The insect apocalypse is here

Vad är det som får en skriven text att bli intressant? Vad är det som får dig att få fram ett budskap? Det finns givetvis många trick och många tips, men det gäller ju att väcka känslor i läsaren på något sätt så att läsaren reagerar. Och handlar det om ett budskap gäller det även att övertyga. Instrumenten du har till ditt förfogande träffar olika bra på olika individer. På vissa är korta snärtiga texter med minnesvärda citat allt som behövs. Du vet, de där meningarna som på egen hand sammanfattar enormt mycket och som sedan med fördel gör sig som citat (för att bevisa vad som helst, men det är en annan diskussion). För andra krävs digra listor med tunga referenser, formler och kall objektiv logik. För absoluta merparten av oss krävs dock att empati och nyfikenhet väcks.

Vägen till att läsaren ska hålla med dig om något är att du lyckas övertyga den både i hjärnans mest cyniska och logiska vrår och att hjärtats mest känsliga delar petas på. Humor är ett fantastiskt sätt att göra så. Garden sänks när vi skrattar och detta nyttjas ofta av folk på scen för att få fram allvarligare poänger. Men vissa ämnen är svårare att skämta om, inte minst i textform där scenens retoriska trick inte är lika enkla att nyttja. Då är en effektiv väg som inte ter sig så dramatisk att peta på vår nostalgi och våra minnen med anekdoter och skildringar av svunna tider. Och bara precis så där lite grann på vår oro. Men se till att allt detta görs på ett sätt som inte kan kläs av för att vara överdrivet emotionellt. Dvs det gäller att du kommer till pistolduellen med ett skjutvapen och inte känslor. Och då är fakta och åter igen mer kalla fakta det skjutvapen du ska välja. Hysteri är alla effektiva retorikers värste fiende. Något många engagerade människor som vill väcka engagemang borde lära sig.

Vägen till en riktigt bra magsup som sitter i, går via huvudet.

Och vill du läsa ett klockrent exempel på hur man ska skriva en text som känns i både mage via huvudet är NY Times artikel av Brooke Jarvis – The Insect Apocaplyse Is Here – ett lysande exempel på hur du ska göra. Vi har nog till mans hört om försvinnande arter och ett hotat jordliv, men du kan behöva läsa om det igen. För du har nog inte förstått. Faktiskt. Du vet, på det där sättet du tar till dig saker på riktigt. Och bryr dig.

Det finns ju ett berömt citat som jag kan parafrasera här om hur en människas död är en tragedi men hur 100 miljoner människors död är statistik för att tala om hur mänskligt engagemang kräver det personliga för att väckas.

Men det är inte en helt rättvis beskrivning av artikeln eftersom den faktiskt just får dig att förstå tragedin i de stora siffrorna istället. För ibland är det just de stora opersonliga siffrorna som är tragedin. En död humla är ingen tragedi för de flesta av oss, men är 100 miljoner det kanske?

Som jag redan påpekat är hysteri inget bra instrument att nå fram till folk. Och jag inser att när jag skriver texten så är min skrivkonst inte den som Brooke har. Min text blir hysterisk. Jag ger alltså inte artikeln rättvisa. Tvärtom. Alltså bör du läsa den istället och skita i allt jag sagt.

Annonser

Könsskillnader

Vidare på diskussionen om Jordan Peterson kan vi ju titta på den forskning han delvis lutar sig åt (du hittar den huvudsakligen här). Den visar att i länder med stor jämlikhet tenderar könsskillnaderna förstärkas. Teorin är att friheten att välja vad man vill i livet faktiskt öppnar dörren att luta sig åt det beprövade och psykologin kopplar detta sedan till att det då finns biologiska skillnader i könen som gör att män t ex dras åt beskyddande yrken/roller och kvinnor åt vårdande. Dvs könen är biologiskt olika kognitivt och även när de ges fritt spelrum så kommer de välja det ”naturliga” för dem.

Jag har egentligen inte mycket att säga om detta mer än att det finns en del källkritiska aspekter att ta större hänsyn till och det är att det sociala i en jämlikt samhällsstruktur inte alls behöver vara så jämlik som den framställer sig själv. Dvs den kan fortfarande genomsyras av ideal, lite som en reaktion på möjligheter, som får folk att gå till det trygga.

Män och kvinnor är statistiskt sett lite olika biologiskt om vi utgår från vad forskningen säger. Men det intressanta med detta är hur uppenbart det är att ett sådant resonemang kan användas för att påstå saker det inte alls stöder, så som lämplighet, möjlighet och skyldighet. För två oerhört viktiga källkritiska faktorer uppenbaras här nu. Dels det faktum att det är statistik kring en grupp. Inte vad olika individer faktiskt ligger på för förmågor och talanger. En biologisk kognitivt betingad fördel på gruppnivå behöver inte alls finnas på individnivå. Ett enkelt exempel: Påståendet att män skulle vara mer aggressiva kan absolut stämma på gruppnivå, men på individnivå kommer du fortfarande hitta kvinnor som är mer aggressiva än de flesta män. Det kan tyckas som självklart men det är viktigt att understryka eftersom det faktiskt visar något annat viktigt. Den andra källkritiska aspekten är att om vi nu vet att individ och grupp inte är samma sak, dvs att det finns gott om vårdande män och aggressiva kvinnor, så kvittar det väldigt mycket vad en majoritet av en av könen är. Du kommer inte veta vilka individer som är det.

Dvs om man hävdar att män är mer lämpade än kvinnor att bli ingenjörer i tekniska ämnen, för att statistik visar att män är bättre på det på gruppnivå och det kan tom bevisas och förklaras biologiskt, så missar man ju dels att många män fortfarande vara helt värdelösa på det, och många kvinnor vara helt lysande på det, biologiskt och på individnivå. Och om du inte vet en individs möjligheter, hur ska du då kunna ha användning av en sådan här kunskap till något konstruktivt och vettigt alls? Och då tar vi inte ens hänsyn till aspekten att vi vet att socialisering är ett extremt kraftfullt instrument som bildligt kan flytta på berg. Dvs en person som inte har perfekta biologiska förutsättningar kan fortfarande med träning och rätt miljö bli jätteskicklig. Fråga vilken idrottare eller artist som helst om vikten av träning vs rå talang.

Nej, den uppenbara risken är istället att om samhället får för sig att ALLA män är bra på fysik och ALLA kvinnor är bra på omvårdnad är att man börjar promota eller t om förbjuda karriärer i mer auktoritära samhällen med denna felaktiga hänvisning. Att skolan säger åt den teknikintresserade flickan att hon inte är lämplig för det, och lurar den totalt teknikointresserade pojken att han borde söka sig till det.

Inte nog med att världen då kommer berövas lysande kvinnor inom teknisk torr manlig fysik, världen kommer också berövas fantastiska män inom kvinnliga vårdande yrken och de sociala påverkande faktorerna som ofta faktiskt är mycket viktigare än de biologiska tynar bort. För att inte tala om krossade drömmar och direkt förtryck om regler och normer skapas.

Och det är ett mycket större bekymmer på alla sätt än att det på gruppnivå finns en skillnad. Den skillnaden är i princip mest akademiskt intressant att titta på som variabel till VARFÖR kvinnor och män på gruppnivå tenderar att välja olika yrken när de sociala variablerna inte längre räcker till. Den kommer inte visa på deras förmåga, talang, betydelse och lämplighet inom yrket ö h t på individnivå.

Vilket då är precis det JPs fanboys helt felaktigt antyder med sin faktiskt misogyna, socialkonservativa politiska agenda. Forskning är sanslöst lätt att missbruka till att hävda all världens direkta osanningar utifrån politiska motiv för den icke helt observante. Och vad JP personligen vill ha sagt med att ta upp diskussionen förblir oklart, men ett syfteslöst objektivt intresse tror jag inte alls är hela sanningen eftersom han trots allt inte nämner de självklarheter jag nämnde ovan när han tar upp det. Rör han upp en stagnant gryta? Ja absolut. Tar han ansvar för konsekvenserna hur det missbrukas av fansen? Nej inte vad jag kan se. Och därmed tror jag heller inte han är speciellt oskyldigt sinnad.

Jordan Peterson

Det mediala fenomenet Jordan Peterson har nog undgått få personer. Han är känd för att orädd konfrontera saker som av många betraktas som politisk korrekthet mer än sanningar. Det finns många saker man kan säga om JP men jag är mest intresserad av hans retoriska skicklighet. För han är tveklöst en skicklig debattör. Låt mig försöka att lite övergripande analysera vad det är han gör.

På youtube finns timtals med intervjuer, föreläsningar och inte minst debatter med JP som alla uppvisar två fenomen. För det första ser det nästan alltid ut som JP vinner dessa debatter och för det andra ser han alltid ut som den mest sansade personen. Det är tämligen lätt att hitta brister och retoriska fel i hans motståndare och hans stora skara av fans gör så väldigt fort. Hånen haglar och man stärks uppenbarligen i sin uppfattning i JP som personen som har rätt.

Klassisk skjutjärnsjournalistik eller vass debatteknik handlar om att konfrontera motståndarens sämsta sidor. Att få dem att tappa masken och visa upp vad de står för. Och varje gång försöker också JPs motståndare göra just det. Man ställer en hård fråga i stil med ”varför är du emot feminism” varpå JP svarar ”det är jag inte alls, jag är emot x, vilket forskningen också visar är det rätta”.

Den tilltänkta hårda bredsidan mot JP tar alltså inte alls. Sällan har motståndaren fokus kvar efter detta utan JP leder nu in debatten där han vill. Ställs nya konfrontatoriska frågor svarar JP alltid undflyende genom att hävda att han felciteras eller feltolkas. Frustrationen tilltar hos motståndaren som fortsätter insinuera att JP måste mena något. Motståndaren börjar nu alltid se desperat och irrationell ut. Fäktandet efter halmstrån blir ofta lika sorglig som svamlandet. Och utan att vi egentligen vet ett dugg mer om vad JP ”egentligen menar” har han både fått fram sin tes och fått motståndaren att se irrationell ut. Jag har faktiskt nästan inte sett en enda debatt inte sluta så med JP. Med få undantag håller han alltid huvudet kallt. Och blir ju inte hellre sämre på det desto fler ggr han får öva.

Så jag tänker så här: Om du ska diskutera med en person som tveklöst är intelligent och är skicklig på just att debattera så ska du ju anpassa dig efter situationen. Jag har funderat på exakt HUR man rent allmänt ska debattera personer med JPs teknik och det leder mig till att tro att man överlag inte ska det. Inte för att JP har rätt, men för att du inte kan göra det utan att vara duktig på det, annars är det bara ytterligare en liten bock i segerboken för JP.

En sak som oftast inte är att rekommendera i debatter är att vara reaktionär. För om motståndaren hela tiden leder in dig på det som den vill diskutera kommer du förr eller senare få problem. Nu är JP en mästare på att sitta i det reaktionära defensiva hörnet så det är nog helt enkelt inte där vi ska sätta honom. Vi ska inte ställa ledande eller uppenbart hårda och emotionella frågor till JP där han ges chansen att direkt framställa sig som ett offer för missförstånd. Man ska nog bara låta honom prata och komma förberedd kring hans klassiska påståenden om ”det är vad forskningen visar”. Dels avväpnar du ju faktiskt hans älskade underdogläge. Dels kan han inte dominera dig i frågan om forskningsläget. Problemet är att skickliga retoriker sällan är bra på att läsa forskning och skickliga forskare sällan är skickliga retoriker. Vilket tar mig tillbaka till grundtanken igen. Kanske det bästa överlag bara är att undvika debatter framför en kamera eller publik med JP. Och istället hålla sig till att lugnt och kyligt faktagranska alla hans tvärvetenskapligt grundande teser. För lite som alla forskare gör när de försöker hävda sanningen i en tes och forskar blir det alltid knivigt när man lämnar sitt eget fält. När psykologen JP vill få stöd av biologin för sina teser blir det genast jobbigt. Det handlar ju inte om att JP inte gjort ett noga jobb, utan om att man inte bara kan citera forskning som stöd för en tes utanför sitt fält utan risken att det man citerar är riktat åt en publik som känner till vissa saker.

Alla som läst en vetenskaplig artikel vet att du kan förvisso läsa förstå dess poäng oftast bara du är allmänt vetenskapligt skolad. En fysiker KAN absolut läsa en biologs artikel och vise versa och förstå den. Men det som ofta inte kan uppfattas är felen i artikeln. För då krävs att man just själv är expert i ämnet och dels kan det och dels det aktuella forskningsläget.

JP förstår säkert det mesta han läst om biologi, för jag har förstått det som att han faktiskt har viss utbildning i det, men han är fortfarande inte en expert i det och därmed saknar han både bredden och djupet och erfarenheten inom ämnet att göra ett korrekt användande av biologiartiklar som viktiga referenser till sina teser. I många fall vore det inte så problematiskt, men när man bygger upp en massa resonemang kring ”hur naturen är” så måste man ju veta vad man talar om.

Tvärvetenskap är svårt av det skälet. Det är nämligen löjligt svårt att vara expert i mer än en sak. Oftast krävs därför samarbeten mer än enskilda geniers ord. Och biologin är inte imponerad över hur JP använder deras forskning. Men även här har han ett ess i kortleken tyvärr och det är det besvärliga faktum att han tar vetenskapliga påståenden och presenterar dem populärvetenskapligt. Och forskningen ger ytterst sällan sig på att kommentera populärvetenskapliga böcker och texter. Vilket gör att det enda stället JP behöver möta motstånd är antingen i debatter, där han som jag påvisat oftast är för skicklig retoriker, eller inte alls eftersom de få texter som finns ”bara” är populärvetenskapliga texter de med. För ja, belackare replikerar ju såklart på vad en biolog säger i WP med att det trots allt inte är i Nature repliken kommer. Dvs bara åsikter i debattartiklar och/eller bloggar.

Nej, men det är å andra sidan inte i Nature som JP fått sitt svammel om humrar publicerat heller eller hur? JP är förvisso publicerad överallt i bra vetenskapliga tidskrifter, men inte för de saker som ifrågasätts heller och de saker som han gjort sig känd på. Den skillnaden är viktig. Som jämförelse: Einstein sa massor av saker om filosofi och ideologi, men han sa det inte i de naturvetenskapliga tidskrifterna. Och det är heller inte där någon borde hävda att Einsteins vetenskapliga storhet och tyngd låg. Samma princip måste rimligen gälla JP med. JP är psykolog, alltså är det hans psykologiska meriter som är de relevanta.

Tyvärr blir det gärna ett töcken det där. ”JP sa…” Jo men var? Och i vilket sammanhang? Vad är en åsikt av JP som aldrig granskats i av hans likar i tidskrifter och vad är saker han fått publicerat själv i bokform för allmänheten? Dvs den vetenskapliga tyngden spelar enorm roll i trovärdigheten. Inte minst när man gladeligen blandar samman allt i en soppa.

Visst är det så att man inte behöver vara biolog för att ha rätt om biologi. Det vet vi redan. Men när personer når profetstatus är det dags att nagelfara allt de säger och dess kontexter. Då blir inte svepande generaliseringar från ett fält ok att använda i ett annat.

Och sedan finns det en helt annan aspekt kring JP som kan vara värt att tänka på. Han hävdar som sagt gärna att han är felciterad och feltolkad. ”Jag är inte alls mot feminism…. men…” Lite där känner jag att fler borde tänka efter. För var känner vi igen den retoriken? Jo just det från populister i extremhögern. De använder denna retorik om allt. ”jag är inte rasist/antifeminist/mot homosexuella… men..”

Grejen är att det finns väldigt få skäl att säga att man måste få tala om problemen med något om man inte vill det illa. Dvs man sår en tanke utan att säga så mycket.

Det finns något som kallas tendenser inom all källkritisk analys. Vad vill JP egentligen ha sagt med sina korta (ibland) faktamässigt grundade påståenden? Är det BARA det han säger han vill ha sagt, eller kan det finnas en poäng han vill få fram också?

”Du ser dig som konservativ” sa Skavlan till honom på TV. ”Inte särskilt mycket” svarade JP. Men sedan vävs sakta in en stor mängd märkbart konservativa åsikter in i allt som sägs som handlar om hur bra och naturligt vissa saker konservativa älskar är. Inte minst i motiven till att nämna det. För motiv till saker är ju väldigt sällan det folk säger de är, utan något helt annat. Om jag konstant vill diskutera problem inom feminism men sen inte vill kalla mig antifeminist är det svårt att ta det på allvar för en kritiskt tänkande människa. Varför tar du då upp det liksom?

Och om det i sig inte övertygar folk om en tendens och ett motiv blir det ju även viktigt att titta på vem det är som håller med en person och vad det kan säga om tendenser i vad som egentligen menas. Tar JP kraftigt avstånd från alla dessa miljontals extremt konservativa misogyna alt-right-pojkar och män som håller honom som antifeminismens husgud?

Inte särskilt mycket.

Bara lite så där lagom mycket vid en konfrontation om det för att framstå bra och att den som tar upp det åter ska se ut som den är irrationell och överdriver. Men sedan djupdyks det fort ner i den problematisering av ett ämne som JP återigen vill få oss att tro saknar några som helst djupare poänger och motiv.

Jo tjena. Kan folk sluta gå på denna fälla nu?

Mer läsning:
Brändén
WP

 

Åsiktspaketets baksida

Har ni tänkt på att väldigt ofta är gränsen från en åsikt till en annan hos denna person väldigt glidande. Det krävs alltså oftast väldigt lite för att samma person ska tycka eller rösta annorlunda i en politisk fråga. Från L till S, från V till C, och då plötsligt ser man på den personen med HELT andra ögon pga hur den röstar i förhållande till din bild av de som röstar så.
 
Det är ganska märkligt vad ett politiskt epitet kan göra med vår bild av folk. Problemet är ju att politiska epitet kommer i paketform. ”Jaha, du är en sådan som röstar på M”, och så föreställer man sig hela det klassiska paketet med slickat hår, skatteavdragen kostym, rikemansson som lägger fälleben på sitt hembiträde osv. Eller ”jaha, en vänsterpartist” och så ser man den arga hampainrökta svartklädda människan som bor på Möllan och som vill skatta sönder alla företag till konkurs och rädda världen i ohelig allians. Och visst FINNS paketen som är övertygade om att de har jätterättast. Överallt. De vandrande klichéerna. Men sannolikt är de flesta av oss mycket mindre klyschiga och betydligt svagare i sina övertygelser om att just deras politiska parti har rättast av alla rätta.
 
Kan tyckas som världens självklarhet. Men jisses vad folk INTE tänker på det när de får höra vad folk röstar på. Du gör det. Jag gör det. Fan alla gör det.
 
Och nu menade jag faktiskt inte alls detta som ett subtilt försvar för SD. För SDare är lika goda kålsupare på att ha paketintryck av sina politiska motståndare de med. Detta är rimligen bara en mänsklig egenskap. En mycket dålig sådan eftersom den knappast leder till något av nytta. Skulle tro att vägen att nå fram till någon som verkar tycka fel enligt dig, är att undvika tillskriva dem vare sig nivåer av övertygelser eller hela paket av dem. Ibland är det för dem bara små små saker som gör att någon väljer att lägga sin röst på KD och inte på C. Ibland är det bara en fråga om att välja minst usla alternativ i en enskild fråga där man får ett paket på köpet.
 
En annan aspekt av detta är att konfrontation skapar skyttegravsmentalitet. Kritisera någon för vad den står för i en fråga på ett sätt där du tillskriver dem åsikter de inte hade och de börjar kanske anamma dem mer medvetet eller omedvetet eftersom du då sannolikt ger deras nidbild av sin motståndare kraft.
 
Så innan du kallar någon som röstar på C för ”borgarjävel som är för månggifte” eller Liberal för ”skolsalsgeneral” så finns ju chansen att de faktiskt inte alls gillar just de aspekterna av ”sitt” parti. Dvs, du kanske ska fråga dem först.

Fiendens fiende

Det ligger i en politisk motståndares intresse att framställa läget med den styrande makten som dåligt. Om detta finns det nog ingen som höjer på ögonbrynen åt. Det kommer givetvis framställas av en opposition som att det mesta har gjorts fel eller uselt. Sänker ni skatterna? Oansvarigt! Höjer ni skatterna? Oansvarigt!

När M styr raljerar S om eländet. När S styr raljerade M om eländet. Överdrifter haglar. Allt för att man ska kunna få fram en politisk poäng. Du vinner liksom inte ett val genom att hålla med din motståndare.

Problemet är när man plötsligt får in en tredje part. Plötsligt är det inte lika enkelt att raljera. Plötsligt uppstår den där situationen där man vare sig man vill det eller ej kommer associeras med en ny part. För om SD raljerar över hur uselt det är i Sverige under en S-regering. Hur gör man då som borgare som inte vill associeras med SDs bild av läget? Håller med S om att allt SD säger är överdrifter/fel och hamnar i ett läge där man avväpnas från att kunna kritisera S styre effektivt? Inte en vinnande taktik politiskt på något sätt alls.

Rent konkret ser ju läget ut så här. SD målar upp en domedagsbild över ett Sverige i fritt fall med våldtäkter, no-go-zoner, islamisering, terrorism, gängvåld osv. Och det mesta hänvisar man till beror på invandringen. En total överdrift utan verklighetsförankring. Det finns problem med integration absolut, men proportionerna på det rampljus denna fråga får är absurda. Frågor om arbetsmarknad, skola, vård och inte minst miljö hamnar långt ner på listan när de stora konkreta lösningarna i grunden skall diskuteras. Då ÄR det alltid invandringen som är kärnan i allt för en Sverigedemokrat. Vilket också avspeglas hos svensken överlag idag, när man tittar på vilken valfråga man tycker är viktigast. Invandringen kommer före skola, vård och miljö. Inte för att man kanske tycker dessa frågor är oviktiga, men man drar liksom slutsatsen att ALLA dessa ting blir lösta bara man totalt ändrar hur svensk migration och integrationspolitik ser ut.

För att motväga denna domedagsvärldsbild där invandrare svartmålas delar man då gärna nobelt sinnade poster på social media som visar att integrationen kanske inte alls är ett hopplöst fall och att i det stora hela är Sverige fortfarande ett av världens allra bästa länder på alla mätbara punkter som existerar. Dvs inte nog med att invandrarna kanske inte alls är skuld till allt, det finns kanske inte ens en hel del av bekymren man hävdar. Dvs det SD egentligen gör är att de bygger upp svensk politiks största halmgubbe. Ett massivt argumenterande mot något som kanske inte ens existerar i närheten av den storlek som det framställs som. Det bara antas och folk ”vet ju hur det egentligen är”. Och denna domedagsbild vilar då på en sörja av mediala misslyckanden (ja, media bär enorm skuld), fake news i sociala medier, fördomar, konspirationer, ideologi och en gnutta cherrypickade sanningar med integrationsproblem som verkligen existerar.

Problemet med att bemöta det med ”allt är faktiskt mycket bättre än du tror”-artiklar är att ”ett av världens allra bästa länder” har vi varit i 50 år så det säger kanske mer om hur eländigt resten av världen är mer än hur fantastiskt perfekta vi är. Så i grunden även om dessa artiklar sätter allt i perspektiv så säger de inget mer än hur saker ser ut i jämförelse. Inte hur de kan/bör vara.

För det är inte det samma som att saker är ens i närheten så bra som de kan vara på flera punkter. Det tycker inte ens den styrande makten om du frågor dem oftast dagen efter valdagen då det talas om ”utmaningar”.

Men som konkret opposition är det plötsligt nu jättesvårt att kritisera dessa ”allt är bäst i Sverige”-artiklar och liknande argumentation. För då står man plötsligt på samma sida som den där tredje nya parten vars argumentation kring ev problem och domedag inte alls är den samma, men som också vill kritisera de rosaskimrande artiklarnas vinklade bild.

För SD finns inte samma dilemma. De kan helt enkelt hänvisa till att S och M bägge är lika goda kålsupare med likvärdig skuld/CV till den domedag de vill måla upp att Sverige lider av.

Lösningen är lika enkel i teorin som den är omöjlig i praktiken. Som kritiker som inte vill associeras med andra kritiker måste man dels kritisera de nya kritikerna, men också hitta andra saker att kritisera de styrande med än den nya tredje parten gör. En enkel formel att förstå, men i praktiken i mediebrus och när den tredje parten vidgar sina argument allt svårare att faktiskt lyckas med.

I en intelligent värld hade detta inte alls varit ett problem, för t om en enkel man som jag klarar ju av att beskriva detta problem och att fiendens fiende inte alls behöver vara min vän utan kanske t om en mycket värre fiende. Problemet är att världen inte alls är intelligent. Tvärtom. Och resultatet kommer synas på valdagen.

va ja de

”Ja va där och meddela dom att de va rätt o sa ja o sen ska vi gå ut o äta kyckling pizza med dom sa han ja tror det blir bäst så”
 
Jag, inte ja.
Det, inte de.
Meddelade, inte meddela.
Var, inte va.
 
Just nu läser jag texten: ”Ja! Va? Där oh! Meddela! Dem att de, va?!”
 
Snälla mänsklighet. Bara sluta förkorta ord i text. Det är inte skitsvårt att skriva ut så det blir rätt ord.

Valet och integritet

Snart är det val och på min vännerlista på Facebook finns det onekligen en uppsjö politiska uppfattningar. Alla lika säkra på att de/ni har rätt eller är moraliskt överlägsna alla andra idioter. Och jag är heller inte annorlunda på den punkten. Jag ser massor av ren pur ondska och idioti i mitt flöde hela tiden som ger mig hjärnblödning. Fraser som ”men lille vän…” dyker ofta upp i mitt inre när jag ser vad ni delar och skriver.
Men det intressanta är oavsett vem eller vad man nu anser är det rätta och det bästa att (som åtminstone tillsynes ser ut som) konsekvens och integritet belönas när det väl blir val.

De som lägger fokus på regeringsbildning framför hjärtefrågor straffas. Och det är en bra sak anser jag, för en repris av den integritetslösa decemberöverenskommelsen slipper uppenbarligen svensken se igen när vi tittar på valprognoserna.

C, V och SD är belönade av väljarna från förra valet och övriga straffade pga just sitt snömos och integritetslösa spel om makten. Framförallt är det S och M som väljarna är riktigt trötta på nu. Och med rätta. MP har återhämtat sig delvis pga sommarens torka som ju såklart gynnar just ett parti med miljö som påstått huvudämne, men jag har svårt att tro att minnet hos folk är så kort att deras totala integritetslösa utförsäljning av sin politik bara för att få sitta med S vid makten går ostraffat förbi.

Samlingsregeringar och liknande saker hör hemma i krigstider när alla *måste* enas tillfälligt när det brinner bakom knuten på riktigt. Inte annars. Då SKA man driva frågor baserade på ens värderingar. Framför allt annat. Och jo, det gäller även när 160 000 syrier knackar på vår dörr. Även om det för stunden blir en krissituation av en sådan händelse berättigar det inte någon långvarig vapenvila i riksdagen.
Så vad SKA partierna göra om de nu tvingas stå inför valet att samarbeta med partier de inte vill? Låta bli såklart! Hur svårt ska det vara att låta bli att få en ministerpost till varje pris? Bara försök. Det går. Och kommer bli belönat.
Jag har hellre regeringskris än mer integritetslöst skit igen. För en regeringskris är i de allra flesta fall en storm i ett vattenglas. Förvaltningsapparaten kommer fortsätta funka tills ett nyval eller tjugotre har löst skiten. Sverige kommer liksom inte fatta eld spontant den 10 september och folk falla ner döda för att Rosenbads framtid är osäkert.
För så jävla bra ÄR vårt land nämligen i grunden oavsett vilka klåpare som styr för stunden. Så pröva rösta på integritet i höst. Hur korkad denna integritet än är enligt dig just nu. För tro det eller ej, men Sverige MÅSTE ju faktiskt inte styras av antingen S eller M ”bara för att”. Partitrogenhet kan vara det fånigaste och dummaste kultur som finns. Ett parti är för helvete inte ett hockeylag man håller på i ur och skur. Det är något HELT annat, men ändå behandlar nära hälften av svenska väljarna politiska partier som om de är något de MÅSTE stödja hur mycket de än biter sig själva i foten genom att göra så.

Själv har jag genom åren röstat på lite olika alternativ inom mitten-höger-spektrat. Varje gång utan större övertygelse om att jag röstat jättebäst i alla sakfrågor som mina val har stått för. Ibland har det t om varit så att jag innerligt avskytt en del av sakerna mina val stått för och gjort.

Och så kommer det bli i höst igen. Och jag är nöjd med den taktiken för den är den enda logiska för en pragmatisk person. Jag måste göra så eftersom jag tenderar att plocka värderingsmässiga och sakfrågemässiga russin i kakan och alltid gå på vilka personer som representerar partiet i gällande stund. En värdelös partiledare gör ett parti otänkbart för mig oavsett hur fint partiprogrammet ser ut. En fantastisk partiledare kan få mig att tänka på alternativ jag aldrig skulle ha gjort innan. För jag försöker i alla fall alltid tänka att inget, ens det otänkbara, är otänkbart egentligen. Allt handlar om perspektiv oftast. Eller ja, så fint är det såklart inte. Jag har som sagt inte lagt min röst så långt ut till vänster någon gång. Men det innebär inte att jag inte ibland har gillat både partiledare och politik därifrån. Och lekt med tanken att verkligen rösta helt annorlunda.

Såg för övrigt en 32årig invandrarkille på nyheterna härom kvällen som skulle få rösta i ett val för första ggn i sitt liv nu i höst. Den stoltheten han nu utstrålade i TVrutan över att han som ny medborgare fick lägga en röst efter att ha varit statslös hela sitt liv var en brysk påminnelse om alternativet som är mycket sämre än S-M-SD-V-L-C-KD-MP-sandlåde-tjafs, nämligen att inte FÅ kunna tjafsa alls om vad som man tror är bäst styre där man lever och bor. Där någon helt enkelt verkligen bara gör som den vill utan att bry sig om vad folk tycker. Och den som är missnöjd fängslas eller dödas direkt. Ett liv i skräck för staten.
Det har ingen betydelse ifall du och jag har rätt i vårt förakt för hur usla politiker är på att fatta rätta beslut med integritet och respekt för sina väljare. Att rösten faktiskt räknas till mer än att ge ytterligare en idiot ett socialbidrag på 100 000 i månaden i Rosenbad. Alternativet är ett liv bara en mycket bortskämd dumfan utan förståelse för världen alls kan vilja leva i.
Och tänk nu lite konsekvent med. Om det nu kvittar vem som styr och du lägger din röst på, så kan du ju sluta oroa dig och rösta på något nytt i detta val. Man MÅSTE ju nämligen inte alltid köra samma kebabpizza varje gång man beställer. Uppenbarligen kommer det inte bli så dramatiskt mycket annorlunda ändå enligt din egen logik om du köper en annan sak i gatuköket. Kanske lite sämre med hamburgertallriken. Men kanske blir det lite bättre. Och tänk, kanske det t om är så att den bakade potatisen är skitgod.  Du vet inte förrän du prövat dig fram.

Så, menar jag på allvar att det är bättre ifall folk nu lägger sin röst på SD än på ett ”integritetslöst” gammalt alternativ?

Nej. Riktigt så svartvitt är det ju inte att integritet är ALLT som räknas heller. Och vad gäller just SD har de en hel del problem med på den fronten kring vad som sägs och sedan levereras i de kommuner där de faktiskt sitter med och bestämmer. Och exakt hur ett parti som har fler straffade personer i våra kommunfullmäktige än något annat parti kan stå för det ”trygga Sverige” de förespråkar kan man ju verkligen fråga sig. Nej SD är ett populistiskt parti som mer glider på det faktum att de aldrig behövt leverera än att de på riktigt är en integritetsfullt bra alternativ till S och M. Deras framgångar handlar helt om S och Ms misslyckanden än om att de har något att komma med.

Men jag menar att du kan ju tänka i helt nya banor. Det står ju inte bara mellan S, M och SD.

Vi har fler riksdagspartier liksom…