stark religiös tro. De kan värdesätta det kulturhistoriska arvet hos ett hus som bokstavligt talat har överlevt miljarder människor genom historien. En kyrka omnämnd och inkluderad i massor av litteratur, konst, musik och film. En mötesplats för generationer av människor. Det går alldeles utmärkt att hänföras av kyrkobyggnaders imponerande historia, arkitektur och estetik helt utan att cyniskt kommentera att det trots allt bara är väggar, tak och utrymme byggt av människor på bekostnad av andra människor i en fattig och brutal tid. För oavsett den kristna historiens vidriga förtryck av folk är dessa monument något väldigt ovanligt – nämligen ett levande kulturarv. Det finns inte så mycket annat kvar som binder oss samman med människor som fanns för nästan 1000 år sedan mer än just dessa tempel. Kort och gott, underskatta inte varför en kyrkobyggnad kan ha en enorm betydelse för folk – för då förstår du inte folk.

Det andra har vi det psykologiska kring ”att bry sig”. Är inte människor empatiska? Bryr de sig inte om fattiga svältande barn? Det blir snabbt en massa whataboutism när någon visar ”för mycket” känslor kring ”fel” sak. För tror folk att dessa miljardärer som nu slår knut på sig själva i att vilja donera pengar alla är onda rövhattar som medvetet resonerar väljande i frågan? Nej, vad de måhända är är naiva rövhattar – men ingen av dem har ju sagt att de inte kan tänka sig hjälpa fattiga faktiskt, så ondskan som cyniker tillskriver dem är tämligen spekulativ och säger mer om fördomar hos folk än annat.

Och ÄR man egentligen ond för att man tillsynes inte bryr sig om en sak på ett enkelt sätt? För det första måste vi ju klargöra ifall personen aktivt inte bryr sig, eller inte bara har tänkt på det och framförallt det viktigaste: inte håller med dig i vad som är det goda. Det som du har stort engagemang kring, kanske inte är något en annan person tänker på varje dag eller drar samma slutsatser kring.

Och sen är det frågan om något konkret och enkelt vs något väldigt mycket mer komplext och abstrakt. Att donera pengar till uppbyggnaden av en kyrka är väldigt konkret och förhållandevis enkelt att göra och man känner direkt och konkret att man gjort nytta.

Att stoppa svält och liknande misär handlar inte alls om samma enkla procedur vad än marxister som tror omfördelning av resurser handlar om. Du kan inte bara åka till Afrika med en säck pengar och ge till folk och tro att du därmed har räddat dem till livet. Processen att hjälpa folk med bistånd kräver dels en organisationsapparat, dels riktade mål. För annars försvinner merparten av pengarna i korruption och i bästa fall kortsiktig konsumtion.

Det som skapar långsiktig rikedom i ett samhälle är en kombination av ett välfärdssamhälle och en rik växande industri som kan finansiera det hela genom skatter. Vad än folk på ytterhetsvänstern må inbilla sig genereras nationell rikedom aldrig på annat sätt än genom att det finns en välfungerande kapitalism i kärnan – där saker köps och säljs. Sedan kan man skapa en socialistisk struktur kring det om man vill – för att jämna ut skillnader som lätt uppstår annars. Men i grunden existerar inte något annat system i världen – inte ens i länder som kallar sig socialistiska. Det är också därför som alla socialistiska experiment som försöker skada den kapitalistiska kärnan misslyckas. Men det här är det jättemånga som inte begriper. För det är faktiskt ganska abstrakt.

Så är även ”svältande barn” vs ett hus. Abstrakt vs konkret. Folk vill ha det enkelt. Folk VILL bry sig, men bara kring sådant som de kan ägna lagom med tankar och tid kring.

Det är också exakt samma sak som gör att folk kan raljera över att ingen donerar lika glatt till svältande barn i Afrika. Att man tänker förenklat. Tro alltså inte det är DU som vill ge pengar till barn i Afrika som tänker större än den som inte vill och argumenterar varför. Det är sannolikt tvärtom hur hårt det än må låta.

Jag tror det är fullt naturligt att bry sig på detta sätt. Det är inget fel alls. Människan är inte så där jätteavancerad som vissa vill ha oss till. Framförallt de som själva inte förstår hur avancerat vissa saker är, utan vill reducera ner till till en fråga om ”bry sig om en pryl” vs ”bry sig om en människa”.

Det är snarast DE som inte begriper hur avancerat det egentligen är.

Vi har samma process här men i mer tydlig form bara som ligger bakom det faktum att vi alla har en ”bry-sig-om-trappa” som graderar saker på ett sätt som inte alltid är självklart. Att bry sig om att ens barn dör kommer högre än förälder som kommer högre än en kusin, som kommer högre än en granne, som kommer högre än en landsman, som kommer högre än en främling. Du kan säkert hitta irrelevanta undantag till denna trappa där någon graderar annorlunda eller insiktslöst påstår att de aldrig graderar folk, men ungefär så här ser den alltid ut, eftersom allt handlar om vilka relationer vi har inom en flock. Ju längre bort en människa är (inte bara geografiskt, men även kulturellt) desto mindre brukar vi bry oss. Vi är djupt programmerade i detta eftersom vi är flockdjur. Saker som nationalism försöker skapa flockdjurskänslor kring rätt stora flockar, och kan ibland lyckas genom list. Det är därför vi hejar på våra landslag och gråter när vi ser landsmän gråta. Samhörighet med en abstrakt stor flock. Men ju längre bort en människa hamnar desto svårare får vi att känna flockens samhörighet med dem och instrumenten som existerar för att känna samhörighet med ”mänskligheten” som flock kräver alltid reduktionism ner till individer som väcker känslor. Lite som Lenin sa om vi får parafrasera – 100 000 döda är statistik, 1 död är en tragedi.

Dels just pga mentala avstånd, abstraktioner och brist på gemensamma faktorer, men också för att flockar ALLTID kräver ANDRA flockar också att jämföra sig med. För precis som vi älskar att känna samhörighet, så behöver vi saker att jämföra oss med. Allt från klanen ”vi i familjen Jönsson” till ”vi svenskar” till ”vi katoliker” – är klaner som kräver andra klaner. ”Mänskligheten” är en lite för stor och lite för abstrakt klan – därför hamnar den ibland då längre ner på listan än känslan av samhörighet med föremål.

Notera även att i just fallet med föremål så spelar alltså nostalgi och respekt för gamla objekt överlag en enorm betydelse som motpart. När talibaner sprängde buddhastatyer eller ISIS ruinstäder i Irak så blev jättemånga upprörda – mer upprörda än de blev för hur sagda monster behandlade folk – för även om vi inte har en klankoppling till dessa saker är ”mänsklig historia” något vi ofta verkar kunna känna djup samhörighet med över klangränserna. Inte minst för att dessa ting är så unika och vi kan direkt känna hur värdefulla de är.

Ofta finns det bara ett av dem och det kan aldrig återskapas. Medan vi någonstans innerst inne känner att människor är mer återskapningsbara – de må låta märkligt med tanke på att människor alla är unika individer, men när det finns 7 miljarder oftast abstrakta människor vi inte känner till och EN kyrka vi känner till – så visar Lenin hur vi fungerar som flockdjur.

”Helgerån” överlag är en sak folk överlag kan visa upp enorm känsla kring – vilket visar på hur djupt rotat det är i oss att inte skada det som stått på en plats mycket längre än vi själva gjort. Det är kanske något mer djupliggande rimligt bakom dessa känslor – som att en flock primater som inte raserar sitt älskade fruktträd klarar sig bättre än den flock som bara skövlar det. Kanske har vi det så djupt rotat i oss att se på tryggheten i något beständigare i dalen vi lever i, än oss själva som ska finnas där för folk långt efter oss att det kan väga över i hur vi bryr oss om mycket mer abstrakta saker, som främmande flockar i dalen bortom.

Annonser

IQ

Jag har raljerat min beskärda del kring Jordan Peterson eftersom han ofta dels slår in öppna dörrar som bara hans fans trodde var stängda, dels har en förenklad uppenbart väldigt konservativ världsbild kring könsroller. Men idag hittade jag ett klipp där han faktiskt säger en del intressanta saker. Nämligen om IQ. Kors i taket.

IQ är ett ständigt återkommande ämne i både medicinska men framförallt sociala diskussioner. Som JP säger har folk till både höger och vänster väldigt bestämda, men också helt felaktiga uppfattningar kring hur IQ funkar, av politiskt motiverade skäl. Högern vill gärna framställa IQ som något man kan motverka genom flit och hårt arbete. Vänstern som något irrelevant som saknar betydelse.

Bägge har givetvis helt fel. Men bägge har givetvis också starka poänger. Till att börja med måste man förstå vad IQ är. Det viktiga man kan ta med sig ifrån alla diskussioner om det är att det är väldigt relevant för en persons förmåga att lära sig nya saker. Ju högre IQ du har, desto snabbare och enklare lär du dig en ny uppgift. Det innebär att det fortfarande är så att du trots avsaknad av en viss nivå, kan bemästra en svår uppgift, men det kommer bara ta dig längre tid. Men har högern rätt då? Är det bara att kämpa? Nej. Det finns en gräns då detta blir meningslöst eftersom varje steg skulle bli för tidskrävande. Om du har en IQ på 85 så skulle tiden du behöver för att kunna bli ett IQ-krävande yrke likt ingenjör, forskare, läkare, bli orimlig. All forskning som existerar visar att du hittar ingen med så låg IQ på någon av dessa utbildningar – alltså har vänstern heller inte rätt om att IQ saknar betydelse. Däremot finns det absolut ”högre” utbildningar som är mycket mindre IQ-krävande än andra, dvs har färre komplexa steg av förståelse att ta sig igenom, som gör att man inte kan säga ”Det krävs denna IQn för att ta en universitetsexamen”. Alla universitetsutbildningar är verkligen inte jämlika på denna punkt.

Allt fler och fler yrken blir allt mer och mer IQ-krävande. Dels för att nya kunskaper hela tiden tillkommer inom alla fält, men även för att de yrkesval som kräver allt mindre av en persons IQ blir allt färre. JP påpekar allvaret i ett samhälle där vi i praktiken saknar lämpliga jobb för folk med en IQ under 85. Trots att det handlar om ca 15% av den vuxna befolkningen.

En helt annan diskussion som JP bara kort går in på är att det verkar helt enkelt finnas två sorters IQ. Den fasta och den flytande. Den flytande är då det vi i vardagstal tänker på som IQ, dvs just inlärningsförmågan av nya saker. Det är den som skadas vid frontallobsskador t ex. Som gör att en person plötsligt inte längre kan lära sig nya saker alls.

Det som möjliggör ett gott liv trots en sådan skada är den andra sortens IQ. Den fasta, eller ”kristalliserade” som JP kallar den. Det är egentligen helt enkelt bara dina redan inlärda kunskaper och erfarenheter och din förmåga att hämta slutsater ur dessa. Och dessa spelar enorm roll för din IQ för det är dessa saker som gör att du bortsett från att kunna svara bra på frågesport, vet hur du kör en bil, hur man som kirurg ska lägga sitt snitt, som kock ska rädda en seg köttbit eller som ekonom räkan ut räntan, också kan veta hur ett IQ-test funkar. Dvs du vet att när du ser prickar och geometriska former så är det repetitioner du letar efter. Eller ännu mer kunskapsrelaterat: När du ser att det som listas i en talföljd är primtal, eller hemska tanke: Synonymer av ord. Japp, det finns IQ-test som innehåller ren ordkunskap. Dvs de visar verkligen inget alls av den flytande IQ-förmågan, utan nästan bara den kristalliserade.

Insikter om hur IQ-tester funkar genom att bara läsa på om dem gjorde att jag höjde mitt resultat med 20(!) poäng från ett test till ett annat. Min första tanke var att detta var ju häftigt. Min andra blev den permanenta insikten att man faktiskt inte kan mäta det som IQ tror sig mäta. Dvs ”rå hjärnkraft”. För nästan i princip alla frågor som ställs på världens alla IQ-test, även mensas bygger på saker som du kan kristallisera och bara hämta ur ditt arkiv. Plötsligt försvann all magi med IQ för mig och jag har i princip bara skakat på huvudet åt alla mensa-fanboys sedan dess.

Men det sorgliga med detta är att IQ trots allt spelar alltså enorm betydelse för dina chanser i samhället att lyckas med det du försöker syssla med. Men nej, du kan inte mäta det på ett tillförlitligt sätt rent vetenskapligt på det sätt du tror. Dvs du kan ha en person som på ett test, tack vare erfarenhet och inlärd kunskap får ett mycket högre resultat än någon med ”rå” hjärnkraft, men som saknar erfarenhet och kunskap. Och på så sätt kanske missa det du egentligen söker. Så på så sätt gynnar IQ den äldre mer erfarne personen.

Spelar det någon roll då? Om en person får 140 via kristalliserad IQ och en annan via flytande IQ? Ja på sikt kan det spela enorm betydelse om det du söker efter är högsta möjliga hjärnkraft (för betänk den yngre med högre rå, när den efter några års kristalliserad kunskap når mycket högre nivåer). En viss portion brain drain blir då möjlig att råka ut för för ett företag, myndighet eller forskningsinrättning om IQ-tester används helt blint.

Det skulle heller inte bli bra om man vände på steken och avfärdade all kristalliserad IQ – för det är ur den vi får det där lite eteriska flummiga begreppet ”visdom”. Utan data, kan ingen vara vis. Och visdom är också jättebra att ha på verkligen alla arbetsplatser. Faktum är att du kanske inte ens vill ha en person med för hög flytande IQ, eftersom den potentiellt kan bli väldigt understimulerad och därför också söka sig vidare.

Rätt person på rätt plats är en rätt hemskt elak devis att försöka använda hur som helst, men ändå inte helt värdelös. För lika olycklig som en person med låg IQ blir när kraven som ställs på den är orimliga, blir personen som aldrig får utmana sig själv. Det ena leder till prestationsrelaterad stress, dåligt självförtroende och onödig depression, det andra till uppgivenhet, understimulans och depression. Bägge, om de appliceras på större sociala kontexter potentiella härdsmältor av problem och konflikter.

Men eftersom vi som sagt inte har något tillförlitligt sätt att mäta vilken nivå man garanterat hör bäst hemma på för sitt välmående – kommer vi sannolikt aldrig helt kunna lösa denna ekvation. IQ-tester är ett anständigt kvasivetenskapligt försök. Men det missar som sagt väldigt mycket åt bägge håll.

 

Framtidens skygglappar

Jag tror att framtida historiker, om de ens kommer finnas några, kommer att konstatera att vår tid genomsyras av ett fenomen tydligare än andra fenomen. Nämligen kortsiktigt tänkande. Navelskådande skygglappsegoism som vi bedövar samvetet med div punktinsatser kring. Sånt som gör att vi jättegärna skänker en gammal tröja till myrorna, hejar på Greta, och köper kravodlat, men samtidigt aldrig skulle få för oss att dra ner på flygsemestrar eller fundera djupare kring om sparande alltid behöver vara det samma som något bättre.

Det är svårt att förutse framtiden på lång sikt (årtionden, århundraden osv). Vi har hela fält av filosofer och tyckare som gör kvalificerade gissningar hela tiden inom sina olika områden, men i slutändan är det gissningar. Vi vet att saker dyker hela tiden upp som kommer skriva om samhällets viktigaste förändringar. Science fiction ger oss världar och tankar, men visar oss också hur fel vi kan ha och hur ofta science fiction säger enormt mycket mer om sin samtid än den gör om framtiden. Just eftersom den så tydligt försöker spegla ett tänkt framtida fenomen mot något.

Men vissa saker ÄR enkla att förutse. Och trots det vägrar vi göra det. Vi vägrar inse att en köpt majblomma gör mycket mindre för en bättre värld än att du låter bli och flyger till Thailand med hela din familj. Den tar liksom inte alls ut resan öht.

Det är väldigt lätt att bli cynisk när man tänker kring hur mycket allt ”gott” arbete ofta handlar om att stävja ett dåligt samvete kring usla saker än gör så där värst mycket nytta. Men samtidigt, bättre än inget? Kanske. Kanske är det inte så att små goda insatser bara är ett opium för folket, utan något som spiller över till annat – på sikt. Har vi tur kan vi kanske samla samman alla variabler och konstatera det. Men jag behåller rätten att vara skeptisk.

Härom dagen detonerade en meteor i atmosfären vid Berings hav med en kraft av 10 Hiroshimabomber. Långt från civilisationen. Långt från att drabba någon. Ett gruskorn i kosmos. Men OM den hade detonerat över en storstad, något som skulle ha kunnat dödat miljoner på loppet av ett par sekunder. Och ingen såg den komma. Dvs nej, det skulle inte vara som i en Hollywoodfilm där någon astronom som ingen tror på varnar alla andra och sen så småningom vaknar alla upp till hotet och folk kan fly. Aint gonna happen. Det kommer bara plötsligt ske en dag eftersom vi faktiskt inte alls har speciellt bra koll på vad som rör sig där ute.

För att vi bryr oss inte om det långsiktiga lite abstrakta. Det som är farligt och viktigt på riktigt. Vi bryr oss bara om det som sker i nuet och här. Mängden pengar som läggs på att skapa kravodlingar/ekologiska grödor/konserter för barn i fattiga länder vida överstiger de pengar vi lägger på att forska och studera universums alla hot och hur vi skulle kunna förändra en allt varmare planet till en planet utan klimatförändring igen. För att vi tänker snävt och litet. Livet på Jorden är lite som en resa på Titanic, fast värre, där alla resenärer bekymrar sig mer om dragiga hytter och att bli matförgiftade än att skutan de glatt åker med på saknar kapten och reser rakt in bland isberg.

 

Jag kräver att få vara politiskt irrelevant

Rubriken är inte min. En annan person sa den i en annan kontext. Men det är precis så jag väldigt ofta känner. Jag kräver att få vara politiskt irrelevant.

Och med det menar jag rätten att få kunna uttrycka sig eller faktiskt egentligen bara existera utan att tillskrivas en massa ansvar som jag inte själv åtagit mig.

Idag dödades en massa oskyldiga människor i Nya Zeeland av en terrorist. Debatten kring det hela haglar omedelbart, och som oftast handlar en del av den om ansvar. Det intressanta här är att samma människor som ofta helt korrekt reagerar om man nonchalant och fördomsfullt tillskriver ”alla muslimer” ansvar och skuld i något, verkar helt missa att samma sak givetvis även gäller åt andra hållet. För jag har redan sett tyckare tala om ansvaret alla som kritiserar IS/Islam/religion bär i detta. Hur pewdiepie har ett ansvar. Hur varenda människa som sagt något negativt har ett ansvar.

Jag blir så trött. Vad sägs om att vi istället för att indirekt kalla alla terrorister för hjärndöda hjälplösa drönare som agerar på order av pewdiepie faktiskt ser på vad det är vi egentligen har att göra med? Nämligen vuxna människor som fattar egna beslut. Om det så är att man tror att Jorden behöver mer halshuggna otrogna, eller om man tror vill mörda alla muslimer – själva har ett ansvar som vida överskrider alla andras.

När Anders Bering Breivik dödade nästan 100 oskyldiga i Norge kom debatten – hur ALLA som någonsin sagt något raljant om invandrare och religion var skyldiga till att Anders gjort så. Inte minst för att Anders tillskrev andra inspiration (precis som dagens mördare namedroppat en spelbloggare). Så länge vi inte talar om folk som faktiskt uppmanar andra att begå våldsdåd så blir ju denna inspiration fullständigt irrelevant. Framförallt blir det så lätt ett instrument för censur. Och självcensur.

Vi var många religionskritiska bloggare som taggade ner rejält efter Breivik – och i en del fall välbehövligt så eftersom en del svin helt klart gick från sekulär kritik över förtryckande religion till att egentligen handla om fördomsfull agenda mot ett folk och etnisk grupp, snarare än följarna till en religion. Men i det stora hela var denna självcensur ganska obekväm. Den kändes mer som ett resultat av grupptryck än av att man skämdes för vad man sagt.

För samtidigt finns det ju ett problem som uppstår med yttrandefriheten om man startar en moralisk häxjakt på alla som faktiskt lider under en ideologi eller religion. Det kan så lätt missbrukas för att stävja och kväsa opposition. Att åberopa den goda moralen i att aldrig kritisera något för hårt. Är det problemfritt att raljera över en religion eller politisk ideologi? Nej, det kan komma problem ur det. Men problemen om man INTE raljerar om en religion eller ideologi är milsvida större. Det dör i magnitud många fler varje år pga religioners och extrema politiska ideologiers ruttna individer än det gör pga att någon raljerat om dem. Framförallt gäller det att kunna tänka annat än svartvitt här och se till kontexten. Dvs om någon har uppmanat till skit och våld, eller om någon har kritiserat.

Jag tänker på alla mina texter jag skrivit. Hur många av dem som riktar hårda kängor åt den pedofila och kvinnofientliga katolska kyrkan. Den vetenskapsfientliga protestantiska kyrkan. Det våldsbejakande islam. Jag har varit allt annat än snäll ibland.

Hur lätt det är att hävda att sådant, om en idiot och potentiell mördare där ute läser dem, skulle kunna tacka mig? Ska jag aldrig då tvingas välja mellan att hålla tyst om pedofiler, misogyna, homofober och terrorister, för att det finns andra otrevliga personer där ute som får inspiration av mig?

Jag är ledsen, men i den sekund man tycker det är en bra idé, så förespråkar man åsiktsförtryck – och är i sig någon jag gladeligen skulle skriva raljanta texter om.

Så nej tack. Jag kräver att få uttrycka politiska åsikter utan att hållas till ansvar för hur andra väljer att tolka dem. Jag är ingen profet. Jag har ingen agenda. Jag är en av miljontals andra där ute som bara på ett eller annat sätt uttrycker en åsikt via internet.

Jag kräver att få vara politiskt irrelevant för andra personers agendor, om det så är för att åberopa mig, eller för att göra mig till skräckexempel.

Vuxna får lära sig att ta ansvar för sitt eget agerande.

Inte andras.

Problemet med sjuksköterskeutbildningen

Våren 2017 bestämde jag mig för att läsa till sjuksköterska vid Lunds universitet. Det var inget enkelt val, utan ett val framkommet ur behov. Något ”kall” fanns således inte i mig. Bara en snubbe som ville välja ett bra kvalificerat yrke med goda karriärmöjligheter. Och så ser jag fortfarande på sjuksköterskeyrket. Ett gott och kvalificerat yrke med goda karriärmöjligheter. Tro inte att det sjuksköterskor jobbar med är enkelt. Det krävs skills på flera olika plan för att vara en skicklig sjuksköterska.

Problemet för mig var inte yrket. Efter ett par vändors praktik under 2017 och 2018 kunde jag konstatera att jo men visst, detta skulle väl jag faktiskt kunna tänka mig jobba med – det här skulle nog aldrig kännas för enkelt eller banalt. Förvisso var jag mer intresserad av det medicinska än det omvårdande, men ändå. Helt ok, t om ganska kul ibland.

Men så hade vi ju det här med utbildningen. Som ärrad akademiker med mycket att jämföra mig med gick jag in i utbildningen att det akademiska och rent teoretiska skulle vara det jag, om något, hade enklast med och skulle uppskatta mer än det praktiska.

Det skulle visa sig att det var precis tvärtom. Och att jag inte alls tror det bara beror på att jag var fel person för utbildningen, utan att den har grundläggande identitetsproblem olikt någon annan akademisk utbildning som finns. Möjligen undantaget lärarutbildningen som vad jag har hört också lider av liknande brist på verklighetsförankring.

Från början var ssk-utbildningen en mer renodlad yrkesutbildning i västvärlden. Det rent teoretiska och akademiska var sekundärt. Men i modern tid är det tvärtom. Det akademiska är grunden och det praktiska överlåts mestadels till det man lär sig på praktiken. Det är FÅ saker man tar med sig från de fåtalet praktiska övningar man har. Allt som oftast skakas det t om på huvudet åt de kunskaper i praktiska saker man tar med sig ut från skolsalen. Dvs inte ens det man lärt sig är rätt och riktigt i en verklig situation.

För när man sedan kommer ut på praktik märker man ganska omgående hur liten del av det man verkligen jobbar med och råkar ut för som sjuksköterska, är det man lär sig. Den kognitiva dissonansen blir total. Och det dröjde inte så länge innan jag för första ggn i mitt liv började tänka: Vad sjutton har jag för nytta av att läsa detta, om de teoretiska delarna av utbildningen. Inte för att kunskapen var värdelös. Den var oftast intressant och i ett djupare perspektiv något som givetvis skapar en klokare sjuksköterska. För givetvis ska en sjuksköterska kunna lite om sitt yrkes anor och teori.

Men för att den var så uppenbart sekundär i betydelse till det man borde lära sig mer om, nämligen administration, medicinsk teknik, mediciner och konflikthantering.

Jag förstår varför utbildningen ser ut som den gör. Den vill legitimera sig rent akademiskt. Och då krävs teoretiska studier kring ett kärnämne. I detta fall omvårdnadsteori. Men steget till verklig nytta mellan en gammal vårdteori från 60talet till det man sedan möter ute på arbetsplatserna är så otroligt lång. Missförstå mig nu rätt. Kunskap är aldrig fel, men vi talar om en begränsad tid på 3 år som ska disponeras.

Den kunde ha fyllts med helt andra saker av mycket större nytta för den blivande sjuksköterskan än ett långrandigt fokus på att skriva artiklar, uppsatser och läsa verklighetsfrämmande naivt idealiserade berättelser om etik och moral.

Du kan läsa hur mycket etik du vill, det kommer inte göra dig kompetentare att ta dig igenom ett arbetspass stressad och trött där du ska hantera luddiga instruktioner, aggressiva patienter och dålig arbetsmoral. Det kommer inte ens göra dig mer etiskt lagd.

Det kan bara beprövad empiri göra. Och den insikten skulle man verkligen behöva hitta saker att förbereda studenten kring.

Den andra aspekten att utbildningen ser ut som den gör är såklart arvet. Så här har den alltid sett ut. Och det är alltid svårt att ändra på vissa fundament – så som att ifrågasätta ämnet omvårdnad som dess grund, när så många snarast jobbar med medicinsk teknik och administration i grunden.

En tredje anledning till att utbildningen ser ut som den gör är att den hela tiden vill förbereda alla studenter för fortsatta vidare studier. För att du ska ha grunden färdig för att kunna doktorera och forska. Och det är ju självklart ur akademisk synvinkel, men inte ur yrkesmässig, ur ett begränsat tidsperspektiv. Där all tid är dyrbar.

Jag undrar hur många jätteduktiga sjuksköterskor som faller från eller bort helt från utbildningen pga att högtravande akademiskt pladder? Jag märkte ju hur innerligt svårt vissa tyckte det var att läsa en artikel källkritiskt. Hur lusten att bli en bra sjuksköterska liksom rann ur dem framför mina ögon.

Missförstå mig rätt som sagt. All teori är inte dålig. Nästan ingen teori är dålig. Utan detta handlar åter om prioriteringar. Mer teori om medicin vore bra. Mer om all medicinsk teknik man ska jobba med. Mer källkritik och vetenskapliga perspektiv vore också bra så man slapp höra talas om sjuksköterskor som förespråkar pseudovetenskap – för det är oerhört pinsamt. Mer administrationsteori vore en livsnödvändighet. För i slutändan är det framför en dator som sjuksköterskan kommer spendera massor av tid – och då skulle flertalet administrativa termer och teori vara fint att kunna bättre. Men nej, så mycket av dessa ting överlåts till studenten att lära sig på praktik och när den sedan kommer ut i arbetslivet. Så mycket att man ibland undrar varför man öht ens behöver gå på en skola. Mer än en gång slog tanken mig kring att utbildningen i princip skulle kunna avskaffas helt och ersättas av 3 års praktik med små inslag av teoretiska studier kring medicin och teknik.

Jo. Faktiskt.

Men omvårdnad? Kärnämnet? Nej det är lite som att läsa teknikfilosofi och teknikhistoria när man ska bli ingenjör. Intressant, men knappast det mest nödvändiga om du tvingas välja. För i slutändan är det att kunna räkna rätt på morfindoser och sätta PVK utan att döda en patient som är viktigare än teorin om hur patienten uppfattar verkligheten och lidande som är det viktigaste. Även om det är svårt att hävda det utan att det låter svartvitt som antingen eller. Vilket såklart inte är det jag menar.

I en perfekt värld tycker alla att det akademiska är bra och lärorikt. Men vi lever inte i en perfekt värld. Vi lever i verkligheten. Vi lever i en värld med allt ökande sjuksköterskebrist och massor av folk som inte alls är gjorda för abstrakt högtravande idealiserande teori. Som jag ser det borde sjuksköterskeutbildningen göras om helt till en yrkesutbildning.

Sedan kan de som VILL gå vidare med en akademisk teoretisk examen i ämnet omvårdnad. Det hade löst stora delar av bristproblematiken vi står inför rätt fort. För jag har svårt att tro att något yrke har större diskrepans mellan den teoretiska akademiska biten och det man sedan faktiskt jobbar med än vad just sjuksköterskeutbildningen har. Men tyvärr, paradoxen är att för att sjuksköterskeyrket ska kunna bekämpa låg status och svalt intresse för att utbilda sig, så försöker den höja den med att öka den akademiska statusen, och skapar på så sätt nya problem, som skapar mer sjuksköterskebrist. Moment 22? Ja kanske. Men bara för att vi lever i ett samhälle med grava akademikerkomplex där allt skall göras om till en Bachelor/masters för att vara värdefullt.

Jag trodde verkligen aldrig att dessa ord någonsin skulle komma ur min mun, att akademi var onödigt och slöseri med tid och resurser. Men i det här fallet är det totalt uppenbart.

Och detta, bland en del andra mer personliga aspekter, gjorde att jag avbröt mina studier. Vilket såklart är synd för samhället, för jag hade säkert kunnat bli en habil sjuksköterska.

Vetenskap och religion hör ej ihop

”Mycket forskning bedrivs i vetenskapens namn, med en helt annan filosofi och världsbild än den bibliska.” – Så motiverar Claphaminstitutet bl a varför de tycker att ett kristet vetenskapsråd behövs.

Det stora för evigt oöverkomliga problemet med att bedriva vetenskap med religiös grund är att du då alltid letar efter belägg för att bekräfta något, istället för att så gott det går, utan förbehåll, studera något för vad det är du faktiskt kan mäta och bekräfta.

Det här är så grundläggande man kan komma i all naturvetenskap. Det är det som är den vetenskapliga metoden faktiskt. Observation -> Hypotes -> Test -> Resultat -> Tes. Oavsett negativa eller positiva resultat handlar det om att presentera all man vet om något och dra en slutsats utifrån det.

Problemet med alla former av kreationism, allt från den uppenbart skogstokiga ung jord-bibeln-är-sann-rakt-av ala amerikanska kreationister, till mer europeisk libertalteologisk deism är att den kommer att behöva frångå den vetenskapliga metoden redan innan den startats eftersom den letar efter ett förutbestämt svar.

Du kanske protesterar nu och säger att dels letar vetenskap visst efter bekräftelse på hypoteser ibland. Och dels finns det inget som automatiskt omöjliggör att någon, t ex en kreationist, kan motbevisa sig själv med sin forskning, och därmed syssla med korrekt forskning.

Så är det såklart. Många, eller t om de flesta vetenskapsmän, har en förutfattad mening om något redan från början – dvs kognitiv bias. Men det sistnämnda med just exemplet liberalteologer är extremt osannolikt. Så mycket vet vi om källkritik att den som ger sig ut för att som faktiskt syfte bekräfta något kommer välja variabler som passar än redovisa allt utan förbehåll – och OM det finns risk för kognitiv bias kräver vi iaf att vetenskapsmannen erkänner risken. Men det är liksom grundläggande mänsklig psykologi att inte vilja erkänna fel. Och om det då handlar om saker där man har en stark övertygelse redan, som t ex en religiös tro, så är det ännu svårare att erkänna egna objektiva brister i resonemanget.

I de fall där syftet inte syns hos vetenskapsmannen är det inte tydligt att forskningen behöver vara dålig, den kan bli bra t om. I fallet med forskning där det redan angetts ett syfte är den ALLTID dålig, utan undantag.

För som clapham-snubbarna redan säger i sin motivation: ”Inom naturvetenskapen kan man studera i vilken mån man kan se skaparens finger, exempelvis i hur de fysiska lagarna är perfekt inställda för att liv ska kunna finnas.”

”Perfekt inställda för att liv ska kunna finnas” är en åsikt som man alltså kommer söka bekräftelse för – dvs ett exempel på kognitiv bias. Och det finns såklart massor av sådana variabler att bekräfta för den som letar. Men det finns lika många andra variabler som tyder på motsatsen vilket gör att den positiva bilden faller direkt.

Kanske egentligen i en magnitud många fler faktiskt om man mäter olika variabler mot varann i antal. Bara en sådan sak som att 99.99999…% av universum består av extremt ogästvänligt vakuum, kyla, hetta, strålning och andra miljömässiga variabler vi vet går ruskigt dåligt samman med liv. Plötsligt blir en rad variabler som möjliggör liv i planeter på planeter som råkar befinna sig på exakt rätt avstånd från en stjärna en extrem avart av universum. Inte ett exempel på hur det i regel är. Lite som en dag utan några andra kunder alls att trängas med på Ullared är fullt möjligt, men knappast ett bra exempel på hur det i regel ser ut när man besöker det.

Egentligen handlar naturvetenskap mycket mer om att redovisa alla data man har än det handlar om att presentera teser utifrån datan. För så fort man presenterar en tes finns alltid risken att man tycker snarare än vet. Men samtidigt, utan teser hade vi inte haft någon vetenskap. Därför jobbar den ofta med sannolikheter och rimligheter i teserna som kompromiss. Om 99 av 100 variabler tyder på något är det korrekta och rimliga att anta att då stämmer det på basis av statistik. Att istället välja ut den ensamma variabeln är orimligt. Du kan googla massor om hur problematiskt det kan vara med att rimligheter används inom vetenskapsteori, men det är fortfarande ett faktum man tvingas arbeta efter rätt ofta. Inte minst så fort man pratar om all tillämpad vetenskap och inte längre grundvetenskap. I medicin är det omöjligt att nå fram till nya behandlingar och läkemedel utan att avgränsa bevis med rimligheter där 99 av 100 tyder på att något måste vara sant. Ett resomenang kring statistik är alltså väldigt vanligt som bevis för en tes. 99 variabler av 100 tyder på X, alltså är det X.

Men det är tyvärr exakt motsatsen till hur kreationism funkar. Inte nog med att man ofta väljer ut den ensamma variabeln, man kan inte ens förklara de 99 övriga. Man bemödar sig i regel inte ens. Jämför det med korrekt vetenskap där man fortfarande måste förklara varför en variabel av 100 avvek.

Även den mer liberala mer sansade deismen som i princip säger sig acceptera all vetenskap, från big bang till evolution, men som ändå vill infoga en skapare bakom alla processer och framförallt lyfta fram saker som då tyder på detta ovetenskapliga beteende. Då blir det ofta att man gör så med vaga luddiga känsloargument. Naturen blir vacker. Livet fantastiskt. Saker är ju väldigt komplicerade. Allt väldigt vagt, men subtilt indikativt på att det är lite för coolt för att bara kunna ha uppstått helt på egen hand.

Men vem tycker INTE att naturen är vacker? Att liv är oerhört coolt att det finns? Att universum är helt crazy spektakulärt som en slump? Det är inte det som det handlar om att man i sekulär vetenskap inte ser det häftiga. Tvärtom. Men man är inte så kvick att stanna upp och vara nöjd med ett svar. Ett svar som i sig är lite som olja i vatten vad gäller kompatibilitet.

Egentligen blir ju faktiskt allt än mer spektakulärt just FÖR att det inte alls behöver tillskrivas en skapare, det är ju det som är poängen här. För ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi hur allt detta helt utan medvetande och syfte kan existera. Och det är egentligen betydligt mer coolt än att man reducerar det ner till en ombytlig och lynnig mytologisk skäggig bronsåldersgud från mellanöstern med hatfäbless för förhudar. Visst, ett känsloargument. Men det är vad rimligheter handlar om. Att man väljer ut 99 variabler istället för 1 – är i grunden något du inte riktigt kan skilja från ”känsla”.

Inte minst då för att om man tittar på ALLA variabler så ser man just hur defekt denna skapelse är och hur just livet hela tiden måste kämpa för att KUNNA existera. Det finns ingen Edens lustgård till att börja med oavsett hur fint allt kan se ut när BBC presenterar naturen i 4k.

Under ytan är allt en extremt hård och skoningslös kamp för överlevnad för alla livsformer där också alla livsformer med oerhört få undantag kommer misslyckas. Vad vi vet existerar idag inte en endaste art kvar sedan livet först började simma runt i ett urhav för ca 4 miljarder år sedan. Alla ursprungliga livsformer har evolverat i olika riktningar sedan dess för att kunna överleva på en planet som hela tiden ändrar förutsättningarna. Vissa till nya sorters mer tåliga och anpassade sorters bakterier som kan överleva allt från extrem sur kyla till alkalisk hetta, andra till stora komplexa flercelliga däggdjur som bara försöker förstå sin existens.

På vägen går saker dock fel hela tiden. På vägen är det mesta ett misslyckande. Även om Jorden hade varit en statisk plats utan förändringar hade det varit svårt att fylla ut alla nischer. Nu är alla nischer föränderliga, vilket kräver absurd dynamik. Om livet bestod av en massa perfekta skapelser som inte kunde evolvera hade det dött ut redan för 4 miljarder år sedan eftersom utan avarter som inte passar in i nischen saknas förmågan att kunna funka i en ny, när den gamla försvinner, pga vulkanutbrott, istider, överbefolkningar, sjukdomar, meteoriter eller när naturen plötsligt tar död på nästan allt liv genom att introducera syre.

Bästa sättet att korrekt observera allt är hur skenbart bra allt kan se ut vid en första överblick, men hur otroligt defekt och brutalt det är när man tar sig tid att studera det. Främsta exemplen på hur defekt livet är kommer i formerna virus och cancer. Ständiga kompanjoner till allt liv sedan så långt vi kan se i arkivet. För om du har något baserat på kod baserat på något så känsligt som biokemiska molekyler som hela tiden skrivs om efter nya omständigheter och att den hela tiden blandas vid fortplantning så kommer du få buggar. Bokstäver faller bort. Och ibland skrivs hela stora segment kod, kod-snippets, som på egen hand glider runt i systemet och fastnar i annan kod där den replikerar sig – eftersom den mest grundläggande funktionen hos ALL biologisk kod just är replikationen – vilket då är vad virus i sin grund är.

Molekyler som ”vill” duplicera sig själva. Självklart är ”vill” ett felaktigt sätt att beskriva en molekyl, men det är där magin ligger. Vår vetskap om hur självreplikerande  molekyler funkar i naturen är ännu ganska begränsad. Men vi vet väldigt mycket mer om livets uppkomst i universum än vi gjorde för 3000 år sedan när herdar skrev nationalistiska manifest där de samtidigt försökte skapa en kulturell identitet genom att samla stammar under mytologiska berättelser som kändes bra med vad man visste då. Vi vet faktiskt väldigt mycket mer om allt det här idag än vi gjorde för 50 år sedan. Vilket gör att i en diskussion med en kreationist, finns nästan alltid ett behov av att se vad den vet om DNA och självreplikerande molekyler innan man ö h t fortsätter.

Men framförallt finns det alltid en överväldigande risk att personen kommer tillskriva en gud ett finger i spelet oavsett hur mycket den köper att allt går att förklara naturligt. Och problemet med det är att det är en pandoras box till defekt och källkritiskt defekt resonemang. Plötsligt är vi tillbaka på ruta ett, där vi letar efter bevis för något som inte alls behövs som förklaring, men som riskerar att bli en stoppkloss och inte bara en variabel till. Det är det som är grundproblemet med gud som en variabel.

För ser den liberale moderne vetenskapsvänliga kreationisten defekterna i livet och hur viktiga de är för att vi ska förstå hur allt funkar? Jag är ganska säker på att de inte gör det – på riktigt. För om de gör det är det något som är allvarligt fel med deras interna logik.

Missförstå mig rätt. Det är trevligt när en kreationist VILL kombinera sin tro med ett accepterande av evolutionens alla defekter istället för att vara en vetenskapsfientlig amerikansk bibeldåre, men vad händer då med logiken? Var är logiken i en tro på en gudom som utan bevis för sin närvaro har skapat liv, ett liv som kämpar för sin existens precis hela tiden under helt absurt brutala omständigheter.

På sätt och viss kan jag bättre förstå hur en klassisk biblisk kreationist som avfärdar en rad vetenskapliga teser funkar. Den ser uppenbarligen inte alls hur livet funkar på en rad punkter där det strider mot trons grunddogmer om en perfekt god skapargud. Bibeldåren stryker uppenbarligen alla variabler som går emot dens förutbestämda slutsats. Där finns en story logic. Det blir som en välskriven fantasy där man cherrypickat det man vill ha för att få till en bra berättelse. Saker som är komplicerade kan t ex förklaras med magi eller en mystisk gudom. Saker KRÄVER en gudom för att funka i denna berättelse.

Men en mer upplyst progressiv kreationist som accepterar alla brutala sekulär variabler och att allt i sig SKA gå att undersöka (falsifierbarhet), men som inte ser vad det gör med slutsatsen, är egentligen på många sätt, mycket mer obehagligt blind. Där finns ingen story logic. För om man accepterat att vissa saker är sanna (att det finns självreplikerande molekyler tex), vari ligger då ens behovet av att hävda en skapare av liv? Då blir ”den mystiske guden” genast en mycket mer besvärlig variabel att plocka fram när frågorna är svåra att besvara. Saker funkar UTAN en gudom i denna berättelse, men de vill ÄNDÅ få med den och måste då kompromissa någonstans. Den sekulära kreationisten är ett bra exempel på hur irrationell människan kan vara, trots alla förutsättningar till motsatsen.

Det är ju i detta här som sekularisering för övrigt föds. Det är när man inser att en gudom inte behövs eller är orimlig som man kan gå från tro till icke-tro om man började livet som troende. Men saker som Chaphams vetenskapsråd är idiotiska sista desperata försök att få samman en story logic på bekostnad av vetenskaplig utveckling. För risken med alla dessa saker är bortsett att man tappar story logic och att man öppnar porten för story logic där en gud fyller existerande eller icke existerande ”luckor” och blir den stoppkloss den alltid är. För om svaret är finit, dvs ”gud”, då behövs plötsligt inte ställas fler frågor. Och det är motsatsen till vad all vetenskap alltid handlar om.

Nedan. Exempel på en skapande gudoms perfekta genomtänkta skapelse eller på hur komplicerat, brutalt och framförallt defekt livet ofta är när du inte stirrar dig blind på de ggr då inget ser ut att ha gått fel en vacker sommarpromenad i skogen? Fun fact: Det går alltid fel. Så fort t ex en flercellig livsform bildas av spermie och ägg, uppstår ca 50 defekta mutationer i processen. Många relativt harmlösa, men tyvärr inte alla. Är det verkligen det bästa en allsmäktig skapande Gud kunde komma med? Eller ett rätt bra belägg för att en vis, god och dyrkansvärd gudom knappast hade ett finger med i spelet? Eller kanske t om inte alls finns?

Ps. Och för den som nu säger att jag har cherrypickat negativa saker för att få fram en poäng har ni givetvis helt rätt. Poängen är inte att visa att universum är skräp. Poängen är att universum inte alls är perfekt, dvs att även om jag inte kan svara på allting, så är det åtminstone uppenbart att kreationerna har fel. Universum bara är. Med coola och helt usla lösningar.

Om det fria ordet

Det finns vissa saker man som upplyst västerlänning ska gilla. Det inkluderar demokrati och yttrandefrihet. Mången västerlänning slår sig stolt för bröstet i försvar för dessa saker, parafraserandes fina men i verkligheten väldigt tomma ord om att dö för andras rätt att ha fel. Men om vi lämnar cynismen kring hur lite folk sannolikt alls är beredda att dö för andras rätt att ha fel åsikter, så vet jag inte alls om det ens är så att yttrandefrihet är så där okomplicerat fint som det framställs. Men först några positiva ord om yttrandefrihet.

En (ökad) rätt att tro och säga vad man vill har tveklöst lett in mänskligheten i en bättre värld. Om det säger jag inget. Utan yttrandefrihet, åsiktsfrihet och religionsfrihet skulle vi alla leva i en väldigt dogmatisk värld med stagnant utveckling. Som varandes sekulär humanist, ateist och progressiv teknokrat är jag fullt medveten om att för bara 400 år sedan fanns det en överväldigande risk för mitt liv och hälsa var jag än befann mig i världen. Intellektuella och sociala friheter har allt att tacka det fria ordet.

Jag hade absolut inte kunnat sitta här och ha en åsikt om det fria ordet, utan just det. Jag är totalt medveten om detta och jag vill understryka att jag under många år har kallat mig för just yttrandefrihetsfundamentalist stolt och utan att blinka. Jag kan t om själv ha sagt ord om att dö för andras rätt att ha fel och känt mig jätteupplyst och jättefri.

Och i mångt och mycket är jag exakt den samme person idag.

Men i bakhuvudet har det hela tiden gnagt en tanke i mig. En tanke om att yttrandefriheten givetvis inte bara är vacker, utan att den även är komplicerad. Det är ju yttrandefrihet som ger folk rätten att ha fel, minns ni det?

Och herregud så fel folk kan ha.

Detta kan man välja att i stort lägga huvudet på sned åt och med emfas säga att det är ett pris man faktiskt får betala för att de korrekta tankarna ska få finnas ostörda. En klok och sann men absolut inte problemfri premiss. För vissa felaktiga tankar är onekligen mycket farliga för alla, inte bara den som säger dem.

Och inte heller så lätta att sätta en felaktighetsstämpel på om man inte vågar ta ställning med emfas. För tyvärr tenderar folk som lever väldigt hårt efter yttrandefrihetens helighet att också bli ganska relativistiska i sina tankar. ”Ja det där är sant för dig, men detta är sant för mig”. Och man gör det kring saker som helt orimligt KAN ha två olika sanningar. Dvs man lämnar perspektivens domäner och går in i faktas med relativisering. Plötsligt blir Jordens form ett föremål för subjektiv åsikt, inte mätbara objektiva fakta. Jag tycker den är platt, alltså är den det.

Jag tycker att judar styr hela världen. Jag tycker att klimatförändringen är en bluff. Jag tycker att GMO är farligt. Saker går plötsligt att tycka om – och till sin hjälp nyttjar man det fria ordet för att sprida vidare sina oftast totalt felaktiga och absurda åsikter om saker där det finns objektiva fakta. Gränsen mellan tycka och fakta suddas ut och expertis i områden kan, nej FÅR, inte längre finnas.

Detta beteende har nog alltid funnits, men dess motor är avhängigt hur lätt det fria ordet kan spridas – och det har aldrig kunnat spridas lättare än idag. Via Facebook, youtube och liknande kanaler sprids felaktiga åsikter som en löpeld. På två dagar är det att betrakta som gamla nyheter. Den blotta stora mängden information som också kommer till oss via sociala medier skapar ett annat beteende – lathet. Vi läser rubrikerna bara, och inte nog med att vi håller all info på ett ytligt plan, vi sållar också efter de som vi tycker är intressanta. Och då oftast bara de som säger precis det vi vill höra. Det trygga igenkännbara ljudet i ett massivt sorl av ljud. Samtidigt lär samhället oss i allt större grad att varje individ är viktig och speciell. Att alla har en potential att kunna bli vad de vill.

Och ur denna soppa föds många individer, som i en värld utan denna enorma tillgång till lättsmällt rubriksinformation aldrig hade tagit till sig en massa dumheter.

Lamotte hade aldrig kunnat säga en massa saker via youtube som stryker hundratusentals fördomsfulla människor som gått i livets hårda skola medhårs – och stärkt dem i den där fördomsfulla ryggradskänslan de hade om något. En plattjordare hade aldrig kunnat skapas eftersom plattjordare hade varit kuriosa i tidskrifter som en ding ding värld – istället för allt större och mäktigare influencers på nätet. Vi är inte där än, men vi vet alla att en vacker dag sitter det en plattjordare som ledare för en stor nation. För det är i den riktningen all utveckling pekar. Vi har redan antivaccinationsdårar, klimatförändringsförnekare och kreationister som världsledare. Vi ÄR snart där.

Och det är här jag börjar känna att något uppenbarligen är fel med yttrandefriheten. Är folk verkligen förmögna att utan guidning och ledning ta sig igenom denna djungel av information som finns tillgänglig idag? Vi fnyser föraktfullt mot forna tider då en liten klick elit valde ut vilken korrekt information folk skulle få ta del av på våra nyhetssändningar, våra bibliotek och i vår press. Många menar att idag, när alla mycket mer kan säga sitt, minskar risken för att att bli lurad. Idag är folk mer vakna och en elit fylld av ont uppsåt kan inte längre lura hederligt folk.

Jag är allt mer övertygad om att det är precis tvärtom. För människor överlag är inte kapabla till att sålla vettlösa konspirationer, pseudovetenskap och vansinnig ideologi från kritiskt tänkande, beprövad vetenskap och pragmatisk politik. Och här vill jag då bli lite kontroversiell och utnyttja yttrandefriheten till max och hävda att grundproblemet här inte bara är denna djungel av information och predikan om att alla kan veta bäst som är problemet, utan att människan som art överlag faktiskt inte är smart nog. Det här är helt enkelt i grunden en fråga om intelligens faktiskt lika mycket som ett socialt konstruerat problem. Förvisso finns det smarta människor med korkade och felaktiga åsikter om saker. T om nobelpristagare som är kreationister. Och alla som inte är genier tror heller inte på dumheter.

Men i det stora hela är folk som tror på dumheter oftast också rätt dumma. Och bara det i sig gör att yttrandefrihetens mest givna – men också helt osagda premiss – att folk förväntas välja det kloka och korrekta, bara det finns, inte alls stämmer.

Det höjs ord om att Facebook och Youtube kommer sätta åt spridare av fejk news, medicinsk pseudovetenskap och hatfulla konspirationer. Jag tror ingen tror att detta är en oproblematisk åtgärd, men med tanke på hur mycket skada folk som har fel kan åsamka alla andra och hur snabbt och brett felaktigheter som stryker folks dumhet medhårs, börjar jag känna allt mer att detta är en lösning vi måste börja överväga. För uppenbarligen har inte någon annan metod funkat så där jättebra – eller hur?

Ingen säger att detta är en jättebra lösning. Jag tror alla är medvetna om problemen och att det kan slå tillbaka på oförutsägbara sätt t om. Men eftersom de fortfarande inte säljer tabletter på apoteket som höjer genomsnittsIQ med 30 punkter och lär folk skillnaden mellan att vara en vetenskapsanalfabetisk konspiratorisk foliehatt och en smart skeptiker, så behöver något nytt ske i alla fall – för just nu går västvärlden bakåt i både intelligens och vetenskapssyn enligt alla studier som görs, och det kommer kasta oss in i en intellektuell mörk period om vi inte aktar oss bättre.

En del hot stirrar oss bokstavligt talat rakt i ögonen så som klimatförändringar, epidemier av vanliga vaccinationsbara sjukdomar, fanatisk religiös eller ideologisk terrorism och allmän vetenskaplig regression. Så jag tänker nyttja det fria ordet för att obekvämt säga att kanske det här med att få säga vad man vill inte bara är så där vackert som filosoferna skildrat det sedan revolutionernas dagar.

Längre.

Om lösningen verkligen sen verkligen ligger i censur av dumhet, där en intellektuell elit (åter) sköter det komplicerade tänkande åt oss alla andra, det vet jag inte, men jag har ont om alternativ på lager som vi inte redan prövat utan framgång. Som sagt, vi har inga IQ-tabletter på apoteket.

Än.